Kategoriarkiv: media

brunt är det nya svart

”Demokratin är skör” skriver Åsa Linderborg, och vill säkra den genom att på sant demokratiskt vis låta kulturvärlden hysa en enda kultursyn; kulturradikalism… eftersom allt annat (och alla andra än kulturradikaler) gör demokratin mindre demokratisk? Det är väl liksom summan av artikeln. Detta gör mig trött.

Det gör mig extremt trött att man beskylls för att vara sverigedemokrat och/eller hysa nazistsympatier om man tycker att de samtida uttrycken för en kulturradikal hållning inte har så mycket att ge en. Vilket man faktiskt KAN tycka, utan att det beror på ”fruktan för jämlikhet” – min bok med Stefan George på svenska har dykt upp här nu, jag ska snart krypa ner i sängen och mysa med den, och jag kan lova att jag inte gör detta med ett ondefullt syfte att hålla arbetarklassen på plats, homosexuella i garderoben, kvinnorna i köket och invandrarna i nåt annat land än Sverige.

Jag gör det för att jag hoppas att den ska ge mig något som bara bra lyrik ger mig, en upplevelse som jag inte kan få genom att göra något annat än att läsa just bra lyrik. (Det finns sådant som ligger i närheten; bra bildkonst eller konstupplevelser över huvud taget, även musik, starka naturupplevelser, starka upplevelser i regionen kärlek/sexualitet och, gissar jag, starka upplevelser av andlighet, eller vad vi nu ska kalla det, religiösa upplevelser? Det senare är obeträdd mark för mig men jag kan tänka mig att det ligger på inte alltför långt avstånd). Konst som är av den där typen av sociala kommentarer som personer med en kulturradikal hållning ofta gillar ligger som ni förstår mycket långt därifrån. (”Den systemkritiska kulturen” som Linderborg kallar den – jag tycker att man i svallvågorna av sommarens konstdebatt kan ta sig en funderare på vilken kultur som egentligen har gjort sig förtjänt av epitetet ”systemkritisk”.)

Innan jag började skriva i Aftonbladet fattade jag verkligen inte hur man kunde se kultur som något så alltigenom politiskt – jag fattar ärligt talat fortfarande inte hur man kan göra det, jag har snarare fattat att det görs, och eftersom det görs i den utsträckning det görs blir min reaktion på sakernas tillstånd att vara rätt ointresserad av rätt mycket av det som är samtida svensk konst och litteratur.

Jag tycker inte att det behöver vara svårare än så här. Jag tycker att det borde kunna räcka med förklaringen att nej, tyvärr, den här typen av konst eller litteratur ger mig faktiskt ingenting, jag tycker helt ärligt att den till stora delar är tramig och onödig, men det betyder inte att jag vill förbjuda all konst som inte faller mig hundraprocentigt i smaken samt införa enpartisystem. Det här med nazistanklagelser så fort någon formulerar ett alternativ till kulturradikalismen är så himla lågt och dumt och ovärdigt.

(En parentes om politik: Jag tror faktiskt att Åsa Linderborg har fel när hon skriver att de personer som kan attraheras av Göran Hägglunds utspel om kulturen är ”sverigedemokrater som inte i första hand är rasister”. Jag tror, till skillnad från Åsa Linderborg, inte att den svenska arbetarklassen är kulturradikal. Jag tror faktiskt att socialdemokraternas väljare till stor del är kulturkonservativa och mycket väl skulle kunna gilla Hägglunds ord om hur trött han är på ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget”. Och eftersom jag tror att det finns ett stort folkligt stöd för dessa åsikter så tycker jag att det är betydligt bättre att de – eftersom Socialdemokraterna uppenbarligen inte bryr sig om detta – formuleras av Kristdemokraterna än av Sverigedemokraterna – som väl är det parti som skulle kunna fånga upp dessa väljare annars. För oavsett vad man tycker om KD och Göran Hägglund så tycker jag att man borde kunna inse detta: här har vi en stor grupp människor som upplever att ingen för fram deras åsikt. Klart att de då börjar se sig om efter alternativ.)

Jaha, nu handlade det visst om lite allt möjligt i det här inlägget. Summan av kardemumman är väl ungefär att jag tycker att det är obehagligt att man (och särskilt en person som utger sig för att verka i demokratins tjänst) måste drämma till med stora nazist-slagträet så fort någon yttrar något som utmanar kulturradikalismens ställning i det här landet. Jaha, men då går jag och lägger mig med Stefan George då. Hej hej.

 

 

PS: Jag jobbar jättemycket och kommer att ha svårt att svara ingående på kommentarer de närmaste dagarna, bara så ni vet. Jag blir glad för kommentarer! Men förvänta er som sagt inga långa svar.

22 kommentarer

Under konst, litteratur, media

saker som irriterar mig idag

Jag skulle jobba men började läsa en massa bloggar istället, de flesta av människor födda på 1980-talet, människor som är sådär 21, 22, 23, 24, 25, det var lite plågsamt. Ibland får jag en väldigt stark känsla av att personer födda på 1980-talet (ja, grov generalisering, det är säkert många läsare av denna blogg som är födda på 1980-talet och ni berörs antagligen inte av det jag tänker skriva) har alldeles för bra självförtroende. Att det har varit en massa ”du är bäst!” och ”ta plats!” och ”tro på dig själv!” och ”du är fantastisk!” och ”ta ingen skit!” under deras uppväxt och att deras självförtroende nu inte på något sätt står i proportion till vad de är kapabla att faktiskt uträtta.

Alltså, jag vet allt om att ha alldeles för dåligt självförtroende och kanske hade jag mått bra av lite sån där pepp, men på något sätt verkar den inte riktigt ha fastnat på rätt personer. Det är faktiskt jätteirriterande när personer som vid typ 21 års ålder redan har en karriär i media, och känner alla de rätta människorna och kommer från en bra familj och har en lagom bohemisk bostadsrätt i innerstan som de inte har betalat för själva samt garderoben full av designerkläder och skriver ”Jag har förtjänat det-och-det för jag är underbar!”. Och verkar tro själva att det är nån slags pepp till tjejer med dåligt självförtroende och sämre grundförutsättningar i livet, som att de där tjejerna med dåligt självförtroende skulle tänka ”Vilken bra förebild hon är för unga tjejer! Hon TROR verkligen på sig själv!”.

Eller värst av allt, personer som skriver typ ”Jag är lite sur idag, men jag förtjänar att älskas ändå!”. Vadå ”jag förtjänar att älskas”? FÖRTJÄNAR? Jag tycker att man ska vara extremt glad om man hittar någon som kan tänka sig att älska en. Men gud vilken behaglig tillvaro det måste vara, att bara glida ut i livet och skrika ”Här är jag, älska mig!”. Och så skylla på andra om de nu inte verkar fatta hur UNDERBAR man är.

Plus att det här goda självförtroendet antagligen bara blir ännu större av den motbjudande vanan att kalla varandra för ”finaste” hela tiden, för det gör alla på dessa bloggar: ”Träffade finaste N!”,  ”Läs vad finaste L har skrivit om det-och-det!”, ”Lunch på cafe X med finaste K!” – vilken otäckt insmickrande glättig vana det där är.

Kanske är det skillnad på bloggar och verklighet, det inser jag. Kanske finns det genuina personer under den där UNDERBARA ytan, men varför måste man hålla på så där då? Det är nån slags kapplöpning i självförhärligande glättighet alltihop, gud vad jag längtar efter att läsa något av någon som är smart och sur. Så det ska jag göra nu. Hej.

18 kommentarer

Under dagbok, media

kvava dagar

Vilken behaglig dag jag har haft. Mitt jobb har varit så trevligt och vi åt lunch på taket, som vi gjort hela veckan – det känns som att vara på ett skepp (inte så konstigt, eftersom huset är byggt för att se ut just som ett sådant); teakgolv och reling och solstolar och en mast i fören och solbrända män som kommer med espresso, som att befinna sig på en bättre kryssning på ett fartyg på väg norrut uppför Birger Jarlsgatan, det är en mycket speciell känsla. Sedan läste jag en mindblowing bra bok på en brygga i Bergianska trädgården och strövade sedan omkring som i lyckorus mellan växthusen, äntligen, äntligen har jag läst något riktigt bra, en novell så fantastiskt bra komponerad och så stillsamt tragisk och så vackert skriven – jag tänkte spara hypen lite, tills jag har läst lite mer och så, men sedan blir det idolbilder och hela alltet. Det är en så otroligt tillfredsställande känsla att det finns för en själv helt okända saker i världen som ligger där och bidar sin tid och väntar på att upptäckas – som denne författare alltså, ibland känns det som att jag (även om jag VET att det inte är så, givetvis – ) har träffat på allt bra som finns att träffa på för en person med min smak, som att området är uttömt liksom, men det är det ju så klart inte och det är underbart. Min entusiasm vet idag inga gränser. Jag säger åt den strängt, men den lyssnar inte.

Jo, även jag (tillsammans med Johan och Thomas och Carl) reagerade på dagens Ernst Brunner-recensioner och särskilt DN:s hätska totalsågning, som jag inte känner för att länka till. I SvD får samma bok en mycket positiv recension. Är det här en ny trend? Det är precis som med Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann ju: kritiker i två läger, varav ett positivt (härligt med en rejäl roman, och kul är den också!) och ett negativt (vilken fruktansvärd sunkigt försök till samtidskritik och vilka obehagliga värderingar huvudpersonen har!). Jag gillar att folk tycker olika alltså, men det är ju otäckt om den negativa kritiken gäller att en viss typ av åsikter över huvud taget framförs. Skriver jag med fet stil för att markera allvaret jag menar med dessa ord.

Jag avser nu forsätta mitt läsande av den underbara boken, samt – med rätt hög sannolikhet faktiskt – kasta ett öga på filmen Mumien – återkomsten, eftersom jag är svag för 1. Orientalism samt 2. Rachel Weisz – en kvinna som är helt sjukt vacker samt har riktigt mörkt hår.

 

Rachel_Weisz2

Snygga kläder dessutom.

 

11 kommentarer

Under dagbok, litteratur, media

ett klargörande ang. Marcus Birros text på Newsmill

”Vi har faktiskt träffats, jag och Persson. Det var på Nässjö Poesifestival 2007 efter att ha bråkat lite på våra bloggar om det rimliga i att ha goda vänner i kulturvärlden som recenserar ens böcker”, ”Är han något alls mer än en djupt insyltad kulturell spindel i ett nät av vänner, och flickvänners bekanta?”  skriver Marcus Birro på Newsmill, i en text som utger sig för att handla om en artikel som Malte Persson har skrivit, men som mest handlar om personen Malte Persson.

De där citaten syftar på mig, det är jag som är ”flickvänners bekanta” samt de goda vännerna som recenserar Malte Perssons böcker. Jag skrev skrev en gästrecension i GP av Perssons Dikter, samtidigt som jag medverkade i en nättidskrift tillsammans med Perssons dåvarande flickvän – som jag hade träffat tre gånger i affärsmässiga sammanhang, och Malte Persson själv hade jag aldrig träffat och skulle inte komma att göra det på flera år, jag hade aldrig varit närmare Malte Persson än de skeptiska texter jag skrivit om hans böcker (med sådana vänner behöver man definitivt inga fiender…), och i förhållande till hur liten den svenska litteraturvärlden är så var jag nog betydligt mindre god vän med Malte Persson än vad som är fallet i många andra författare/recensent-fall.

Marcus Birro gjorde iallafall en stor grej av det här i sin blogg och i en massa hetsiga kommentarer skrev folk argsinta saker om hur jag skulle ha suttit med några flaskor rödvin på mysig middag tillsammans med Malte Persson och hans flickvän och fnissat över den utmärkta idén att jag – hans flickväns bästa kompis tillika Malte Perssons nära vän! – skulle recensera hans diktsamling för så går det till i förbannade incestuösa kulturvärlden och recensenter är ett jävla pack och allt är korrumperat och det är bara Marcus Birro som är liksom obesudlad.

Jag tyckte att det här var tillräckligt obehagligt för att maila Marcus Birro och skriva att det där var faktiskt inte i närheten av hur det gick till, varpå han svarade (jag citerar nu ur han mail): ”Jag talade med Byström [Gabriel Byström, kulturchef på GP, min anm.] om saken, för ganska länge sedan, och han förklarade saken för mig. Redan där och då borde jag kanske ha hört av mig till dig. Jag finner det hedevärt att du håller en sådan vänlig ton i ditt mail, själv hade jag varit rasande”. Han avslutade mailet med att be om ursäkt.

Detta hindrar dock uppenbarligen inte Marcus Birro att använda Flickvänners nära vänner recenserar Malte Perssons böcker-argumentet igen. Hur gärna Birro än vill att kulturvärlden ska vara genomkorrumperad så var den inte det i det här fallet och det vet han.

20 kommentarer

Under media

nothing to declare*

vildapel

 

Hej, det händer ingenting här. Det regnar och jag läser, det slutar regna och jag går ut på en liten promenad, fotograferar rödklint och rölleka, gulmåra och blåklocka, vildapel och brandlilja och mynta. Vildapel, det är ett så fint ord! Nästan som Alain Delon, jag älskar l-ljud, mmm.

Jag tänkte mest göra reklam för mig själv idag: Här, artikel i Expressen om litterära skandaler. Nu ska jag snart få söndagsstek och blåbärspaj. Igår fick jag färsk abborre! Jag får helt sjukt god mat här. Annars, inget att deklarera etc. Hörs snart, kyssar.

 

*except my genius, givetvis.

5 kommentarer

Under dagbok, litteratur, media