Kategoriarkiv: media

dagens invändningar mot sånt som står i DN

Jag måste sluta läsa DN, jag blir på dålig humör varenda morgon. Igår var det den där insmickrande artikeln om Karin Larsson som gjorde mig arg – jag skrev om samma usällning i Expressen, jag var i Sundborn och fick samma visning och säljspeach som nu återfinns ordagrant återgivet i DN och jag vet inte varför man ska läsa kultursidor när man lika gärna kan läsa en flyer med reklam för utställningen? Jag blir sur över andra grejer i den där artikeln också men jag orkar inte redogöra för allt nu.

”Det råder ingen brist på samtidskonst som målar ropande munnar, tecknar sensuella händer och skildrar kännande kroppar. Vad som väcker de värdekonservativas missnöje är när samtidskonstens munnar, händer och kroppar gör annat än att lyda konventionerna.” står det i DN idag om den utställning med målningar av Odd Nerdrum med elever som visas i Skåne nu (Krapperupp? Jag är dålig på Skånes geografi, förlåt… Jenny Maria Nilsson skrev fint om utställningen i HD, här).

Vadå ”lyda konventionerna”, vad är de för kass ihålig formulering, vilka konventioner då? De står ju några stycken tidigare i artikeln om ett porträtt där konstnären ”med vild, despotisk blick och med blodiga händer lyfter kronan över sin sårade hjässa” – eh ja, det låter ju som ett ytterst konventionellt motiv, till skillnad från den övriga samtidskonsten som verkligen bryter konventioner… Till exempel konventioner om kön! Eftersom att bryta konventioner om kön alltid är att bryta konventioner lite mer på rikigt. (Som när man sätter en kurbitsmustasch på Karin Larsson!)
-Innebär inte det att grejen med att bryta konventioner om kön är något konventionellt..?
-Nej men nu är du bara värdekonservativ.
-Oj, grattis till att ha hittat ett ord som gör att alla invändingar man kan ha verkar riktig unkna och typ ger associationer som att man automatiskt är emot fri abort eller vad som helst för att man gillar klassiskt figurativ konst…
-Åh, det var så lite…

5 kommentarer

Under dagbok, konst, media

my irritability keeps me alive and kicking

Hej, lite mediekritik så här på kvällskvisten – det är den här recensionen i SvD som upprör mig ikväll, och jag må vara partisk i målet (upphovsmännen till den utställning som recenseras är båda vänner till mig), men det är inte okej att skriva så här: ”Problemet är att Lundberg och Rådlund kopplar samman konstnärlig kvalitet och storhet med materialval och tekniker och blundar för det alla andra ser: obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner.”

Det är alltså en utställning med klassiskt figurativ, samtida konst det är fråga om. Obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst? Obskyra romantiska traditioner? Jag tycker att sånt här är så himla lågt: en luddig formulering lite i förbifarten som genast misstänkliggör hela utställningen. Alltså, för människor som inte är så insatta framstår det ju som att det finns tydliga nazistiska vibbar i den här konsten och som att det hela är suspekt i största allmänhet.

Och det där med de obskyra romantiska traditionerna fattar jag ingenting av och det blir jag nästan mest upprörd över (nazistgrejen kunde man ju förutse på flera kilometers håll). Vilka är de obskyra romantiska traditionerna? Är det ekot av romantiken och symbolismen som finns i vissa av verken? Vad är det som är obehagligt med det? Herregud, ”obskyra romantiska traditioner”, utan vidare förklaring, man ska liksom bara fatta att det är något tvivelaktigt med konst som kan förknippas med sådant? Jag tycker att obskyra romantiska traditioner låter som något underbart.

8 kommentarer

Under dagbok, konst, media

grafomani

Gud vad jag har saknat att skriva, märker jag nu när jag sitter vid ett tangentbord igen. Man kan givetvis skriva även utan tangentbord, men även om jag sällan går utanför dörren utan anteckningsbok är det mer och mer sällan jag använder den – den jag har i väskan nu har legat där i över två år utan att ens vara halvfull… att jämföra med de travar av vaxduksböcker och kollegieblock jag klottrade fulla för fyra-fem år sedan sådär. Jag har nu läst ikapp det mesta av vad jag kan ha missat av bloggar och tidningar, och det verkar ju inte vara så mycket. Michael Jackson är fortfarande död, Alex Schulman har skrivit en debattartikel om bloggar (jag instämmer helt med Bernur: ”Han resonerar som ett barn, skriver som ett barn, och ändå har han på något sätt helt eller halvt rätt” – det är väl helt enkelt så att de som byr sig om media i största allmänhet bryr sig om bloggar i största allmänhet, och de som inte bryr sig särskilt mycket om media – dvs. de flesta människor – bryr sig inte särskilt mycket om bloggar. Jag känner en massa människor som lever sina liv som om bloggar inte existerade, det är inget konstigt. Sedan finns det ju även de där modeintresserade tonårstjejerna som läser och skriver modebloggar, men jag föreställer mig att detta är en starkt nischad bloggkonsumtion (När inkommer Alexander Wang-väska-kopian till Lindex??) som inte har särskilt mycket att göra med att intressera sig för bloggar som fenomen. Att säga att bloggar är onödiga är ju dumt: klart att de kan vara viktiga – det finns ju en massa människor som inte är ett dugg intresserade av media heller, som inte bryr sig ett dugg om vad som försiggår på och i tidningar, bara det typ står nåt i dem när de för en gångs skull bestämmer sig för att köpa en kvällstidning – men det betyder ju inte att tidningar är onödiga. Det betyder väl egentligen inte så mycket mer än att alla inte bryr sig om allting.

Jag tycker att det är så tråkigt att blogga om bloggar! Just som fenomen alltså. Nu byter jag ämne och skriver lite om litteratur för att upprätthålla skenet av att det här är en litteraturblogg. Jag läste en del på min semester, men jag packade lite knasigt och lyckades till exempel glömma Einar Askestads Kvinnohistorier hemma – den är nyutkommen och dessutom väldigt snygg, vilket går helt i linje med hans övriga böcker – kanske är Einar Askestad den svenske författare med konsekvent snyggast bokomslag? (- – – vilket i sin tur går helt i linje med hans fysiska uppenbarelse, höll jag på att skriva nu… men ni får bildgoogla själva för jag har skam i kroppen, ibland). Jag tror att Kvinnohistorier hade känts som en sval, fuktig handduk över pannan en varm dag, jag ska ta den med mig när jag åker ut i skärgården istället. I Einar Askestads Ögon för paradiset, som jag läste för ett tag sedan, finns en mening som etsade sig fast i min hjärna: berättarjaget noterar att det på en väg uppför en backe i staden där han befinner sig (Montepertuso heter den, den ligger tydligen på Amalfikusten) ligger fullt av tillplattade ormar, överkörda: ”Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända.” Det är en underbar mening. Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända. Jag tänker det rätt ofta. Jag har egentligen tänkt det ända sedan högstadiet eller så, när jag fattade att människor omkring mig hade sex med varandra, och det kändes så otroligt avlägset att det någonsin skulle hända mig (Vet ni avsnittet av Mitt så kallade liv, när Brian och Rickie pratar och säger typ ”När började människor para ihop sig? I must have been absent that day… ” – precis så). Nu för tiden tänker jag det mest om hemska saker, typ när jag ser en ambulans på utryckning, och sedan måste jag slå bort tanken omedelbart, måste ta i trä och tänka nej, nej, nej, inte ens tänka på sådant här, inte tänka, inte tänka, tänk om det händer för att jag tänker det… Det måste hända hela tiden, fast jag aldrig har sett det hända…

På min semester började jag däremot lydigt läsa En kortfattad historik över nästan allting, som Elin Boardy tipsade mig om här i bloggen, men sedan upptäckte jag att Elins egen bok Allt som återstår var mycket trevligare att försjunka i, även om det var direkt plågsamt att läsa den ibland, för jag vet inte när jag senast läste en bok med så mycket KÄNSLOR på varenda sida, det var nästan kvävande – och det menar jag inte på ett negativt sätt… om ni fattar. Jag låg tårögd i en solstol och kippade efter luft.

Dagens lästips är alltså Einar Askestad och Elin Boardy! Jag tipsar inte ett dugg om Om jag kunde drömma, alltså Twilight på svenska, jag tyckte att den var så dålig, mycket sämre än filmen, och plötsligt tedde sig den där feministiska kritiken rätt befogad – alltså, huvudpersonen kunde ju knappt gå själv… plus att det var så himla jolmigt, till och med för mig som är raised on a diet of Allers- och Harlequin-romaner samt oändliga mängder Serie-Starlet, jag gillade den faktiskt inte alls. Jag gillade filmen däremot!  Jag rekommenderar den istället. Jag läste Horace Engdahls nya essäsamling nyligen också, fast nu har jag tydligen slarvat bort den och därmed glömt vad jag hade tänkt skriva om den eftersom det fanns antecknat på en sida i den… eh, så jag får väl återkomma. Jag borde läsa Willy Kyrklund nu, för jag har knappt läst nånting av honom och det skäms jag jättemycket över. Jag har den där fina volymen med hans samlade prosa stående i bokhyllan, så det är väl bara att sätta igång.

Jo, den där Broder Daniel-filmen går tydligen på bio nu, så jag tar tillfället i akt att bjussa på min intervju med Broder Daniel, gjord sensommaren 2003 i samband med att Cruel Town-skivan kom ut. Det var min första längre artikel som publicerades i en tidning, jag var så stolt (innan hade jag bara skrivit lite skivrecensioner). Nu tycker jag att första delen av intervjun är fullständigt nonsens, men resten är helt okej, och jag har faktiskt intervjuat Henrik Berggren och det är coolt och det kommer jag att fortsätta vara stolt över. Klicka här och bläddra fram till sidan 12. OBS! Det är en pdf! Så klicka inte om ni hatar pdf:er. Det har jag full förståelse för. Åh, jag minns exakt vad jag hade på mig när jag stod där på Ramberget med dem, bland strålkastare och videomänniskor och Göteborg låg glittrande nedanför: en starkt mintgrön, stickad, åttiotals-influerad tröja av nåt slags mohair-garn (jag tyckte att Flashdance var en stilmässig källa att ösa ur vid denna tidpunkt… alltså för sex år sedan… blame it on the electroclash), smala jeans (så smala det gick att få tag i, detta var väl precis innan Cheap Monday-grejen) och Converse-kängor.

Okej, nu har jag skrivit av mig lite, nu ska jag jobba. Hej, kyss, hörs.

3 kommentarer

Under dagbok, litteratur, media

mediekritik, drömtydning

Men vad otrevligt idag i DN – (obs, detta inlägg ska inte handla om Anna Odell-grejen, vill man skriva av sig något i den fråga rekommenderar jag inlägget som heter ”Trött” en bit ner på denna sida): I torsdags skrev Sverker Sörlin en i mina ögon mycket märklig krönika i DN (fast nu är det inte själva märkligheten som ska diskuteras heller): det framstår i den som att David Eberhard sagt upp sig från sin tjänst på S:t Görans sjukhus efter att ha blivit knäckt av Konstfacks-gejen och nu drar omkring på elevutställningar om dagarna. Vilket alltså är fel, som Eberhard själv skriver i en replik i DN idag: Han sa upp sig långt tidigare, han har ett liknande jobb nu på ett annat sjukhus, han är fortfarande överläkare. Jag tänker att det inte är så kul att det i DN i princip står att man blivit knäckt av Anna Odell (om man nu inte blivit det) och nu eventuellt är arbetslös (om man nu inte är det) och att Sverker Sörlin borde be om ursäkt. I sitt svar skriver Sörlin att han beklagar att han har ”blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning”  – och sen: ”Nu tror jag ändå inte att så många är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv”. Eh, wtf..? Han kunde ju lika gärna ha skrivit ”Okej, jag hade fel, men TROR DU ATT NÅN BRYR SIG?” – och sen fortsätter hans svar på ett sätt som gör att alla som inte är så insatta i frågan lär tro att Eberhard faktiskt har förtjänat att få precis vad som helst skrivet om sig i Dagens Nyheter och varför inte i alla andra tidningar också. Så himla obehaglig stil att först skriva nåt som inte är sant och sen ursäkta det med ”Men tror du att nån bryr sig om dig? Det här är faktiskt en fråga som är större än så”. Vad hände med rätt ska vara rätt? Har man skrivit något som är fel så vore väl en smula ödmjukhet på sin plats. Jag blir upprörd av det här. Plus att det är skumt att Sverker Sörlin först skriver en krönika om den eventuella maktfullkomligheten inom psykvården och sen inte fattar att han med sitt snorkiga svar visar att det uppenbarligen står likadant till på kultursidorna. Eller så är det egentligen okej med maktutövande, bara makten tillfaller rätt personer (=DN Kultur)?

 

En helt annan grej nu: Jag måste vara tråkig och berätta om en dröm jag hade i natt. Jag och min syster var och hälsade på våra föräldrar och min syster visade kort från en liten sommarstuga som hon och hennes pojkvän hade köpt, där de hade snickrat typ varenda möbel själva, jättefina; en Sundborn-grön säng med en massa spjälor liksom, och ett jättestort tungt matbord med massa stolar och en fin taklampa och byrå och jag vet inte allt, jag satt häpen och tittade, det såg fantastiskt ut. Sedan skulle mamma och pappa visa vad de hade sysslat med på senaste tiden och bar fram en jättestor oljemålning, typ tre, fyra meter bred kanske, den föreställde Stockholm på natten, en massa vatten och byggnader (en vit byggnad på toppen av en höjd, som Helsingfors domkyrka, helt upplyst, jag frågade vad det var för nåt och pappa sa Tre Kronor, det här var en vy av Stockholm innan branden), det var så vackert; glittrande, suggestivt, det såg verligen ut som en perfekt målning nånstans mellan renässans och barock, som best of Giorgione, Caravaggio, Canaletto och El Greco, jag försökte förklara hur konstigt det var, frågade vad de hade inspirerats av, min mamma sa typ Nej, vi målade lite bara, och jag sa Men hur, hur? och hon tog fram nåt litet snöre som de hade använt för att mäta när de bestämde måttet på duken och jag sa tålmodigt Ja, okej, men hur kunde ni MÅLA så här..? Hon ryckte på axlarna. Alla i min familj var plötsligt superbegåvade och jag satt där och kände mig bra på absolut ingenting i hela världen. Detta är med all säkerhet ett utslag av den smygande prestationsångest jag känner inför en grej som jag ska göra. Snart ska jag berätta vad.

7 kommentarer

Under dagbok, media

Den slup hon satt i, lik en gyllne tron / På vattnet brann

Glad boklördag! Om det inte blåser för mycket ska jag ha boklördag på altanen hela eftermiddagen, men det blåser alltid här, fast jag bor i en dal. Kanske för att dalen ligger på en ö. Eftersom John Ruskin har kommit att spela en oproportionerligt stor roll i mitt liv har jag försökt läsa lite i hans Modern Painters de senaste dagarna, men trots att det kanske är den finaste lilla bok jag äger (den är alldeles mjuk på alla sätt, inga hårda pärmar, utan helt böjlig som en pocketbok och bunden i RÖD MOCKA som är det lenaste skinn jag någonsin har känt på, den är som ett litet platt rött djur med mjuk päls, man måste bara lägga kinden mot den och gosa med den, åh mys, mys, lilla John Ruskinboken…) eh, trots detta så går det inget vidare, jag börjar tro att John Ruskin kanske är en rätt träig skribent – vilket olyckligt öde om man är så produktiv som han var, han har skrivit jättemånga böcker, jag äger… fyra iallafall, de där uppbyggliga, moraliska, Hvad vi skola tro och verka för typ, fast den står det en del bra grejer i iofs, och Hvad Venedigs stenar lära, som jag vill läsa 1) i händelse av att jag någon gång i mitt liv faktiskt kommer att besöka Venedig, 2) för att Lucy (Helena Bonham-Carter i filmen, hurra – det är kanske den enda film jag verkligen gillar henne i, jag tycker faktiskt inte att hon var trovärdig i Fight Club…) läser den i Ett rum med utsikt– eller läser och läser, hon släpar med den till Venedig iallafall – jo, men jag tror faktiskt att det står mycket bra i Modern Painters, om träd och moln och klippor och kurvatur:  ”The reader will, perhaps, here ask why, if both straight and curved lines are necessary, one should be considered more beautiful than the other” – haha, ja, varför då? Please tell us mr Ruskin! Böjda linjer är alltid vackrast tydligen, fast det visste vi ju redan. The line of beauty! Om man inte är matematiker, skriver Rusin, för då kan man råka tro att raka linjer är vackrare, men det beror i sådana fall på att man inte betraktar dem estetiskt utan matematiskt (=dåligt) och då gör man fel. Åh, jag älskar när det är så där enkelt. – – – Iallafall. Anders Cullhed recenserar en bok om Kleopatra i DN idag och passar på att i förbifarten kalla Julius Kronberg för ”kitschig”. Meh! Inte bara Kronbergs målning på omslaget till boken alltså (en barbröstad Kleopatra – jaha, men med en artikelrubrik som ”Stark, sexig, omstridd” och formuleringen ”den undersköna mansslukerskan” i ingressen så känns väl bara bröst inte så jättelångt borta..?) utan hela ”den kitschige Julius Kronberg”. Julius Kronberg förtjänar mycket bättre än så! Jag älskar faktiskt Julius Kronberg. Tala om att ha blivit undansopad av konsthistorien. Det finns inte ens en bok om honom! Bara ett litet litet häfte. Alla som har möjlighet måste besöka hans ateljé på Skansen i sommar och titta på allt fint som hänger där. Ni andra får vänta på att jag skriver den stora Julius Kronberg-boken. Nu byter jag blogghuvud till en målning av Julius Kronberg bara för det. ”Tempeldanserska med ruccola i håret” heter den. Hejdå.

2 kommentarer

Under dagbok, konst, litteratur, media