Category Archives: litteratur

Böcker jag läste och saker jag gjorde 2015

Jag tyckte lite grejer på Twitter om DN:s listor över årets böcker igår, och började sakna att göra en egen utvärdering av litteraturåret som gått, så där som jag brukade göra när jag var mer engagerad i det här med bloggandet. Så nu testar jag! Trots att jag knappt läste några böcker 2015 – jag tror faktiskt att hela året har gjort mig lite dummare, och tyvärr tror jag att 2015 har gjort fler än mig lite dummare, och nu känner jag mig stressad över att vända denna utveckling åtminstone för egen del.

En bra bok jag läste i våras var Per Landins Kan du inte säga något snällt istället?. Eventuellt var det den enda boken jag läste i våras? Jag minns inte. Vad hände i våras egentligen? Jag var med i ett samtal om Per Landins bok på Rönnells, det var kul, Stig Larsson var där, och sen gick jag och några vänner och åt croque madame på Bistro Berns, 2015 års inneställe, det var en mysig kväll, och tidigare på våren turnerade jag runt lite i landet och pratade om min bok typ på biblioteket i Västervik och Kristianstad, och till sist även min hemstad Norrköping, vilket jag var nervös över, och efteråt satt jag på Kvarterskrogen Asken och blev ömsom förolämpad, ömsom flörtad med av en typ nittonårig drygsnygg servitör och magnolian blommade i Strömsparken och sen träffade jag Kristina Sandberg på tågperrongen, och sedan levde jag typ på lax och avokado hela april eftersom jag ville bli smal och snygg till Venedig, dit jag åkte och kollade på konstbiennalen och åt middag med Lars Vilks och köpte en fin snäcka som ligger på bordet bredvid mig just nu. Antagligen läste jag inte en enda bok medan detta hände, kanske bläddrade jag lite i typ Winkelmanns Tankar om imitationen av de grekiska verken i konsten och skulpturen, som jag fick för mig att jag borde ha läst, och beställde på Klarna-faktura, som jag glömde att betala, så att Winkelmann till slut kostat mig typ 450 kronor, och inte ens det kunde få mig att läsa ut hans bok. Men Per Landins bok läste jag ut! Den är jättefin, vacker och rörande och rolig. ”En svensk Stoner”, skrev jag om den någonstans, så är det. Den borde ha uppmärksammats mer. Och Per Landin borde skriva på en kultursida. Ett bevis för att alla har blivit lite dummare är faktiskt att Per Landin inte skriver på en kultursida.

Sedan blev det försommar, och jag läste Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner, som är en novellsamling som utspelar sig i kulturvärlden i Berlin. Den var underhållande, och jag älskar att läsa saker som utspelar sig i kulturvärlden, eftersom jag själv är så himla förtjust i att observera saker som händer i kulturvärlden. Sedan åkte jag till Berlin, Horace Engdahl var med på samma plan, jag satt bredvid en snygg filosof som pratade om kärleken, jag blev full med Malte Persson, det kändes som i en novellsamling av Johanna Adorján. När det blev lite mer sommar läste jag två böcker av Simone de Beauvoir, vilket gjorde mig så upplivad att jag skrev ett blogginlägg om dem. Jättebra böcker! Snart ska jag läsa fler böcker av Simone de Beauvoir.

Sen blev det höst. Jag var på bokmässa, var tvungen att sluta på mitt underbara halvtidsjobb, åkte till Helsingfors för att prata om min bok med andra som också var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris – ja, jag blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, det hände också i våras, jag var nominerad jättelänge – och sedan åkte jag till Island för utdelningen av detta pris, men det var Jon Fosse som fick det. Jag fick fint mingel och utflykt till Halldor Laxness hus (han hade en likadan liten Argenta-skål som jag på sitt soffbord! Fast jag har min i köket, med flingsalt i. Jag köpte isländskt flingsalt till den) och dricka vin med min syster på Damon Albarns gamla bar i Reykjavik medan en isländsk manskör övade på våningen ovanpå. Under hösten kom också äntligen min favoritförfattare Michel Houellebecqs senaste roman Underkastelse, som är jättebra trots att ingen av DN:s litteraturkritiker hade med den bland årets böcker. Det bästa med Houellebecq är 1. att han alltid uppehåller sig vid frågor som är väldigt stora och extremt relevata, 2. att han verkar helt orädd och 3. att han skriver så himla underhållande att man bara slukar hans böcker, som när man läste Enid Blytons Fem-böcker, vilket är läsning som är så rolig att den liksom inte liknar någon annan. Underhållande på nästan samma sätt var Jill Alexander Essbaums Hausfrau, som jag läste förra veckan: mörk, sexig, spännande, sorglig. Inte lika bra som Houellebecq, för typ inget är lika bra som Houellebecq, och Hausfrau är en helt annan typ av bok, men Gud vad jag önskar att jag hade skrivit den (eftersom jag känner att detta att skriva lika bra som Houellebecq ligger en bra bit in i framtiden).

Herregud vilken lång tid det här blogginlägget redan har tagit, nu måste jag lägga på ett kol så jag hinner göra något mer idag, jag har sjukt mycket jobb och en roman att skriva färdigt, hjälp. Jag läste Marie Darrieussecqs Man måste älska männen mycket och tyckte hemskt mycket om den! Sedan fick jag äta middag med Marie Darrieussecq! Typ mitt livs finaste middag. Då kändes det som en novellsamling av Johanna Adorján igen. Som att jag var en europeisk intellektuell, som stod där och pratade med Marie Darrieussecq om Paula Modersohn-Becker och Rilke. Nej, nu blir jag jättestressad. Ovidius Metamorfoser kom i nyutgåva! Den är jättemysig att bläddra i, man kan till exempel läsa om Orfeus och Eurydike, som jag skrev om i förra blogginlägget, och som Ola Nilssons Isidor och Paula bygger på, den borde jag ha läst. Och varför läste jag aldrig ut Hauges dagbok? Göran Häggs D’Annunzio-biografi var fin och kul. Jag har fortfarande inte läst ut Daniel Kehlmanns F, men jag tror att Daniel Kehlmann sneglade på mig på Bonniers mingel på bokmässan *glad smiley*, nu verkar Walter Benjamins Passagearbetet äntligen ha kommit, jag ska beställa båda banden till mig själv i julklapp och hoppas att jag kommer ihåg att betala Klarna-fakturan. Varför har Bonniers Panache-serie blivit så ful?? Tre personer jag tycker mycket om har varit inblandade i att ge ut Renée Viviens Damen med vargen! Den ska jag snart läsa också. Liksom Antal Szerbs Resa i månljus. 2016 vill jag också läsa Elena Ferrante, Edward St Aubyn och Hanya Yanagiharas A little life, som jag tror kommer att komma på svenska. Ja, det var nog allt. 2015 var inget bra läsår för mig, det var faktiskt inget speciellt bra år över huvud taget, men nu vänder vi blad och går vidare.

2 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

Jag har läst två böcker

HU055011

”Det är väl inte mycket att skryta med”, tänker man rimligtvis om rubriken, men jo, det är det: jag har läst så fruktansvärt lite på senaste tiden. Att läsa två böcker på en vecka, som jag gjort den här veckan, vet jag inte när jag gjorde senast. Kanske var det år sedan. Detta rimmar ju mycket illa med att vara författare, det är jag jobbigt medveten om: hur ska man kunna skriva böcker om man inte läser böcker? Det går ju inte. Jag kan dessutom inte riktigt redogöra för vad jag har gjort istället för att läsa. ”Kollat Twitter”, är antagligen det sannaste svaret, men det låter ju helt stört. Hur mycket kan man kolla Twitter egentligen? Faktiskt jättemycket. Sedan kan man kolla Facebook och sedan Instagram och sedan Twitter igen. Och när man läst den där artikeln folk pratar om på Twitter har folk hunnit twittra lite till, och sen kollar man Facebook och Instagram och sen har folk twittrat lite till, kanske en ny artikel som man kan läsa. Så håller det på.

Dessutom har jag börjat känna att läsande av böcker på något sätt är förspilld tid. Jag blir liksom stressad av det. Vilket ju är helt sinnessjukt om nu det där kollandet av Twitter-Facebook-Instagram är vad jag skulle hålla på med annars. Jag tänkte idag när jag läste ut bok numer två, att herregud, det här känns verkligen meningsfullt. Kanske är läsande och skrivande det som känns absolut mest meningsfullt i min tillvaro. Twitter känns aldrig meningsfullt. Man borde rimligen ägna sig åt det som känns meningsfullt. Jag ska jobba mot det. Än så länge är dessa två utlästa böcker en stort steg mot detta mål, en stor personlig triumf för mig, och, inte minst, två otroligt fina läsupplevelser.

Båda böckerna har varit skrivna av Simone de Beauvoir. Jag har inte läst ett ord av Simone de Beauvoir tidigare, trots att jag under en mer feministiskt engagerad period i mitt liv lite pliktskyldigt köpte Det andra könet och ställde in i bokhyllan. Och när jag var uppe på mitt förlag (det är så härligt att skriva sådana saker!) för ett tag sedan (ett tag? Några år sedan, antagligen) högg jag ett ex av Mandarinerna (citrustema! Hesperides! Nej, jag vet att det är mandariner i en annan betydelse som åsyftas), som Norstedts givit ut i sin klassikerserie. Jag hade nog egentligen inte en tanke på att någonsin läsa den när jag tog med den hem. Fast nu funderar jag faktiskt på det, även om den är så himla tjock att jag är lite rädd att den ska skrämma min nyväckta läsambition. Jag tror att det är bäst att börja med små böcker.

Den första Simone de Beauvoir-boken jag läste är jätteliten: Marcelle, utgiven av Novellix, så det är alltså en novell. Den andra boken heter Misstag i Moskva och är av det lite märkliga men sympatiska formatet långnovell. Båda var fantastiska och väldigt rörande, på lite olika sätt. Jag orkar inte recensera dem, för då känns det som att jag jobbar, och denna blogg ska inte kännas som jobb har jag bestämt, men jag känner nu att jag tycker fruktansvärt mycket om Simone de Beauvoir som skönlitterär författare. Jag tycker att varje ord i dessa två böcker känns så sanna, på ett sätt som är lite svårt att förklara, men om man fattar så fattar man tror jag: inte sanna i objektiv mening, som i att de skulle beskriva en objektiv sanning, men som att de är skrivna med ett alltigenom sant och ärligt uppsåt att beskriva något sant och ärligt känt – vilket man kan tro att alla böcker är? Men det är de inte. Åtminstone känns det inte alltid så när man läser dem. Den där känslan av sanning är mitt litterära ideal.

Vill man veta mer om dessa bra böcker så har den pålitlige Bernur recenserat båda: Marcelle och Misstag i Moskva.

Nu ska jag fundera på vilken den tredje lilla bok jag läser ska bli! Vad roligt det är att läsa böcker! Egentligen borde jag gå ut i den uppfordrande sommarvärmen, men idag känner jag mig rätt nöjd med att bara betrakta den genom fönstret. De har målat om taken på några av husen mittemot här, med en så vacker färg: ett slags halvmatt silvervit som kan se ut som stål eller pärlemor lite beroende på ljuset. I den starka solen som är ute nu blir den alldeles bländande och det får mig att tänka på andra länder, på Medelhavet, där ljuset är så starkt att det knappt går att titta på vita ytor när solen ligger på.

tak

Det fastnade inte riktigt på bild, men ni kanske kan föreställa er.

 

4 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

jag läser äntligen ut en roman

Jag klämde Knausgård på mindre än ett dygn. Belöna mig för detta på det sätt ni finner lämpligt. Nu ska jag delge er vad jag, efter långt övervägande, tror är mitt favoritstycke ur boken. Låt mig understryka att konkurrensen var hård.

När man föreställde sig framtiden och målade upp en värld där det urbana livet har brett ut sig överallt och människan har fullbordat sin efterlängtade symbios med maskinen, tog man aldrig det enklaste med i beräkningen, som ölet, så gyllene och smakrikt och robust, bryggt av kornet på fälten och humlen på ängen, eller brödet eller rödbetan med sin söta men mörka, jordaktiga smak, allt sådant som vi alltid hade ätit och druckit, vid bord snickrade av trä, innanför fönsterrutor som solstrålar faller in genom. Vad gjorde man när man satt i de här 1600-talspalatsen, bland alla livréklädda tjänare, iförda högklackade skor och pudrade peruker som var nedtryckta över skallar fulla med 1600-talstankar, annat än att dricka öl och vin, äta bröd och kött och pissa och skita? Likadant var det med 1700-, 1800- och 1900-talen. Föreställningen om vad människan var förändrades ständigt, föreställningen om världen och naturen likaså, all jordens märkliga idéer och trosinriktningar uppstod och försvann, nyttiga och onyttiga saker uppfanns, vetenskapen trängde allt längre in i sina mysterier, maskinerna blev fler, farten ökade ständigt och allt större delar av de gamla levnadsvanorna lämnade man bakom sig, men ölet var det ingen som hade en tanke på att lämna bakom sig, eller ens förändra. Malt, humle, vatten. Åker, äng, bäck. Och så var det i princip med allting. Vi var nedsänkta i det arkaiska, ingenting väsentligt med oss, våra kroppar eller behov, hade förändrats sedan den första människan såg dagens ljus någonstans i Afrika för fyrtiotusen år sedan eller hur länge nu Homo sapiens hade existerat. Men vi inbillade oss att det förhöll sig annorlunda, och vår inbillningsförmåga var så stark att vi inte bara trodde det, dessutom inrättade vi oss efter det, där vi satt och drack oss fulla på våra kaféer och mörka klubbar och dansade våra danser som antagligen var mycket klumpigare än de som dansats för låt säga tjugofemtusen år sedan, i skenet från en eld någonstans vid Medelhavskusten. Hur hade föreställningen att vi var moderna alls kunnat uppstå när folk stupade omkring oss, angripna av sjukdomar som det inte fanns någon bot för? Vem kan vara modern med en tumör i hjärnan? Hur kunde vi tro att vi var moderna när vi visste att varenda människa snart skulle ligga i jorden någonstans och ruttna?

5 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

jag läser äntligen en roman

Jag har börjat läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 och den är jättebra och jag gillar att han gillar allt han gillar och gillar att han hatar allt han hatar, vilket är en hel del, och jag tänker att gud vad det är skönt att läsa en bok av en vettig människa (och ni tänker ”Vettig..?”, och ja, jag tycker verkligen att han verkar vettig, och genuin, och det är en så extremt ovanlig kombination, särskilt i kulturvärlden, så jag blir verkligen glad över detta).

Jag älskar när han skriver om svensk litteratur, ”Att många av just dessa författare hade haft sin storhetstid på åttio- och nittiotalet och för länge sedan skuffats åt sidan brydde jag mig inte om, det var inte verkligheten jag ville ha, utan förtrollningen. Av de unga författare jag hade läst var det bara Jerker Virdborg jag tyckte om, hans roman Krabban [sic] hade något som höjde sig över dimman av moral och politik som de andra var insvepta i. Det var väl inte någon fantastisk roman, men han var ute efter något annat. Det var litteraturens enda plikt, i alla andra avseenden var den fri, men inte i denna, och när författarna försummade den förtjänade de enbart att mötas med förakt. Vad jag hatade deras tidskrifter. Deras artiklar. Gassilewski, Raattamaa, Hallberg. Vilka gräsliga författare de var.”

Men jag blir förbryllad över detta, för ni gillar Knausgård? Alla gillar Knausgård? Men han hatar ju allt ni gillar? Han hatar all litteratur byggd på moral och politik som ni har ägnat evigheter åt att hylla nu, han hatar samhället som den typen av böcker förespråkar. Om han skulle ha formulerat dessa tankar i en debattartikel i en tidning skulle ni genast ha mobiliserat styrkorna och skrivit ett töntigt ”Manifest för en olovlig litteratur”. Knausgård är en rasande man av artonhundratalssnitt som vill ligga med alla möjliga kvinnor med sexiga stövlar fast han är nybliven far, han lämnar barnet hos frun för att kunna sitta på café och läsa Dostojevskij och citera Ernst Jünger, han är självupptagen, flanerar omkring och tänker stora tankar, han är precis som det där ”manliga geniet” som ni brukar gilla att referera till och by default döma ut eftersom han är sexistisk och otidsenlig. Han hatar hela er Stockholmsfixerade DN-värld med ekologiskt och genusmedvetet och små små omöjliga sociala koder och nyanser, och ändå gillar ni honom? Varför gör ni det?

Nyligen ordnade vi på Axess ett frukostseminarium om den konsensuskultur som är så utmärkande för Sverige, med en panel bestående av Björn Wiman, Sakine Madon och, enligt vad jag hört, Knausgård-gillande Mikael Jalving. Här kan man titta på det, gör det, det är roligt. På slutet säger Fredrik Lindström, som själv ägnade en hel programserie åt liknande frågor, att vi svenskar hellre än att debattera vill känna samhörighet, vara överens, gilla samma typ av olika saker. Det får mig att tänka att finns det någon klubb jag inte vill vara medlem i så är det klubben för dem som gillar Karl Ove Knausgård.

5 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

denna känsla av fascinerad vilsegångenhet

Jag gick vilse i Hägersten, jag gick och gick. Solen gassade, hela Hägerstensåsen luktade varm tall. Precis som i Kolmårdens djurpark: slöt jag ögonen kunde jag höra det gnisslande ljudet av skrindorna med sina spjälor av träpinnar, känna den unkna doften av stillastående vatten från den anlagda sjön där små roddbåtar gled omkring och ständigt krockade med varandra eftersom de roddes av barn som inte kunde ro, stickande doft av klor från delfinariet. Jag gick till och med nedför en backe som påminde om en backe i djurparken, hela djurparken är full av backar. Där aphuset borde ha legat låg Konstfack. Människor satt i solen och åt pizza på en pizzeria som hette Pizzeria Pizzeria. Eller möjligtvis Pizzeria Italiana. Eller Pizzeria Vesuvio, Pizzeria Förortspizza för människor som egentligen har för bra vanor för förortspizza men ligger den bredvid Konstfack så. De kanske hade vedugn, jag vet inte. Ibland har jag fördomar.

Jag gick längs Birger Jarlsgatan och hade ont i fötterna. De hade skyltat på Rönnells antikvariat med bara röda saker, de borde ha haft en Olivetti Valentine men det hade de inte. De hade fina färgglada fågelplanscher som hängde på ett snöre. Vilka fina fågelplanscher sa jag. Här finns det fler sa den unge mannen i antikvariatet och visade mig en hel låda fågelplanscher men inga av dem var lika färgglada som de i skyltfönstret. Har ni Roland Barthes Kärlekens samtal? sa jag. Visst har vi det sa den unge mannen. Här har vi den sa den unge mannen och lyfte varsamt fram den ur en hylla i skyltfönstret. Fantastisk bok! sa den unge mannen. Det gjorde mig lite avskräckt för jag litar inte på antikvariatets omdöme, de är för förtjusta i Elis Eriksson. De är för förtjusta i mycket som jag inte alls är förtjust i. Har ni konstböcker? sa jag. Visst har vi det sa den unge mannen. Här har vi dem sa den unge mannen och visade hylla efter hylla med konstböcker. Tack tack sa jag och stod länge framför hyllan KONST, ALLMÄNT och tänkte att varannan bok verkade underbar men att köpa varannan bok hade ju inte gått, av många olika anledningar, så jag tänkte att jag får nöja mig med en. Liksom för att göra det där med Barthes lite lättare. Med lite konstbok i botten går Roland Barthes kanske ner tänkte jag och bestämde mig för Solfjäder av Ola Billgren, ett urval kritiska åttio- och nittiotalsessäer samlade till ett flexibelt helt. ”Ett flexibelt helt” är ett frånstötande sätt att uttrycka sig på tänkte jag, men essäerna verkar bra. Jag köpte Billgren och Barthes. Får jag be om en signatur sa den unge mannen. Visst får du det sa jag.

Jag åkte tunnelbana och öppnade Roland Barthes Kärlekens samtal. Kärlekens diskurs, stod det. Diskursen har också återgetts sin ursprungliga person, jaget, vilket gör att det som framläggs här blir en utsaga, inte en analys. Åh herregud vad har jag gett mig in på tänkte jag. Jag hatar ordet ”diskurs” tänkte jag, jag hatar ordet ”utsaga”. Hur ska detta med Barthes gå tänkte jag. Jag öppnade Ola Billgrens Solfjäder och läste innehållsförteckningen: en essä handlade om parker. En annan essä handlade om augusti. En tredje handlade om hotellrum. Jag tänkte: Åh herregud, det handlar om allt jag gillar. Plus om konst. Jag tänkte: Det här är mycket bättre än Barthes. Jag tänkte: Jag måste läsa det där om parkerna genast. Komm in den totgesagten park tänkte jag. Glöm ej de sista bleka astrarna. Jag öppnade Ola Billgrens essä om parker, det stod: ”På kärlekens fält vållas de svåraste blessyrerna mer av det man ser än det man vet” skriver Barthes i Kärlekens samtal. Jag tänkte: Lägg av. Jag tänkte: Vilket sjukt sammanträffande. Jag tänkte: Det är väl förresten inte så sjukt egentligen men lite lustigt måste man ju erkänna att det är.

Jag klev av efter Konstfack. Solen gassade, det luktade varm tall. Ingenting under promenaden hem förde mig vilse.

12 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur