alle de nye tendenser, du skal kende til

Nej, det blev ju inte mycket med den där fruntimmersveckan, precis som jag förstod redan när jag satte igång, jag hoppas att ni inte har suttit som klistrade och tryckt på uppdatera hela veckan för i så fall ber jag om ursäkt – jag har varit på landet, åkt båt, ätit abborre, ätit farmors stek, vistats på ett skär i ytterskärgården, gått till Åhléns och provdoftat på ytterligare hundra parfymer (inklusive den där nya Armani-parfymen som fick högsta poäng i DN Söndags parfym-test, men den var ju verkligen ingen fempoängare om jag få säga vad jag tycker, och det är ju precis det jag har den här bloggen till – – – ), varit på grillfest, varit på opera, varit och fikat, jobbat lite, läst Ola Billgren, läst Proust-serieaalbumet, hängt runt i varuhus och klämt och känt och provat och underkänt större delen av det hittills inkomna höstmodet (utom en kofta i god kvalitet som jag tror att jag ska önska mig i födelsedagspresent, eh, av mig själv typ) och läst tusen miljoner modetidningar (mest danska eftersom de är lite fräckare än svenska och innehåller modereportage med tjejer som 1. röker och 2. visar brösten, båda på ett konstnärligt sätt, och även några brittiska, som dock till större delen är fyllda av fransyskor: Vanessa Paradis, Anna Mouglalis, Marion Cotillard samt alltid Kate Moss, som även hon visar brösten trots att hon inte är dansk) så nu vet jag allt om höstmodet, fråga mig vad ni vill – – –

– – – det är inne med kamel, som i färgen (vad roligt om det vore djuret), dikterar Chloé, Celine och Stella McCartney som är typ de enda märken man behöver bry sig om om man är en kvinna i min ålder som längtar efter att Cos ska öppna i Stockholm, det är typ samma sak som beige, eller ”nude” och det är inne att kombinera kamel med rött, vilket jag personligen har svårt att tänka mig att bära, det är inne med såna där skinnjackor i flygarmodell som de tuffa hade på högstadiet, med fårskinnskrage ni vet, det är även inne med längre kjolar, stora stickade tröjor, smalt skärp i midjan, leopardmöstrat samt mycket minimalististiska kläder. Själv vill jag mest ha en jättestor päls att se lagom excentrisk ut i:

Charlotte Rampling fotad av Helmut Newton

Jag har idag dammsugit de sista reaställen och hittade en vackert berlinerblå tröja på en herravdelning, den är av nån slags sidenblandning och glänser lite som en skalbagge när solen skiner på den. Egentligen har jag svårt för den blå färgen, samma som Zorn gärna använde, vet ni? Mest för att jag vet hur hopplös den är att ha bland sina akvarellfärger: den är så himla mättad på pigment att det alltid slutar med att den lägger sig i alla andra färger, den är liksom svår att bli av med när man väl släppt in den i sin färglåda, lite som ett ogräs: berlinerblått är akvarellskrinets motsvarighet till trädgårdens snårvinda eller björnbär eller brännässla som man kanske ska tänka sig för innan man bjuder in – nåväl: det är en trevlig tröja, helt vanlig. Det är omöjligt att hitta något som är helt vanligt på en damavdelning. Iallafall något som är både hyfsat billigt och helt vanligt. Hade jag ett eget klädmärke skulle jag göra vanliga kläder. Jag älskar vanliga kläder. Vanliga eller lite vulgo. Jag hatar tramsiga kläder. Mest hatar jag Odd Molly och alla hundra miljoner likadana obehagligt brodyr- och volangförsedda märken som upptar en areal av nitton fotbollsplaner på Åhléns damavdelning.

En sak jag gillar är en odalisk-mässig Julianne Moore (även om jag föredrog papegojorna):

Julianne Moore i Bulgaris höstkampanj. Men vad är det för fult halsband?

Och en spexig grej är att de har börjat sälja blomål i regnbågens alla färger i min Ica-butik:

it’s all the same

På Pressbyrån stod Bon och The Gentlewoman bredvid varandra och såg likadana ut. Fast Gentlewoman är ännu sämre, jag ville inte läsa ett ord i den. Jag visade den för min syster och hon ropade ”Jag får spykänslor!” och sedan visade hon mig allt som hon tyckte var fel med formgivningen: det mesta härstammade ur en traumatisk tidskriftskurs som hon hade tvingats delta i på Konstfack där det enda handledarna sa var ”Titta lite mer på Fantastic Man!”.

Ibland tror jag att jag aldrig kommer att tycka att en tidskrift av den här typen är riktigt bra igen, och sedan tänker jag att jag får väl starta den själv då, och sedan tänker jag att vem ska skriva i den i såna fall? och så kommer jag inte på ett enda namn jag känner mig riktigt entusiastisk över (utöver mig själv).

Fast jag tycker att den här rosa färgen är fin, balett-rosa, det har jag alltid tyckt, och nu har jag ju köpt Acnes nya hemsida-färgade mockaballerinaskor på Cos och kan faktiskt inte tänka mig vad som rimligtvis skulle kunna vara mera Gentlewoman än det, men jag hatade alltså tidskriften ändå, jag kan liksom inte ens recensera den för jag har inte läst ett ord för det fanns inte ett ord jag ville läsa. Worst spent money ever (eller, efter min Boys-ep, tusen flaskor opakt nagellack – jag lär mig aldrig att jag alltid tycker att det känns som Tip-ex – och förpackningen med Ballerina kladdkaka iallafall – Boys-ep:n var typ fem år sedan nu alltså, men jag har inte kommit över den än: jag var vansinnigt fattig när jag köpte den och jag har aldrig någonsin ägt något så fullständigt oanvändbart. Den dag jag får diktera vad som är hippt lovar jag att uteslutande hålla mig till högkvalitativa grejer. -Therese, du måste ju inse att du är för gammal för att någonsin få diktera vad som är hippt. -Jo men alltså, det gör jag ju… men jag tycker om att skriva det ändå).

Jag har ägnat den senaste tiden åt att uppdatera den utmärkta tidskriften Axess hemsida, vara lite berusad samt gå på trädgårdsmässa:

Det var jättetrevligt, det luktade växthus och blommade tusen miljoner vackra blommor (liljekonvaljerna var bäst). Man borde gå på fler mässor, jag är aldrig på någon annan mässa än bokmässan och det var så skönt att inte känna typ hälften av människorna i mässlokalen och dessutom inte vara bakfull. Jag kanske ska åka till Almedalen i sommar! På tal om läskiga ställen där man är bakfull. Jag har aldrig varit i Almedalen alltså, man jag kan ju räkna ut hur läskigt det är. Men jag vill jättegärna vara lite i Visby, jag var där några gånger när jag var liten och jag minns det som helt bedövande vackert.

Jag åker tåg nu. Jag köpte Harper’s Bazaar och den var också dålig. Det är samma Stella McCartney-jeanskjol och Chloé-jeansskjorta utan bröstfickor i varenda modetidning och ingen av dem är egentligen snygga. Men den här bilden var fin:

Äntligen en outfit jag kan tänka mig.

jag har köpt en randig tröja

Jag har – vilket ni intelligenta läsare redan har räknat ut av rubriken – alltså köpt en randig tröja. Idag har jag använt den för första gången. Det kändes sådär, som att det kanske borde bli lite mer vår innan den kommer riktigt till sin rätt. Jag har haft jättemånga randiga tröjor i mitt liv men jag har aldrig riktigt gillat dem – lite märkligt, med tanke på att jag till större delen av samma liv varit mycket, mycket positivt inställd till randiga tröjor på andra människor. Men varje gång jag köper en randig tröja slutar det liksom lite uppgivet, ”Blir det inte bättre än så här..?” tänker jag besviket, men det blir det ju aldrig. Jag vet inte vad jag gör för fel.

Ändå uppskattar jag alltså randiga tröjor något oerhört på andra människor. Alldeles särskilt på män sommartid (Döden i Venedig-looken), men jag tycker alltid att jag ser för få. Nu har ju sådär 80% av alla kvinnliga gymnasieelever som man ser på stan på sig en randig tröja så jag känner mig lite som en gymnasieelev i min. Bär vuxna kvinnor randigt? Andra kvinnor än Coco Chanel?

Jag tror inte att någon någonsin kommer att bära en randig tröja bättre än Björn Andresen som Tadzio i Döden i Venedig.

Venedig är kanske den optimala staden för randigt? (Detta är Natalia Vodianova och hennes gondoljär.)

Det här är Audrey Tautou som Coco Chanel. Det här är ett typiskt exempel på en randig tröja som jag aldrig skulle lyckas se chic ut i, jag skulle se ut som en dagisfröken. Jag tycker att det talas för lite om att randigt faktiskt är rätt svårburet! Det hänger väldigt mycket på 1. hur man kombinerar det samt 2. vilket sammanhang man vistas i.

Jag är som bekant mycket förtjust i en massa saker från 1980-talet, och bland dessa saker ingår givetvis män i randiga tröjor från 1980-talet. Så här till exempel:

Den första jättejättefina mannen är den franske sångaren Etienne Daho (det är han som är den franska rösten i Saint Etiennes He’s on the phone) och sedan är det som ni ser Chris Lowe i Pet Shop Boys. Jag vet inte riktigt om Daho ska föreställa sjörövar-randig (med undulat istället för papegoja på axeln) eller kliché-fransman-randig (huruvida han har en baguette under armen framgår inte). Fint är det iallafall. Lowe är mer åt det bögiga matroshållet. Gillar man bögiga matroser i randiga tröjor rekommenderar jag dessutom de franska fotograferna Pierre et Gilles:

En heterosexuell man som bar randigt bättre än de flesta, och som dessutom bevisade att den randiga tröjan inte bara är för små seglarpojkar, är givetvis Picasso:

Mycket bra. En massa snygga kvinnliga sextiotalsfilmstjärnor klädde också i randig tröja:

Det är Jean Seberg (och Jean-Paul Belmondo, mmm!) i Till sista andetaget, och Brigitte Bardot, vars randiga tröja man tyvärr inte ser så mycket av, men alla vet ju att om någon klädde i randigt så var det en ung Brigitte Bardot.

Och det här är Kim Novak:

Jag älskar den bilden, en hel rad med män som ba’ ”Wow…” när hon tar av sig sin jacka och exponerar sin randiga tröja.

Jag känner mig alltid lite tråkig i randig tröja, trots att jag aldrig har tänkt om någon annan människa att de skulle göra det. Eller, jag kanske känner mig för fritidsklädd, och jag vill ju egentligen aldrig vara fritidsklädd. Mer än några dagar på sommaren i skärgården – då försöker jag klämma in ett helt års uppdämt randigt tröj-behov. Jag hittade två fina alldeles nya bilder som visar hur den randiga tröjan kan se chic ut utan att vara för fritidsbetonad:

Jag gillar inte mönstret på första kjolen (det ser ut som nåt från syslöjden tycker jag), men nedstoppad i mönstrad kjol med svart smalt skärp i midjan var ju ett fint sätt att slippa att den randiga tröjan känns tråkig. Ett annat sätt att slippa det är att vara Scarlett Johansson (vilket illustreras av bild nummer två).

Men det finaste samtida exemplet på randig tröja tycker jag är den här bilden:

Gud så snyggt! Jag är otroligt svag för den där tidiga 1990-talslooken (det är till exempel lätt att föreställa sig Emmanuelle Seigner i de där kläderna, hurra!). Jag skulle skippa hatten i och för sig, för hatt är inte min grej, men i övrigt skulle jag gärna både se ut så där och vistas på en båt medan jag gjorde det. Snart kommer det ett eget blogginlägg om min oerhörda förtjusning över att 1990-talet verkar vara tillbaka. Kyss!

modeskribent

Jag blir stressad av Björn af Kleen, plötsligt upplever jag det som att han har skrivit en jättelång text på Expressens kultursidor varje dag, men det har han kanske inte, det kanske bara är mitt eget dåliga samvete över min jullovsslöhet (jag har inte ens orkat göra en önskelista ur SVB:s vårkatalog) som förvränger min bild av omvärlden. Idag har han iallafall skrivit om svenskars ovilja att klä upp sig, ”Att tvingas ta på sig högtidsdräkt är en speciell form av svensk kränkning”, det var roligt.

Detta fenomen är alltså särskilt utbrett i kulturvärlden, jag reagerade på just detta i Stefan Eklunds intervju med Lotta Lotass för ett tag sedan: på frågan om det är något hon fruktar inför inträdet i Svenska Akademien svarar Lotass ”Det är det här med det yttre. Jag har alltid tidigare tackat nej till tillställningar med en klädkod, men det kan jag inte göra längre. För mig är det en helt ny och ganska traumatisk upplevelse att man ska få tag på vissa kläder och se ut på ett visst sätt.” Alltså, när man drar runt hemma i myskläder hela dagarna så låter det ju som en jättekul grej att få anledning att klä upp sig lite – tycker jag alltså. Jag skulle vara rädd för att känna mig otillräcklig i det bildade sällskapet däremot.  – – – Jo, det är ju sympatiskt av Björn af Kleen att skriva sin artikel i snällt vi-perspektiv och få det att låta som att han själv är delaktig i den svenska klädnojan, när han i själva verket är den enda svenska kulturskribent som någonsin kommer att platsa på The Sartorialist.

Det är annars rätt lätt att göra sig rolig över hur illa kulturskribenter klär sig – jag minns en krönika av Andres Lokko där han skrev nåt sarkastiskt om klädkoden på Aftonbladet Kultur (urtvättade svarta jeans och manchesterkavaj?). Fast nu är han ju själv värvad dit, så nu höjer han väl standarden lite (det finns dock vissa som alltid har hållit stilen). Efter mitt första frilansmöte med Expressen Kultur rätt nyligen minns jag faktiskt inte vad en enda människa hade på sig. Var det mörkt i lokalen? Alla bar svart? Jag var inte alls speciellt full alltså, jag borde minnas. Jag kanske var lite nervös över att vara i ett nytt sällskap? Nej, jag var alltid nervösare över att gå till Aftonbladet med pärlörhängen. Ann Heberlein var fin tror jag! Fast det är hon ju alltid.

På Axess klär sig folk bra, vissa dagar är Axessredaktionen helt smashing (Mats Wiklund i sina Hope-byxor, Johan Lundberg i kavaj i sammetsaktigt material – jag tror att ni kan föreställa er mina ansträngningar för införandet av ”Dagens outfit” på Axessbloggen). Jag tror till och med att jag kan ha yttrat att vi måste vara landets mest välklädda redaktion, men då jämför jag i och för sig med tidskrifter i samma genre, jag tror inte att vi har en chans mot till exempel Rodeo eller Elle.

I senaste numret av tidningen Chic visar chefredaktören Charlotta Flinkenberg upp sin walk in-closet och sina 200 par färgglada skor, jag tror att det är tänkt att framstå som något man ska avundas, men jag tycker tyvärr inte att så mycket är så imponerande. Jag kan tänka mig andra chefredaktörers garderober jag hellre skulle vilja se, tänkte jag skriva nu, men vilka chefredaktörers garderober vill man se egentligen? Vilka personers garderober över huvud taget? (Nu kom jag att tänka på Svenska Dagbladets vana att en gång om året visa upp sina kulturskribenters hem när det tipsas om julklappsböcker, men detta för mig in på helt nya tankespår – Carl-Johan Malmbergs bokhögar! – och nu måste jag avsluta bloggandet och gå till tvättstugan. Kyss!)

PS: Min Wikipedia-artikel blir bara bättre och bättre! Nu står det att Therese Bohman i denna blogg ”i en personlig stil också profilerat sig som modeskribent”, så nu försöker jag som ni märker att leva upp till Wikipedia-myten om mig själv.

kära dagbok

Hej, glad boklördag! Jag är glad denna boklördag eftersom jag äntligen vågar tro på det faktum att jag kommer att bo i en egen lägenhet under mina Stockholmsvistelser 2010 – idag har jag fått nyckeln, jag har en nyckel! Då kan man börja tro att det är sant. Gud vad bra det blir. Dessutom myser jag över min lilla jul-en som jag har pysslat om med mossa (jag stod på Hemköp och höll i mosspåsar och kunde bara inte köpa den vita, jag såg hällarna i skogen hemma hos mina föräldrar framför mig: den där ljusa, glesa skogstypen där marken som ser ut som skärgådsklippor fast det är mitt i skogen, med tallar och berghällar fulla med lingonris och vit mossa, jag såg framför mig hur någon skövlat dessa hällar på mossa för att stympa och lägga i små påsar och sälja på Hemköp. Så det blev grön mossa, jag har av någon anledning fått för mig att den växer snabbare än den vita mossan. Grön mossa är också fint. Det ser käckt ut med små flugsvampar i. 2010 är den biologiska mångfaldens år sa de på radion nyss, var nu rädda om mossan.)

Kolla vilka fina skulpturer:

Jag vann dem på en auktion och var och hämtade upp dem på auktionsverket igår, de är jättetunga, av massiv metall båda två, och dessutom marmorsockel på den lilla damen. Det var fem stycken skulpturer sammanlagt i lådan jag ropade in, men dessa är mina favoriter. Jag trodde att jag skulle tycka sämst om katten, men den är faktiskt underbar: egyptiskt majestätisk, och mycket taktil: det går inte att gå förbi den utan att sträcka ut handen och klappa den över ryggen, som om den var en riktig katt. Jag är så glad över mina skulpturer! Jag vill ha skulpturer överallt. Jag kan verkligen rekommendera er att köpa en liten skulptur.

”Östermalm, Stockholm, Sverige 2009. Något märkligt händer med kroppen när man stiger upp från tunnelbanan här. Man blir medveten om hur man rör sig och hur man klär sig. /…/ Allt är mycket vackert här” står det i DN idag i den där artikeln om det litterära Stockholm, precis så är det. Jag jobbar mitt på Stureplan. Jag jobbar mycket hårt på att inte se ut som att mina kläder är så billiga som de faktiskt är. Det är i och för sig roligt. Lite knäckande bara om man har typ en dålig kläd- eller hårdag och går ut lite på lunchen och ser Sveriges vackraste människor (inklusive gräddan av de kända modebloggarna) paradera sina nyaste, dyraste kläder längs Biblioteksgatan.

Jag har tittat väldigt mycket på modebilder den senaste veckan. Jag tänkte ha en liten serie med mode vs. konst/lika-som-bär (så där som Hotspot brukar ha), i spåren av blogginlägget om skönheten/Johan Patricny/Jessica Kempe/reklambildsestetik. Först ut är ett foto av svenska Camilla Åkrans, för klädmärket Sisley:

Ja, det här är ju inte Camilla Åkrans alltså, utan en romersk kopia av en grekisk skulptur föreställande de tre gracerna. Och sedan de tre gracerna målade av Raphael.

Och detta är Camilla Åkrans version.

Att hitta bilder som liknar varandra är det roligaste jag vet i hela världen. Synd att det inte finns ett jobb där man gör det hela dagarna. Jag blir alldeles varm om kinderna och mitt hjärta börjar slå fortare när jag ser en bild som liknar en annan bild, och sedan måste jag googla och leta tills jag hittar den där andra blden och då känns det extremt tillfredsställande.

Okej, nu ska jag koka knäck. Hej, kyssar.