dagens dikt

To the Harbormaster

I wanted to be sure to reach you;
though my ship was on the way it got caught
in some moorings. I am always tying up
and then deciding to depart. In storms and
at sunset, with the metallic coils of the tide
around my fathomless arms, I am unable
to understand the forms of my vanity
or I am hard alee with my Polish rudder
in my hand and the sun sinking. To
you I offer my hull and the tattered cordage
of my will. The terrible channels where
the wind drives me against the brown lips
of the reeds are not all behind me. Yet
I trust the sanity of my vessel; and
if it sinks, it may well be in answer
to the reasoning of the eternal voices,
the waves which have kept me from reaching you.

Frank O’Hara

Frank O’Hara, som kanske tänker på Larry Rivers,
som den här dikten handlar om.

romantikens gula blomma

Jag tänkte att jag skulle blogga om det faktum att litteraturkrönikor i dagstidningar alltmer sällan handlar om litteratur. Jag tänkte att jag skulle blogga om det politiskt korrekta poängsamlande som försiggår på Twitter och som går ut på att beslå så många som möjligt med att använda ordet ”Afrika” på fel sätt, jag tänkte att jag skulle blogga om att jag varit i Mora. Jag tänkte att jag skulle blogga om så mycket.

Jag är förkyld igen, och ynklig, jag åkte till stan och köpte balsam till håret på extrapris och en liten bytta innehållande en fuktig svamp med ett hål som man stoppar ner fingret i och petar runt lite, vilket tyvärr inte känns i närheten av så erotiskt som det kanske låter, och sedan försvinner allt nagellack. Det är väldigt praktiskt och roligt. Sedan började det regna och jag hade kanske feber så jag läste vidare i Ivan Bunins Mörka alléer och blev inte mindre ynklig av det. All kärlek är olycklig. Finast i novellerna jag läste idag var när den älskade ska resa bort på obestämd tid och hon som älskar honom säger ”Ingen kommer att älska er så mycket i hela ert liv! Ni gick och blev kär i mig, och det var som om jag själv blev kär i mig, jag kan inte glädjas nog över mig själv…”. (Han reser sedan. Och kommer tillbaka efter många månader, och sedan reser han igen. Och kommer aldrig tillbaka.)

”Therese, du tycker att det där är fint för att du är narcissist” skulle en vän till mig säga, så är det kanske. Jag tycker att precis samma sak är fin i en dikt av Michelangelo:

Jag tycker om mig själv långt mer än förr.
När hjärtat fylls av dig, mitt värde ökar.
Det är som när ett stenblock får sin form
av hammaren och värdet tiodubblas.

Jag var ett pappersark som utan text och bild
var bara skräp. Så gav du mig en blick
som sedan dess ha präglat allt jag gör.
Och det är ingenting som jag beklagar.

Med sådan stämpel på mig går jag säker
varhelt jag vill, som om jag hade skydd
från ovan eller bar på skarpa vapen.

Du gör att jag besegrar eld och vatten.
Till alla blinda ger jag ljuset åter.
Mitt spott förstör allt gift som finns i världen.

(Sverker Åström har översatt.) Det där tycker jag är en otroligt fin beskrivning av hur kärleken känns när den känns som bäst. Eller av hur iallafall en sida av kärleken känns då. ”Förresten är alla författare narcissister, det sa redan Schlegel!” tänkte jag skriva nu, för så minns jag det, och så plockade jag fram min älskade Romantiska fragment och skulle dra ciatet ordagrant, men vet ni: ”Diktare är ju alltid narcisser” står det. NARCISSER? Det är ju en blomma. Jag har läst fel i tio år, jag har varit stensäker på att det har stått narcissister. ”Diktare är ju alltid narcisser”, det är ju ett jättekonstigt citat, vad menar han med det? Det kanske är fel i översättningen.

Men det stämmer ju i och för sig på Morrissey.

i all hast om poesin

Jag har aldrig känt mig mindre sugen på att öppna en samtida, svensk diktsamling än efter att ha läst den här artikeln i Aftonbladet: Hanna Nordenhök sammanfattar det poetiska 00-talet – eller, det poetiska 00-talet runt OEI-kretsen (på det där generaliserande sättet som man bara får skriva om poesin runt OEI-kretsen på om man skriver positivt? För annars hojtar alltid någon ”Nej, nu generaliserar du för mycket! Det är fråga om en grupp högst individuella poeter, man kan inte klumpa ihop dem så här! Som en följd av din generalisering underkänner jag härmed alla dina argument.”).

Jag tycker tyvärr (och med tyvärr menar jag verkligen tyvärr, för det gör mig deprimerad) att allt i artikeln samt allt som beskrivs i den hamnar någonstans mellan akut tristess och de gamla vanliga klyschorna – mest irriterande är nog påståendet att OEI-debatten skulle ha varit en konsekvens av den konceptuella poesins politiska potential (=”ett radikalt estetiskt attentat mot en romantisk konst- och litteratursyn”). Det är inte bara fel utan även en bisarr tanke: Var (förutom på den här bloggen – haha!) finns den där förhärskande romantiska konst- och litteratursynen egentligen? I sådant omfång att det krävs både attentat och revolution? Jag blir lite trött… jag blir lite trött bara på formuleringarna. I ärlighetens namn blir jag trött bara av rubriken. (Och ännu tröttare blir jag av att få veta att man idag i SvD kan läsa i princip samma artikel, fast av Jesper Olsson. Men SvD uppdaterar ju aldrig sin sajt.)

Koncept, fragment, ifrågasättande, destabilisering, kortslutning, sabotage, sönderdelning, överskridande, ett blottläggande av språkets normerande verklighetsskapande makt och ”Själv önskar jag mig ett 2010-tal rikt på revolutioner”, det är den svenska poesin idag, iallafall den som anses viktig – – – jag skrev någon gång att all livsvisdom man kan önska sig står att finna i Pet Shop Boys låttexter, det är ett yttrande jag inte är beredd att dö för men Neil Tennant formulerade det väl; ”Change the dedication / from revolution to revelation”, DET är något att hoppas på inför 10-talet…

Mysig julbild nummer tre (börjar bli lite stressigt att bli av med dem nu).

dagens dikt

Hej, idag är jag inne och skriver, googlar mig än hit, än dit, det är så trevligt. Av en slump stötte jag på en dikt jag tycker mycket om, så nu får den vara dagens dikt för det var lite för länge sedan det var poesi här nu.

 

Come, friendly bombs, and fall on Slough
It isn’t fit for humans now,
There isn’t grass to graze a cow
Swarm over, Death!

Come, bombs, and blow to smithereens
Those air-conditioned, bright canteens,
Tinned fruit, tinned meat, tinned milk, tinned beans
Tinned minds, tinned breath.

Mess up the mess they call a town —
A house for ninety-seven down
And once a week for half-a-crown
For twenty years,

And get that man with double chin
Who’ll always cheat and always win,
Who washes his repulsive skin
In women’s tears,

And smash his desk of polished oak
And smash his hands so used to stroke
And stop his boring dirty joke
And make him yell.

But spare the bald young clerks who add
The profits of the stinking cad;
It’s not their fault that they are mad,
They’ve tasted Hell.

It’s not their fault they do not know
The birdsong from the radio,
It’s not their fault they often go
To Maidenhead

And talk of sports and makes of cars
In various bogus Tudor bars
And daren’t look up and see the stars
But belch instead.

In labour-saving homes, with care
Their wives frizz out peroxide hair
And dry it in synthetic air
And paint their nails.

Come, friendly bombs, and fall on Slough
To get it ready for the plough.
The cabbages are coming now;
The earth exhales.

”Slough” heter den alltså, John Betjeman skrev den 1937. Slough är, för den som inte känner till det, en förstad till London. Det är där the office i The Office ligger, jag tänker på den här dikten varje gång jag ser vinjetten (med en skylt där det står Slough, det regnar, det är hopplösa områden med kontors- och fabrikslokaler), och varje gång jag hör Rod Stewarts Handbags and Gladrags (inte så ofta mer än när jag ser på vinjetten till The Office iofs, men ändå), och varje gång jag hör/tänker på Morrisseys Everyday is like Sunday (This is the coastal town that they forgot to bomb, come Armageddon…), och Håkan Hellströms Atombomb (länge sedan nu). Och ibland när jag torkar håret och målar naglarna och känner mig som en hemmafru.

Och jag tänker på Pulp, ni vet, den där tristessen, den ENGELSKA tristessen. Jag har ofta  försökt välja vilket stycke i dikten jag tycker bäst om, ofta tänker jag att det är det där ”It’s not their fault they do not know / the birdsong from the radio…”, lite för att Maidenhead är ett så bra namn. How very… Tennyson eller nåt, men så tråkigt det verkar där också, jag googlar: det finns en känd järvägsbro som är samma järvägsbro som Turner målade. ”Maidenhead is in England’s ‘Silicon Corridor’ along the M4 motorway west of London. Many residents commute to work in London, or to the towns of Solugh and Reding.” Industrierna tillverkar programvara till datorer, plast och läkemedel. Till Maidenhead åker man för att ha roligt om man bor i Slough? Gud så sorgligt.

Slough låter å andra sidan precis som det verkar, som en äcklig klump med… något äckligt, John Betjeman måste verkligen ha hatat det (andra gånger när jag försöker välja favoritdel i dikten blir det ”And smash his desk of polished oak…” osv, det låter så ARGT, som att han spottar ur sig det). Det står på Wikipedia att dikten var en protest mot att 850 (!) fabriker anlagts på platsen, där det tidigare var landsbygd: ”However, on the centenary of the poet’s birth, the daughter of the poet apologised for the poem. Candida Lycett-Green said her father ‘regretted having ever written it’. During her visit, Ms Lycett-Green presented Mayor of Slough David MacIsaac with a book of her father’s poems. In it was written: ‘We love Slough’.” Haha!

sagan om den lilla hinden

Jag kände mig så frustrerad, typ som att jag inte gett min hjärna tillräckligt med näring, som att den bara hungrade efter något med substans – jag har jobbat med att stoppa in texter på en hemsida idag, ett rätt monotont arbete, jag åkte till stan, köpte en topp och hårfärg, åkte hem, såg Victoria & Daniel på tv, färgade håret, åt färdigmat, såg på Lipstick Jungle, åt en chokladboll (jag missade att det är semmeldag idag), läste om Victoria & Daniel på nätet, började klättra på väggarna nästan, jag hade redan läst alla bloggar tio gånger, jag drog ut böcker ur bohyllan, ställde in dem igen, äcklades av alla, jag fick för mig att jag ville läsa Dylan Thomas, jag äger ingen bok med dikter av Dylan Thomas, jag tänkte på No more may gulls cry at their ears / Or waves break loud on the seashores; / Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain, det är så vackert, så skönt att läsa, skönt att tänka till och med: Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain, Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain, man kan få det på hjärnan. Jag tog fram Novalis för att man om man ger det en stund alltid kan hitta något hos Novalis, jag tänkte på att jag blev tillfrågad idag om jag ville skriva en grej om poesi, läser jag ens poesi? tänkte jag då, jag måste läsa nån mindblowing bra poesi snart igen, Dylan Thomas? Är han så bra? Where blew a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain. Bryr jag mig ens om poesi längre? Novalis säger ”Det finns ett speciellt sinne för poesi – en poetisk stämning i oss. Poesin är rättigenom personlig och därigenom obeskrivlig och oidentifierbar. Den som inte omedelbart vet och känner vad som är poesi, han kan heller inte bibringas något begrepp om den. Poesi är poesi. Himmelsvitt åtskilt från språk- och talkonst.” Jag tror att jag har sinne för poesi. Jag hoppas att jag har det. Poesi som inte är språkkonst. Novalis säger ”Sinnet för poesi har mycket gemensamt med sinnet för mystik. Det är sinnet för det egenartade, personliga, okända, det som ska uppenbaras, det nödvändiga – slumpmässiga. Det framställer det oframställbara. Det ser det osynliga, förnimmer det oförnimbara etc.” Novalis säger ”Ni längtar ständigt efter nya tankar? Gör något nytt, så låter sig något nytt sägas därom.” Novalis säger ”Det nya är mindre intressant, då man ser att så mycket låter sig göras av det gamla. Man förlorar helt enkelt lusten till mångfald, ju mer man får sinne för det oändliga hos det enskilda”. Det oändliga hos det enskilda! – – – tanken på det oändliga hos det enskilda var allt jag behövde nu, tack, tack – – –

 

Den lilla hinden Novalis. Where BLUE a flower may a flower no more / Lift its head to the blows of the rain!