allt är fult nu igen

Jag vill skriva, jättemycket, det typ kliar i hela kroppen, jag borde ägna detta tillstånd åt andra saker än den här bloggen, ja, definitivt, snart – jag måste bara gnälla lite över modet först, så där som jag gör en gång i kvartalet ungefär när jag har varit i stan och konstaterat att varenda plagg som finns till försäljning i varenda butik är fult, utom kanske nåt (tröja från Burberry, varför kollar jag ens där?) som jag definitivt inte har råd med.

Det är så deprimerande med rea, det är liksom essensen av allt som gick fel med vårens kollektioner som hänger där och ser sorgset ut: bisarra mönster, volanger på fel ställen, grälla färger, konstiga detaljer,  plagg som visar besynnerliga delar av kroppen, flims och flams och trams tills jag känner mig snudd på besudlad och måste dra till en herravdelning och pilla på helt vanliga tröjor och koftor och kavajer i helt normala färger och rejäla material och tänka att gud vad det verkar lätt att shoppa när man är man.

Plus att jag är så extremt trött på hela Balmain-grejen nu, är ni med på vad den innebär? Typ tighta, trasiga jeans, kavajer, orkesterjackor, breda axlar, höga klackar med remmar och spännen och nitar på allt, jag pallar inte mer, jag vill som motreaktion se så KVINNLIG ut som det bara går, kliché-kvinnlig, jag vill ha blommiga klänningar och timglasfigur och se ut som jag vuxit upp i en napolitansk bergsby och är uppfödd på gräddig pasta och persikor vars saft runnit sensuellt längs min haka och alla mina underkläder har spetsar. Men det fanns inga såna kläder att köpa. I höst vill jag se ut så här:

 

 

Det är inte en transvestit, det är Gina Lollobrigida.  Frisyren är inget vidare, men tröjan, tröjan! Den är rosa! Den är mjuk och luddig och antagligen av angora! Den är tight och urringad! Den har små pärlor broderade på sig! Det är en helt fantastisk tröja. Helt sjukt omodern också tyvärr. Hösten 2009 ska bli min omoderna höst.

(Sorry, det här är ett sånt där inlägg jag skriver för att rensa hjärnan på allt jag tänkte när jag gick hem från spårvagnen… moving on…)

modeblogg

Jag köpte precis mitt livs första nummer av Acne Paper som jag hittills alltid har betraktat som ett utslag av storhetsvansinne (sådant är jag iofs inte emot), det verkar rätt bra. Eller, bättre än jag trodde. Det är en intervju med Carine Roitfeld , som är chefredaktör för franska Vogue, den är mycket inspirerande. Jag vill också ha en egen tidskrift! Snälla ge mig pengar så jag kan göra en egen tidskrift. Carine Roitfeld verkar tänka sig en kvinna som hon skulle vilja vara (Helmut Newtons YSL-kvinna, ja, vem vill inte vara henne..?) och sedan försöker hon få tidskriften att bli som den kvinnan, så ska jag också göra… fast min tidskrift ska vara coolare än Helmut Newton-kvinnan. – Är det möjligt? – Hm, jo… eller coolare och coolare, vi kan säga… med fler böcker och större bröst.

Jag har sett en så fin halsduk! Nu ska ni också få se den:

 

 

Visst kan man inte se sig mätt på den? Den kommer tydligen på H&M i höst. I love H&M!

Jag har ägnat mig åt persedelvård – putsning, impregnering, borstning etc, -, sedan har jag packat ner typ alla mina skor och väskor i en större väska och nu är vi alltihop på tåget mot Stockholm och äter en ganska äcklig citronmuffin och lyssnar på Bat for Lashes. Så här såg mina skor ut när de stod på altanen och torkade, det var så fint och färgglatt att jag fotade:

 

 

Carine Roitfeld har säkert mycket högre klackar, men jag är ju varken kort, chefredaktör eller fransyska, mer valkyrieformad, amazonlik liksom, hehe… man tänker sig en kvinna, sedan försöker man att få sin blogg att bli som den kvinnan…  (det var lättare när man kallade sig själv Salome…)  – ”Valkyria” kunde väl en tidskrift heta förresten, eller är det politiskt inkorrekt? För mycket Wagner kanske. Eller för mycket som nån studenttidskrift från slutet på 1800-talet. Eller helt enkelt inte ett så bra namn, hm nej, min tidskrift ska ha ett mycket bra namn. För att inte tala om innehåll.

först med det senaste

Hej, lite nyhetsrapportering: Nu måste väl ändå klädkedjornas kändis-designsamarbeten nått sin bisarra peak – Madonna för H&M eller Kate Moss för Top Shop var ingenting mot PAULO COELHO FOR MANGO. Ja, seriöst. Författaren. Det är samma grej som MQ gjorde, dvs. citat på t-shirtar (vilka författare var det nu igen – Björn Ranelid, Ulf Eriksson? ), fast Paulo Coelho poserar inte själv i sina t-shirtar. ”In these turbulent times, nothing is more important than remembering the essential human values: solidarity, love, dreams and courage” säger han på ett plakat. Dessa grundläggande värderingar kommunicerar alltså Paulo Coelho inte bara genom böcker utan nu även via t-shirts. ”The path to wisdom is not being afraid to make mistakes” står det på en av tröjorna. Hur står det till med Paulo Coelhos trovärdighet i modesammanhang? Jag har ingen aning om hur han klär sig, han kanske är en brasiliansk dandy? Fast då borde han iofs veta bättre än att bli en neonfärgad livsvisdoms-Katharine Hamnett (fast äsch, jag ska inte dissa Paulo Coelho, det känns lite…gjort). Det enda lyckade exempel på författare+mode som jag kan komma på (inte mode i litteratur nu alltså, det kan jag komma på många utmärkta exempel på) är ”Kafka hade inte heller så roligt”-t-shirtarna, men det är kanske bara mitt romantiserande av åttiotalet som spökar igen. Nu följer bildbevis – så här ser det ut i Mangos skyltfönster i Stockholm:

 

trendig och inkonsekvent

Jag vill ha en jeansskjorta och jag vill ha det för att det är inne med jeansskjortor nu (igen) – kanske den här, om den inte var så dyr (och om jag inte var så arg på Acne för att deras kassa jeans bara vrider och knorvar sig runt benen på mig så att jag nästan får panik). Jag sa att jag vill ha en jeansskjorta till två personer som jag umgicks med förra veckan, de är båda unga män som är förtjusta i traditioner och sånt, vilket inkluderar typ ”klassisk” garderob, vilket jag alltså inte har någonting emot, men när jag sa att jag funderade på att köpa en jeansskjorta skrattade de lite, och då sa jag ”Men det är inne med jeansskjortor!” och då skrattade de lite mer och sa ”Så du köper kläder för att de är inne?” och jag sa ”JA!!!”.

Kanske är det där med den klassiska garderoben lättare om man är man, jag tänker det varje gång det är rea och jag släntrar in på en herravdelning och det är fullt av kavajer och skjortor och tröjor, allt ser helt vanligt och rejält ut liksom, i jämförelse med damavdelningen där allt har säsongstypiska mönster och skärningar och flimsiga fåniga tyger och om det är sommarrea finns det inte ett plagg man vill bära efter den sista augusti.

Just nu vill jag ha jättemycket saker som är inne; flätat skinnskärp (har jag typ alltid velat ha iofs, men nu när de finns lite överallt är det ju lättare att hitta ett, eller två, eller, misstänker jag, tre), några egentligen fula sommarskor som är lite som de gladiatorsandaler som jag ondgjorde mig över för några somrar sedan, när de började göra sitt intåg (jag har vant mig vid dem nu!), jättestora halsband, jättestora armband, en väska som kanske är gjord av mocka, eventuellt grå sådan, definitivt med fransar, OBS, med fransar (-Fransar? – Jaa!), och så jeansskjortan då, den skulle vara jättesnygg över en svart klänning/kjol (kanske knuten i midjan! – skjortan alltså), tillsammans med jättestora halsband, armband och en väska med fransar. Hurra!

Jag tror så här i efterhand att de klassiska unga männens förvåning över jeansskjortan berodde på att jag gillar en massa grejer som är gamla, typ… eh, allt, ja, allt jag gillar är gammalt faktiskt, utom just kläder då, och att jag ofta förespråkar vikten av att INTE hänga på whatever trend som gäller för tillfället. Utom när det gäller just kläder då  – även om jag vill se ut som både Sophia Loren, Sylvia Plath och Jackie O rätt ofta så vill jag lika ofta se ut som man ser ut NU, i exakt det här ögonblicket, det är nåt med det där att känna sig samtida som jag faktiskt uppskattar, samma känsla som första gången jag hörde The Tough Alliance typ, haha! – det är kanske ett dåligt exempel, men jag minns att det var precis det jag tänkte, ”Herregud vad det här känns som NU”.

Jag känner verkligen obehag av tanken på att klä mig i enlighet med annat som jag gillar, typ som att det var år 1900 i Wien eller nåt, heh – en gång var jag på en fest med en tjej som hade på sig en sjuksköterskedräkt från slutet på 1800-talet, jag tänkte KOM IGEN..! Jag hatar när det känns som maskerad (om det inte ÄR maskerad!). Äsch, vad jag babblar. Jag har varit inne och läst hela dagen och så gick jag ut lite och handlade på eftermiddagen och det var sol och 8 grader och jag tänkte på mitt inkonsekventa behov av en fransväska och nu bloggar jag om det. Mm, fransväska.

 

Mmm!

 

dagens outfit

Wow, dagens bästa fynd när det gäller sånt man kan spilla en väldig massa tid på (jag loggar knappt in på Facebook nu för tiden och summan av lasterna är ju konstant): looklet.com. Man behöver en kod för att få testa det, jag anmälde intresse på förmiddagen och typ åtta timmar senare hade jag fått min kod och nu har jag haft jätteroligt. Looklet är som My Virtual Model om nån minns det – stället där man kunde göra en 3d-version av sig själv att prova amerikanska tantkläder och det fulaste ur H&M:s sortiment på. Fast på Looklet verkar de finnas hur mycket kläder som helst från massa bra eller iallafall helt okej märken och de sitter bra – dock på någon som är snyggare än jag och som har en kropp som gör att kläder sitter lite snyggare i största allmänhet, men det kan jag definitivt ta. I utbudet av kläder på sidan fanns samma lilla Chanel-aktiga jacka som jag köpte på rea efter jul, så nu kan jag sitta och testa olika kombinationer till den. Otroligt roligt! Så här kan jag komma att se ut ungefär i vår (obs, väskan är ett klart felval, men jag fattade inte hur man tog bort den):

 

Fast jag ska rulla upp ärmarna på min kavaj för det är trendigt.