Kategoriarkiv: poesi

the fields of winter stretching bare

Hej, nu åker jag tåg och tänker på en dikt av D H Lawrence, eftersom allt jag någonsin gör är åker tåg och tänker på dikter av D H Lawrence. Ett barn galopperar fram och tillbaka i vagnen och det är mörkt utanför fönstret, sista tåget på en tisdag, det är så lugnt och skönt, folk är tysta (utom baret, det sjunger lite, men det är fint). Jag känner mig melankolisk, eftersom uppbrott gör mig melankolisk (-Uppbrott..? -Ja men från en tillvaro till en annan liksom, det är inte så dramatiskt, men det är lite påfrestande att hela tiden färdas någonstans), sa någon något taskigt i detta ögonblick skulle jag börja gråta, för att inte tala om om någon sa något snällt. Jag har gjort en fantastiskt fin tidskrift, snart får ni se den! Jag har tusen saker att göra när jag kommer hem; bokrecension, bokrecension, bokrecension, bokföring, bokönskelista, skriva en bok och köpa skor. Jag slutar med stövlar nu, jag hatar stövlar. Nu kommer barnet och stirrar på mig. Hej hej barnet. Det klev ombord en vinthund i Södertälje, men den reser tyvärr i en annan vagn. Annars hade jag varit tvungen att överväga att be att få klappa på dess lilla vinthundshuvud. Jag vill att det ska bli vår, jag vill bli kramad. Nu citerar jag dikten av D H Lawrence som jag tänkte på eftersom allt jag någonsin gör är citerar dikter av D H Lawrence. Den är lite banal? Jag tycker att den är fin, särskilt första versen faktiskt. Och så gillar jag ”The scent of her flesh”, flesh, det är så köttigt… det är sexigt. Och så gillar jag slutet. Men första versen är bäst.

 

KISSES IN THE TRAIN

I saw the midlands
Revolve through her hair;
The fields of autumn
Stretching bare,
And sheep on the pasture
Tossed back in a scare.

And still as ever
The world went round,
My mouth on her pulsing
Neck was found,
And my breast to her beating
Breast was bound.

But my heart at the centre
Of all, in a swound
Was still as a pivot,
As all the ground
On its prowling orbit
Shifted round.

And still in my nostrils
The scent of her flesh,
And still my wet mouth
Sought her afresh;
And still one pulse
Through the world did thresh.

And the world all whirling
Around in joy
Like the dance of a dervish
Did destroy
My sense–and my reason
Spun like a toy.

But firm at the centre
My heart was found;
Her own to my perfect
Heart-beat bound,
Like a magnet’s keeper
Closing the round.

 

 

6 kommentarer

Under dagbok, poesi

mitt plebejiska blod räddade mig

Kulturtidskrifterna regnar in här (det blir ju ingen Carl-Johan Vallgren läst om jag bara får tidskrifter hela tiden, plus att jag tänker på blogginlägg resten av tiden – jag läste på Blondinbellas blogg att ett medellångt inlägg inklusive bilder och allt tar henne tio minuter att skriva och publicera – tio minuter!?!), idag kom senaste numret av Fantasin, tack! Numret heter ”Jävla medelklasshora” och jag skulle ha medverkat i det, med en text som aldrig blev färdig tyvärr. (”Medelklasshora” har jag dock aldrig kallat någon – jag tycker  att ”medelklasslampa” är ett mycket roligare ord, om vi nu ska vara lite vulgära, men det kan vi väl vara någon gång: det är så fint tvetydigt: medelklass-lampa är en smakfull taklampa ni vet, kanske av dansk design, och medelklass-slampa är en person som kanske har en medelklass-lampa – ”slampa” i denna konstruktion bör tas med en s.k. klackspark, det säger inget om sexuella utsvävningar utan är mest lite taskigt i största allmänhet, eller kanske till och med lite kärleksfullt när det sägs bakom ryggen om någon som man tycker om… inte för att jag säger sånt alltså… inte längre.)

Det är tröttsamt att gnälla över medelklassen, ja, jo – men jag har alltid retat mig på att mot överklassen är det minsann tillåtet. Som när Andres Lokko skrev det där med att alla brats borde spetsas på pålar – jag har alltid stört mig mer på kulturvänstermedelklassen, särskilt de som är mellan 20 och 30 och läser en kurs på universitetet, kanske kunde man spetsa några sådana på pålar också? brukade jag tänka när det där med pålarna diskuterades. Men nej – det är en dålig idé att spetsa människor på pålar. Haha…  alltså, jag menar att det är en smaklös formulering… och att jag är mot det här med pålarna.

Och jag kan känna mig oerhört trött på överklassen också (för att inte tala om hur trött jag kan bli på arbetarklassen! – men det får vi ta en annan gång), jag tänkte på det innan jul när en person jag känner lite berättade om en fin resa hon gjort med sin konstvetenskapsgrupp på universitetet. De ordnade en resa när jag läste konstvetenskap också, till Rom, det lät faktiskt lite underbart: att få hänga runt i Rom med personer som vet exakt allt om vad som är bra och värt att se och få allt berättat för sig och, ja, vara i Rom (jag har aldrig varit i Rom) – men det kostade några tusen att följa med, fyra, fem?  Det var iallafall helt uteslutet för mig, eftersom jag levde på studiemedel, och att ”leva på studiemedel” betydde just det, och det fanns ingenstans att ta fyra, fem tusen ifrån, så jag följde inte med till Rom, och jag tänkte när den där personen berättade om sin konstvetenskapsresa att jo jo, vissa har ju råd (denna person är väluppfostrad bildad överklass) och så blir jag lite bitter. Det är jobbigt det där med att det är lätt att bli bitter, för då går man liksom att avfärda direkt (”Det är bara bitterhet!”). (”Bara och bara” tänker jag ibland…)

Jag har rensat ur en massa gamla grejer ur en gammal dator, och i ett dokument hittade jag en dikt av Åsa Nelvin som jag inte riktigt vet hur den hamnade där. En gång läste jag en roman av Åsa Nelvin och mådde så dåligt av den att jag gav bort den. Men den här dikten var fin – ”Psyke från förstaden” heter den, bra namn på en dikt. Jag citerar ett litet stycke som jag tycker passar idag (- det är väl bäst att tillägga att den inte är tänkt att läsas politisk eller polemiskt eller tänkt att säga eller antyda något som har med samhällsklasser eller en erfarenhet grundad i en specifik samhällsklass eller någonting att göra, jag tyckte om dikten bara, särskilt de sista raderna).

 

Jag hade drabbats av den underjordiska sömnen.
Jag sov som en prinsessa
med alla burkarna uppställda bredvid mig
och vattnet rinnande över mina handleder.
Det fanns en outsinlig källa inom mig,
och när jag äntligen vaknade
var jag inte ens törstig.

Mitt plebejiska blod räddade mig.
Jag har inte så lätt för att dö.
Det är värre för gudarna som måste ha kärlek.
/…/
Jag sitter i köket och mitt hjärta
är inget annat än en tvättsvamp.
Det har varit på bottnen, och kan suga upp
vad som helst.

1 kommentar

Under dagbok, poesi

julefrid, jaktmånad

Well, julefrid/julelättja, whatever – jag har inte jobbat på med texten om diktsamlingen, förlåt, det var så skönt att bara dra runt i mitt julstädade hem, äta knäck, måla naglarna, googla Alan Rickman-bilder och bläddra i en massa böcker som jag inte behöver läsa (det slutar alltid med att jag drar ut Stina Aronson ur bokhyllan och tänker jag dör, jag dör, det här är så bra).  Jag köpte två amaryllisar på extrapris på Konsum för ett tag sen och tänkte att det kanske var dumt att köpa så billiga, men de blommar helt galet nu. Så här såg en ut igår:

 julfonster2

 

…och nu har två knoppar till slagit ut där nere på den, så det är som en liten… explosion av blommor där. Folk säger alltid att de har så fina amaryllisar, visst gör de? Och så måste man kolla på dem och säga Ack ja, det var sanneligen en fin amaryllis, och så tänker man att det där var ju ingenting, min egen amaryllis är mycket finare! Det kanske är med amaryllisar som med barn.

Jag funderade på vad jag borde ta med mig att läsa över jul, jag gör alltid samma misstag, och tar med något som är för krävande. Alltså, förra året kunde jag inte ens hålla koncentrationen på Fördjupade studier i katastroffysik, men det berodde nog inte bara på glöggen utan på att det är en dålig bok. Jag vill alltid läsa poesi när jag är på landet och speciellt D H Lawrence, av någon anledning. Nu bläddrar jag i D H Lawrence. Nu tänker jag att en av hans dikter kanske handlar om en målning som jag är väldigt, väldigt förtjust i. Ja. Nu är jag säker på att det är så. Det här är dikten:

 

 

Tålamod, du lilla hjärta.

En dag en kvinna, tung och junihet,

skall öppna dörren, stänga den och stanna.

 

Och när ditt kvalda hjärta ville ropa

på kall och ensam natt, skall hennes spända bröst

ha kraft att hålla stånd mot natten,

sittande i ditt rum som två tigerliljor,

flammande ännu efter solnedgången,

förintande den kalla tomma natten

med glöden av sin heta skymning:

kvar ännu om morgonen, medan den sällsamma

vilda doften breder sig

ännu starkare, het och röd; tills du törstar efter påskliljorna

med en plågad, instängd törst, som du inte kan släcka,

eftersom påskliljorna är döda och en kvinna från jaktmånaden

håller dig i band.

Tålamod, du lilla hjärta.

 

…och det här är bilden:

 

leighton_flaming_june

Lord Frederic Leighton: Flaming June

 

 

… alltså, den heter Flaming June!  ”en kvinna, tung och junihet”! Jag brukar alltid tänka att jag aldrig har sett någon se så tung ut som hon på bilden. Visst gör hon? Som en Michelangelo, så där otroligt massiv liksom. ”två tigerliljor, flammande ännu efter solnedgången” – hon ser ju ut som en lilja hela hon, hennes klänning är ju som en lilja, en brandlilja, vet ni? En sådan där orange. ”flammande ännu efter solnedgången”, det är ju precis vad hon gör, ligger där och glöder, ja. Nu kommer den där dikten alltid höra ihop med den bilden för mig.

Fast enough with the bröst som liljor already, det är inte en helt lyckad bild tycker jag, men Lawrence envisas verkligen, i dikt efter dikt efter dikt… Fast jag gillar det med hennes spända bröst som håller stånd mot natten, det påminner ju, om vi ska gå lite i cirklar här, om min favoritdikt (well, en av dem..) av Stina Aronson: ”Kväv mig min älskade. / Jag vet att ditt breda bröst är en mur. / Låt mig ställa opp mot den framför bössmynningarna”…  

”en kvinna från jaktmånaden”, det är snyggt. Är juni jaktmånaden? Det låter ju grymt i såna fall, då är väl alla stackars djurungar alldeles nyfödda. Therese betyder jägarinna. Det är rätt fräckt. I am the hunter! I am going hunting! …tänker jag när jag är på glatt humör. När jag är på dåligt humör tänker jag att det är ett kasst arbetarklassigt sjuttiotalsnamn som låter som nån som stod i rökrutan på högstadiet och aldrig kom därifrån. Fast idag är jag på glatt humör. Idag tänker jag: Passa dig Alan Rickman..!

 

 

PS, Stina Aronson igen:

 

Till vintern kommer oförsonlig spårsnö.

På vintern är hetsens och jaktens tid.

Då ligger idyllerna

döda och svepta

i de rikas övergivna sommarslott.

Då återger skogen drevkarlarnas rop

med hatfullt eko.

 

8 kommentarer

Under dagbok, konst, poesi

snön ligger vit på taken

 

better-homes-and-gardens

 

Hej, glad tredje advent! Nu har jag tänkt åtminstone tre år i rad att jag borde gå på en adventsgudstjänst i den närbelägna medeltida kyrkan, för jag har aldrig ens varit inne i den (jag försökte faktiskt i höstas när jag gick förbi en solig lördageftermiddag, men då började det dyka upp en massa finklädda människor som skulle på dop och som sneglade misstroget på mig och mina Konsum-kassar – jag hade varit och handlat – så jag vågade inte), men nu tänkte jag att om jag skriver det här kanske jag kan komma ihåg det.

Visst är det en fin bild? Jag tycker att den gränsar till underbar. Tidskriften Better homes and gardens, från december 1926. Jag tror att omslagsbilden är målad på ett svart papper, ser ni? Det som är svart i bilden är alltså utsparat papper, det syns på det snöiga taket till entrén där färgen (jag gissar att det är gouache) inte täcker helt och hållet på några ställen. Det är en fantastisk idé att måla snö på svart papper, det är ju så snö faktiskt beter sig: den täcker saker som nästa alltid är mörkare än vad den själv är. Dålig idé att måla snö på vit duk! Jag tycker att himlen är helt fantastisk, laserad med den där ljust turkosa färgen så att det svarta pappret lyser igenom och får himlen att se ut exakt som vinterhimmel full med snö. Och så ljuset som faller ut genom fönstret på snön, ser det inte otroligt mysigt och stämningsfullt ut?

Vad hände med tidskriftsdesignen egentligen, varför skulle en tidskrift aldrig se ut så här idag? Jag skulle köpa den direkt. Inte bara för att det ser ”skönt retro” ut, utan just för att det är en jättevacker och stämningsfull bild.

Jaha, jag borde jobba idag, men jag vill bara pyssla om min blogg. Jag kommer att försumma mina krukväxter, jag skulle verkligen behöva pyssla om dem istället, plantera om en amaryllis och så, men det är så roligt att ha en blogg, baby love älskade lilla blogg, jag tycker om dig så mycket.

 

 

PS: Nu när jag skrev rubriken på det här inlägget började jag tänka på Viktor Rydbergs tomtedikt, gud vad jag tycker om den. Jag försökte lära mig den utantill när jag var liten, fast jag tror att jag tappade bort mig nånstans i mitten, och jag tänker nu att även om jag inte kan ha fattat så mycket så uppfattade jag ändå en vemodig ton i den som gjorde att jag förstod att den handlade om någonting mer än en tomte som gick omkring lite på en bondgård. ”Släkte följde på släkte snart, / blomstrade, åldrades, gick — men vart?”, det är så fint. Bra dikt! (-Din entusiasm vet inga gränser idag va? -Nej!)

11 kommentarer

Under dagbok, poesi

and then it started to snow

 

Ned genom rymden
stjärnigt de sväva.
Mönster i fjunig
dallring de väva.
Marken de pälsa, –
veckas i fållar,
knypplas i spetsar,
kullras i bollar.

Vita och kyliga,
flocktätt de glida.
Kyrkstilla blir det,
helgtyst vida,
liksom i kyrkan
då psalmen slutat
och folket i stilla
andakt sig lutat.

Nu sjunker i själen
vinterblida;
nu ut den har gråtit
sin senhöstkvida.
I känslornas skrymslen
det töar och droppar –
till frostro vid doften
av isrosknoppar.

Och timmar, som svept sig
likt senhösttåga
och virvlat i sjuklig
stämningsråga
likt prunkande höstblad, –
som vita, svala,
mjuka flingor
över mig dala.

 

Det snöar i Stockholm nu, det är fredag på kontoret, knappt några människor här, tyst, stilla, det avlägsna ljudet av en scanner. Visst är det en fin bild? Och en underbar dikt? Det är Ola Hansson som har skrivit. Det är så det ser ut utanför fönstret på bilden, snöflingor som pälsar marken, det är tyst, rofyllt, jag tror att det brinner en brasa längre in i rummet, det är nästan så att jag vill ha en liten fru att tassa fram till och kyssa i nacken medan hon sitter och tittar på snön som faller. Visst är det fina mönster? Väldigt Vuillard, mönster-maniskt, horror vacui, men på ett mycket sofistikerat sätt. Jag vill ha hennes klänning, eller morgonrock eller vad det är. Jag tror att det är morgon på bilden.

Nu ska jag gå härifrån. Jag känner för att hänga i antikvariat, tror att jag ska göra det. Vi hörs. Kyssar.

Lämna en kommentar

Under dagbok, poesi