Category Archives: media

it’s all the same

På Pressbyrån stod Bon och The Gentlewoman bredvid varandra och såg likadana ut. Fast Gentlewoman är ännu sämre, jag ville inte läsa ett ord i den. Jag visade den för min syster och hon ropade ”Jag får spykänslor!” och sedan visade hon mig allt som hon tyckte var fel med formgivningen: det mesta härstammade ur en traumatisk tidskriftskurs som hon hade tvingats delta i på Konstfack där det enda handledarna sa var ”Titta lite mer på Fantastic Man!”.

Ibland tror jag att jag aldrig kommer att tycka att en tidskrift av den här typen är riktigt bra igen, och sedan tänker jag att jag får väl starta den själv då, och sedan tänker jag att vem ska skriva i den i såna fall? och så kommer jag inte på ett enda namn jag känner mig riktigt entusiastisk över (utöver mig själv).

Fast jag tycker att den här rosa färgen är fin, balett-rosa, det har jag alltid tyckt, och nu har jag ju köpt Acnes nya hemsida-färgade mockaballerinaskor på Cos och kan faktiskt inte tänka mig vad som rimligtvis skulle kunna vara mera Gentlewoman än det, men jag hatade alltså tidskriften ändå, jag kan liksom inte ens recensera den för jag har inte läst ett ord för det fanns inte ett ord jag ville läsa. Worst spent money ever (eller, efter min Boys-ep, tusen flaskor opakt nagellack – jag lär mig aldrig att jag alltid tycker att det känns som Tip-ex – och förpackningen med Ballerina kladdkaka iallafall – Boys-ep:n var typ fem år sedan nu alltså, men jag har inte kommit över den än: jag var vansinnigt fattig när jag köpte den och jag har aldrig någonsin ägt något så fullständigt oanvändbart. Den dag jag får diktera vad som är hippt lovar jag att uteslutande hålla mig till högkvalitativa grejer. -Therese, du måste ju inse att du är för gammal för att någonsin få diktera vad som är hippt. -Jo men alltså, det gör jag ju… men jag tycker om att skriva det ändå).

Jag har ägnat den senaste tiden åt att uppdatera den utmärkta tidskriften Axess hemsida, vara lite berusad samt gå på trädgårdsmässa:

Det var jättetrevligt, det luktade växthus och blommade tusen miljoner vackra blommor (liljekonvaljerna var bäst). Man borde gå på fler mässor, jag är aldrig på någon annan mässa än bokmässan och det var så skönt att inte känna typ hälften av människorna i mässlokalen och dessutom inte vara bakfull. Jag kanske ska åka till Almedalen i sommar! På tal om läskiga ställen där man är bakfull. Jag har aldrig varit i Almedalen alltså, man jag kan ju räkna ut hur läskigt det är. Men jag vill jättegärna vara lite i Visby, jag var där några gånger när jag var liten och jag minns det som helt bedövande vackert.

Jag åker tåg nu. Jag köpte Harper’s Bazaar och den var också dålig. Det är samma Stella McCartney-jeanskjol och Chloé-jeansskjorta utan bröstfickor i varenda modetidning och ingen av dem är egentligen snygga. Men den här bilden var fin:

Äntligen en outfit jag kan tänka mig.

Annonser

10 kommentarer

Filed under dagbok, media, mode

himlen är grå på ett sätt jag tycker väldigt mycket om

Det känns lite trist att börja ännu ett blogginlägg med att meddela att jag inte har slutat blogga, men det har jag alltså inte, så klart, inte den här gången heller – – – Jag brukar tänka att allt mitt skrivande, från den allra första början, från när jag var liten, när jag någon gång på lågstadiet fick en skrivmaskin som jag satt och hamrade på på mitt rum, har sin upprinnelse i ungefär lika delar ensamhet och tristess/eskapism – så problemet när jag inte får något skrivet är ofta ett icke-problem för allt annat än mitt skrivande: grundat i det faktum att jag inte känner mig tillräckligt ensam eller har tillräckligt tråkigt.

Eller, jag har nästan aldrig haft tråkigt förresten, jag är mästare på att inte ha tråkigt. Andra människor skulle nog ha tråkigt under samma förutsättningar, har jag ofta tänkt. Fast nu låter det som att jag ofta har tråkigt (eller snarare anstränger mig för att inte ha det), men så är det inte riktigt – jag har bara inga höga krav när det gäller rolighet, jag har lätt trevligt med mycket små medel, och nu började det här handla om helt andra saker än mitt bloggande (som i och för sig är ett jättetråkigt ämne), vilket beror på att jag inte har skrivit på länge och att det liksom bara väller fram ord när jag sätter mig för att skriva – – –

– – – Jag köpte en bunt tidskrifter härom dagen för att det skulle kännas som att jag hänger med. Filter, till exempel, som jag aldrig någonsin har köpt tidigare. Eventuellt är jag ensam om detta. Jag ville läsa Per Hagman-intervjun. Det är alltid så trevligt att läsa en Per Hagman-intervju. Per Hagman är genuint intresserad av andra människor och det är en vacker egenskap och en egenskap jag avundas lite – nej, jag ÄR intresserad av andra människor alltså, jag har bara svårt att på ett naturligt sätt omsätta intresset i praktiken, slå mig i slang med folk, jag är för stiff och reserverad och rädd att tränga mig på. Per Hagman är den svenska samtida författare som jag har störst respekt för. Jag missade Per Hagman när han debuterade, jag missade honom i flera år inser jag nu när jag kollar när hans böcker kom ut egentligen, det fanns tre utgivna när jag började läsa honom gissningsvis sommarlovet mellan nian och ettan på gymnasiet, jag började med Pool och läste sedan Cigarett och Volt, men Pool var bäst, jag tycker fortfarande bäst om den. Jag tyckte dessutom väldigt mycket om idolbilderna på Per Hagman på innerflikarna.

En liten Per.

 

I Vi Läser är det en stor intervju med Sara Stridsberg. Kanske borde jag läsa hennes nya bok. Jag gillar ju Lolita – eh, vilket väl är som att skriva typ ”Jag gillar ju kaffe”: jag tror alltså inte att det faktum att jag gillar Lolita gör mig speciell på något sätt, jag är helt införstådd med att ni också gillar Lolita, att alla i hela världen gillar Lolita. Jag gillar Adrian Lynes filmatisering mer än Stanley Kubricks, det kanske inte alla i hela världen gör?

I Bang handlar det om nördar, men det vet ni redan för det är det enda ni har twittrat och skrivit notiser om i flera veckor nu. Jag har inte läst så mycket än men jag har redan hunnit störa mig på saker: ”1970 var 83 procent av alla fan fiction-noveller om Star Trek skrivna av kvinnor. 1973 hade andelen ökat till 90 procent. Ändå var det svårt för kvinnorna att hävda sig i nördmiljön, särskilt om de ville göra jobbiga saker som att kritiskt diskutera sina villkor som hobbydeltagare”, plus att nördgrejen genomgående verkar ses som en social grej – ja, så är det väl kanske då, men vad tråkigt det är om definitionen av nörd innehåller ett rätt stort mått av social följsamhet, anpassningsbarhet till (eller iallafall förhållande till) en grupp – jag vill ha mina nördar mer excentriska än så, egensinniga, självständiga, men å andra sidan är det väl kanske inte nördar jag vill ha då. Om ni fattar. Jag tycker bara inte om när ”nörd” är ett paket man köper, en subkultur bland andra subkulturer, ”en identitet som först och främst bygger på fetiscering av produkter”, som det står i en av artiklarna. Men så är det kanske. Kanske är jag då mer inne på romantiska genier och missförstådda excentriker.

Moving on: Expressens nya modebilaga är jättejättedålig. Jag fattar faktiskt inte hur den kan vara så dålig, när tre av tidens mest framstående modebloggare + Martina Bonnier herself har gjort halva tidningen, man kunde lika gärna bläddra i Ellos-katalogen. Jag måste göra mig av med den, jag mår dåligt av att upplåta mitt hem åt denna smaklösa pubikation. Jag försjunker istället i senaste numret av en av mina danska modetidningar, jag tror nästan att jag har läst lite för många danska modetidningar. Jag är rädd att min stil snart kan beskrivas som ”dansk”. Vilket inte riktigt har samma klang som till exempel ”fransk”. I den danska stilen ingår att fröjdas över att Malene Birger har öppnat jättevacker butik på Biblioteksgatan, så det gör jag, även om jag inte riktigt har råd att köpa någonting.

Nu har det börjat snöa, jättemycket. Jag har ingeting emot att det snöar på våren. Så länge jag vet att det faktiskt ÄR vår är jag okej med snö, hagelstormar, gräshoppssvärmar, vad det nu kan få för sig att komma för nederbörd – det regnade fisk i nån stad såg jag i en kvällstidning härom dagen, då skulle jag verkligen tro att apokalypsen var nära, men det skulle ju åtminstone vara vår. Glad söndag, kyss.

11 kommentarer

Filed under dagbok, media

tillbaka, lite sur

Hej, jag har inte slutat blogga den här gången heller, oroa er inte. Jag har haft mycket att göra samt mycket att tänka på bara. Idag har jag dock mest varit arg över att min internetbank-dosa (internet-bankdosa? internet-bank-dosa? internetbankdosa? ”Dosa” förresten, vad är det för ord? Det låter ju helt rubbat redan tredje gången man säger det) inte fungerar och skräckslagen över att min redovisningskvinna är efter mig som en blodhund om kvitton på saker jag inte vet när jag köpte eller varför eller ens om jag över huvud taget köpte dem.

Utöver det har jag varit irriterad över den här krönikan av Magnus Eriksson i SvD. Nu är jag ju som ni fattar partisk i frågan, men jag vill gärna påpeka att jag tycker att det är skumt att lasta ”högern” (=Johan Lundberg) för att det verkar som att figurativt och abstrakt måleri inte kan leva i fredlig samexistens – alltså, det får mig att undra hur Figurationer-debatten gick till det kollektiva minnet egentligen: som omotiverade utfall mot abstrakt måleri från grälsjuk, figurativ ”höger”? Det är inte så jag minns det. (Till exempel här, här, här och här kan man fräscha upp minnet om man känner för det.)

Alltså, jag blir irriterad över hela den där positionen, att hålla på och klaga över hur samtalsklimatet ser ut istället för att bidra med nåt själv. Magnus Eriksson kunde väl ha skrivit en krönika där han framlade argument för Heideggers relevans i den samtida idédebatten istället för att gnälla över att ingen annan gör det? Jag menar, han har ju tillgång till opinionsbildande utrymme i en stor dagstidning. Bring on the Heidegger!

Roger Scruton vet jag förresten inte riktigt vem som egentligen diskuterar: Jag har varit med om att publicera några texter av honom i Axess och det har knappast lett till några idédebatter utan mest till att folk har gjort sig roliga över tanken på andlighet i konsten eller kommit med hintar om nazistsympatier. Svenska Dagbladets ledarsida har väl nämnt Scruton några gånger, men längre än så har jag inte märkt att hans inflytande har sträckt sig i det här landet. Dessutom är man väl kanske inte så himla sugen på att göra försök i den riktningen eftersom man numera vet av erfarenhet att sådana ambitioner kan resultera i moteld i form av hela uppslag i DN med en enda sörja av Zorn-målninger, Sverigedemokrater och putslustigheter som inkluderar köksbord – – –

– jag tänker ofta att det verkar vara mycket roligare i andra länder; England, Frankrike… där man kan ha ett samtal utan att liksom vara överens från början och där man kan se en poäng med att släppa fram alla möjliga åsikter och sedan ta dem på allvar eftersom det leder till ett roligare, sundare debattklimat.

Fast nu ska jag inte jag också debattera debattklimatet. Det står i min älskade Romantiska fragment att ”det är upphöjd smak att alltid dra fram saker i deras andra potens. Till exempel […] åsikter om recensioner, tillägg till komplement, kommentarer till noter”… ”åsikter om debatter” kunde man lägga till, eller ”Fria seminariet i litterär kritik” – jag har mycket litet tålamod med sådant, jag tycker ofta att det liksom är en parasiterande verksamhet: ska man tycka något om vad andra tycker borde man om inte annat så av hyfs och fason och allmän hederlighet vara beredd att tycka något själv.

Eller, om man nu är så förtjust i att tycka saker om vad andra tycker: nån gång ge lite cred till den som tycker det där som man sedan själv tycker saker om, och i ett ögonblick av självrannsakan inse att om denna andra person inte ägnade sig åt detta tyckande skulle man inte ha något att skriva i sin krönika.

Jag hade själv tänkt tycka lite om vårmodet, men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag läsa Björn Randelid! Cred till Björn Ranelid som fortsätter att vara Björn Ranelid. Hej, hörs.

2 kommentarer

Filed under dagbok, media

jag tycker att det är toppen med den där genikulten

Eftersom jag måste jobba när jag är på mitt jobb har jag inte hunnit skriva något om Åsa Beckman/Stig Larsson-grejen, men jag har läst en massa kommentarer om det hela på bloggar och Twitter. Särskilt har jag irriterat mig på alla smartskallar som gång på gång, med triumferande tonfall, har skrivit typ: ”Men det handlar inte alls om att hon blev attackerad som kvinna, utan om att det finns en genikult som tillåter vissa män att bete sig hur som helst!” Mest irriterad blev jag av kommentarsfältet här, där man till exempel kan läsa: ”Vi kan bara konstatera, istället för att pjoska, att det demokratiska och genikult står på tvärs mot varandra”.

Jag tycker att det är tvärtom. Det finns givetvis genier vars genialitet man kan ifrågasätta, men när det gäller Stig Larsson är det väl uppenbart att han är en begåvad författare. Och om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid, ”rättvist” är kanske bättre? Det ger ju en begåvad person från en enkel bakgrund (Stig Larssons pappa var byggnadsarbetare i Umeå) möjligheten att ta sig fram. Hur skulle alternativet se ut? Antagligen en kulturvärld med färre personer som Stig Larsson och fler personer som Åsa Beckman (som fötts rakt in i den stockholmska kultureliten). Vilket vore kasst både för de begåvade personerna som kommer utifrån, och för den svenska kulturvärlden, som skulle bli ännu lite mer inavlad och självgod.

Detta maktförhållande mellan Beckman och Larsson – alltså det som Bourdieu kallar kulturellt kapital – tror jag är en betydligt mer relevant faktor än den könsmässiga. Ska man göra någon feministisk poäng av den här historien så tycker jag snarare att man borde fråga sig hur det kommer sig att det finns så få kvinnliga Stig Larssons – och med det menar jag alltså begåvade, intelligenta, klarsynta, välformulerade, självständiga och genuint excentriska kvinnor (med särskild betoning på det sista). (Det är ungefär samma frågeställning som jag var inne på i det här blogginlägget. Och svaret är nog detsamma också.)

44 kommentarer

Filed under media

i all hast om poesin

Jag har aldrig känt mig mindre sugen på att öppna en samtida, svensk diktsamling än efter att ha läst den här artikeln i Aftonbladet: Hanna Nordenhök sammanfattar det poetiska 00-talet – eller, det poetiska 00-talet runt OEI-kretsen (på det där generaliserande sättet som man bara får skriva om poesin runt OEI-kretsen på om man skriver positivt? För annars hojtar alltid någon ”Nej, nu generaliserar du för mycket! Det är fråga om en grupp högst individuella poeter, man kan inte klumpa ihop dem så här! Som en följd av din generalisering underkänner jag härmed alla dina argument.”).

Jag tycker tyvärr (och med tyvärr menar jag verkligen tyvärr, för det gör mig deprimerad) att allt i artikeln samt allt som beskrivs i den hamnar någonstans mellan akut tristess och de gamla vanliga klyschorna – mest irriterande är nog påståendet att OEI-debatten skulle ha varit en konsekvens av den konceptuella poesins politiska potential (=”ett radikalt estetiskt attentat mot en romantisk konst- och litteratursyn”). Det är inte bara fel utan även en bisarr tanke: Var (förutom på den här bloggen – haha!) finns den där förhärskande romantiska konst- och litteratursynen egentligen? I sådant omfång att det krävs både attentat och revolution? Jag blir lite trött… jag blir lite trött bara på formuleringarna. I ärlighetens namn blir jag trött bara av rubriken. (Och ännu tröttare blir jag av att få veta att man idag i SvD kan läsa i princip samma artikel, fast av Jesper Olsson. Men SvD uppdaterar ju aldrig sin sajt.)

Koncept, fragment, ifrågasättande, destabilisering, kortslutning, sabotage, sönderdelning, överskridande, ett blottläggande av språkets normerande verklighetsskapande makt och ”Själv önskar jag mig ett 2010-tal rikt på revolutioner”, det är den svenska poesin idag, iallafall den som anses viktig – – – jag skrev någon gång att all livsvisdom man kan önska sig står att finna i Pet Shop Boys låttexter, det är ett yttrande jag inte är beredd att dö för men Neil Tennant formulerade det väl; ”Change the dedication / from revolution to revelation”, DET är något att hoppas på inför 10-talet…



Mysig julbild nummer tre (börjar bli lite stressigt att bli av med dem nu).

6 kommentarer

Filed under litteratur, media, poesi