Denna snygga kille är Lewis Powell, 21 år gammal. Bilden är från 1865. Är det inte fantastiskt? Han ser så samtida ut, frisyren, och tröjan, bilden kunde lika gärna vara tagen idag (han kunde typ spela i Mando Diao? Han ser ut som en rockstjärna. Eller någon i jeansreklam). På bilderna har han handfängsel, som syns om man tittar noga. Det beror på att han sitter fängslad för att ha ingått i konspirationen bakom mordet på Abraham Lincoln. I juli samma år dömdes han till döden genom hängning. Fotona är tagna av Alexander Gardner.
Thereses dagbok 
fascinerande
ja, kanske är en degenerad man på artonhundratalet lik en normalbegåvad människa av idag?
Det ser verkligen samtida ut! Fängslande (!) i ordets rätta bemärkelse.
Ha ha, måste folk gräva upp precis samma bilder som jag? Känner mig så föga originell.
Men visst är han snygg och cool. Min posörförebild.
Det är så bra svärta i de gamla bilderna.
Powell står det under Wikibilden att han heter, inte Payne. Fast jag har inte dubbelkollat den uppgiften; du vet säkert vad du gör.
ea: Är man ”degenererad” för att man är politisk aktivist? Hur ser man på utseendet vem som är normalbegåvad, übersmart eller puckad? (Nej, svara inte på det. Det var en retorisk fråga.)
Jo, han går under dubbla namn, Payne är nåt slags alias, men Powell är tydligen hans riktiga namn, så det borde jag väl ha skrivit, men jag var för lat för att ändra när jag insåg det…
Update update, nu ändrade jag :)
Jag tyckte för övrigt inte heller att ”degenererad” kändes så bra.
Jude Law är alltsâ bara en remake…?! (http://www.google.fr/images?hl=fr&source=hp&biw=1362&bih=658&q=jude+law&gbv=2&aq=f&aqi=g10&aql=&oq=).
Eller blandning av Payne och Arosenius
(http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Arosenius.jpg) Fascinerande!
degenerad: fördärvad, förfallen
ja, det mesta bör ju nu för tiden helst ”kännas bra” – finns det överhuvudtaget någon annan måttstock i dag än hur detta någonting ”känns”?
fröken gillette: kanske menade jag inte riktigt att den fagre unge mannen var degenerad för att han var en ”politisk aktivist”, utan för att han var delaktig i mordet på en annan människa. men kanske har du (och therese) ändå helt rätt, ett sådant moraliserande omdöme om en ung fager man som mördar en annan människa sticker liksom i ögonen. (Nej, svara inte på det. Det var en retorisk fråga.)
ea: Ja, det var ju mest det att jag inte fattade vad utseendet har för koppling till intelligensen. Eller till hemskhetsgraden hos ett visst dåd. (Nej, svara inte på detta. Slå upp ”degenerera” istället.)
jag saknar nog intelligensen att förstå vad du menar (det vill säga hur du läser mina inlägg), fröken gillette. men en god vår på dig hur som helst.
degenererad och degenererad… man kan väl tycka att ”snygg kille” låter lite tramsigt, och vilja veta mer om bakgrunden än läsa om hans balla moderna stil… Men det kan man ju googla fram.
Magnus, men om jag inte tyckt att han var snygg, eller framför allt såg så samtida ut, så skulle jag ju inte ha fastnat för bilden över huvud taget. Det är ju det som ger den bilden där tidsöverskridande, svindlande känslan som jag tycker så mycket om, och som är en av de grundläggande anledningarna till att jag intresserar mig för bilder.
therese: Tidsöverskridande är en så bra beskrivning. Jag tror att jag anar vad du far efter här och om jag har rätt funkar såna här bilder likadant för mig: det spelar mindre roll vem personen på bilden är eller vilken hans historia är: det som är så svindlande är antalet år som ligger mellan oss och ett porträtt som skulle ha kunnat vara från vår egen tid. Just vetskapen om detta avstånd gör motsägelsefullt nog att den svunna tiden med ens känns alldeles levande, berörbar. (Åtminstone jag är lite emotionellt begränsad på det sättet: naturligtvis kan jag greppa rent intellektuellt att människor för si eller så längesen hade samma känslor, tankar och farhågor som jag har här och nu, men det är först när jag ser exempelvis en sån här bild som jag förstår det på djupet. Det behöver inte vara bilder, det kan vara småsaker i en museal miljö också, men ofta krävs för mig nånting konkret som slår den där bron över tidsgapet.)
Följaktligen, och det borde jag ha sagt redan från början, hisnar också jag över den här bilden.
Miss Gillette, det är exakt så jag menar!
Roland Barthes kallar honom Lewis Payne i sin bok Det ljusa rummet: ”Alexander Gardner fotograferade honom i hans cell, där han väntade på att bli hängd. Fotot är vackert, pojken likaså: det är studium-delen. Men punctum, det är att han skall dö. Jag ser både att det detta skall hända och att dettta har hänt; jag kan skräckslagen iaktta ett perfektiskt futurum vars insats är döden.”
Han ser ut litet som Björn af Kleen (kantigare drag dock), men samtidigt är han lik Raskolnikov – som ju också begick mord, om än mera direkt och på egen hand. Visst, bildernas förening av distans och upplevbar närhet är fascinerande. På samma sätt finns det bilder av Strindberg i 30-årsåldern där han nästan ser ut som Thåström.
Fräkt. De moderna fängelsekläderna hjälper också till :)
Och samtidigt, om man tar den här bilden som språngbräda ytterligare ett steg: hur såg Brutus ut? Eller Dante? Vi har inga pålitliga porträtt av någondera (den klassiska ”Dantetypen” utgår från målningar som gjordes långt efter hans död och som helt klart är idealiserade). Visserligen är den här amerikanen litet mer ”arisk” men dragen är rätt regelbundna och det skulle inte behövas mer än litet retuscheringar för att få hans ansikte mera mediterrant, mera romerskt. Och näsan är ju redan halvvägs till en latinsk örnnäsa…
En annan oemotståndligt fascinerande bild: http://tinyurl.com/6yuwv7h
Redan sett den? Daguerres bild av Boulevard du Temple i Paris tog en halvtimme att exponera 1838. Därmed fäörsvann hela det myller av folk (och hästar och vagnar!) som rörde sig på den breda gatan: blott en person blev kvar, nämligen mannen som ställde sig med foten mot en vattenpost för att få sina skor putsade. Större delen av hans kropp kom med eftersom den ensam var stilla – men inte huvudet. Likt en atom i tidens ström har han fastnat på bild i en vardaglig situation, men det finns ingen chans att veta vem han var.