Jag älskar att prata om väder

Det har varit så fuktig luft idag att jag är ullig som ett får i håret, men det gör inget för jag älskar fuktig luft. Särskilt när den är alldeles disig och skimrande som nu ikväll, jag gick ut och gick, hängde runt under Gamla Åstabron (ni vet den där kvinnan som var kär i Berlinmuren? Jag börjar kunna relatera till henne när det gäller Gamla Årstabron), ynglingar badade överallt vid Tanto, det var lite som en Thomas Eakins-målning. Luften fick mig till och med att glömma bort min ilska över att Weekendavisen inte levererats till mig idag, och det nymålade taket på huset mitt emot skimrade så fint när himlen var alldeles grå – – –

tak2

– – –  ser ni? Det är liksom pärlemorskimrande. Idag fick det mig att tänka på en målning med en roddare i Alger av Zorn:

Anders Zorn-363584

Zorns skimmer fastnar kanske inte heller så himla bra på bild, men en gång såg jag den där målningen i verkligheten och den är helt magisk. Definitionen av skimrande luft i min hjärnas kartotek. Nu ska jag sprätta upp en liten bok av Sapfo! Eros skakar mig heter den, bra titel.

1 kommentar

Filed under dagbok

Jag har läst två böcker

HU055011

”Det är väl inte mycket att skryta med”, tänker man rimligtvis om rubriken, men jo, det är det: jag har läst så fruktansvärt lite på senaste tiden. Att läsa två böcker på en vecka, som jag gjort den här veckan, vet jag inte när jag gjorde senast. Kanske var det år sedan. Detta rimmar ju mycket illa med att vara författare, det är jag jobbigt medveten om: hur ska man kunna skriva böcker om man inte läser böcker? Det går ju inte. Jag kan dessutom inte riktigt redogöra för vad jag har gjort istället för att läsa. ”Kollat Twitter”, är antagligen det sannaste svaret, men det låter ju helt stört. Hur mycket kan man kolla Twitter egentligen? Faktiskt jättemycket. Sedan kan man kolla Facebook och sedan Instagram och sedan Twitter igen. Och när man läst den där artikeln folk pratar om på Twitter har folk hunnit twittra lite till, och sen kollar man Facebook och Instagram och sen har folk twittrat lite till, kanske en ny artikel som man kan läsa. Så håller det på.

Dessutom har jag börjat känna att läsande av böcker på något sätt är förspilld tid. Jag blir liksom stressad av det. Vilket ju är helt sinnessjukt om nu det där kollandet av Twitter-Facebook-Instagram är vad jag skulle hålla på med annars. Jag tänkte idag när jag läste ut bok numer två, att herregud, det här känns verkligen meningsfullt. Kanske är läsande och skrivande det som känns absolut mest meningsfullt i min tillvaro. Twitter känns aldrig meningsfullt. Man borde rimligen ägna sig åt det som känns meningsfullt. Jag ska jobba mot det. Än så länge är dessa två utlästa böcker en stort steg mot detta mål, en stor personlig triumf för mig, och, inte minst, två otroligt fina läsupplevelser.

Båda böckerna har varit skrivna av Simone de Beauvoir. Jag har inte läst ett ord av Simone de Beauvoir tidigare, trots att jag under en mer feministiskt engagerad period i mitt liv lite pliktskyldigt köpte Det andra könet och ställde in i bokhyllan. Och när jag var uppe på mitt förlag (det är så härligt att skriva sådana saker!) för ett tag sedan (ett tag? Några år sedan, antagligen) högg jag ett ex av Mandarinerna (citrustema! Hesperides! Nej, jag vet att det är mandariner i en annan betydelse som åsyftas), som Norstedts givit ut i sin klassikerserie. Jag hade nog egentligen inte en tanke på att någonsin läsa den när jag tog med den hem. Fast nu funderar jag faktiskt på det, även om den är så himla tjock att jag är lite rädd att den ska skrämma min nyväckta läsambition. Jag tror att det är bäst att börja med små böcker.

Den första Simone de Beauvoir-boken jag läste är jätteliten: Marcelle, utgiven av Novellix, så det är alltså en novell. Den andra boken heter Misstag i Moskva och är av det lite märkliga men sympatiska formatet långnovell. Båda var fantastiska och väldigt rörande, på lite olika sätt. Jag orkar inte recensera dem, för då känns det som att jag jobbar, och denna blogg ska inte kännas som jobb har jag bestämt, men jag känner nu att jag tycker fruktansvärt mycket om Simone de Beauvoir som skönlitterär författare. Jag tycker att varje ord i dessa två böcker känns så sanna, på ett sätt som är lite svårt att förklara, men om man fattar så fattar man tror jag: inte sanna i objektiv mening, som i att de skulle beskriva en objektiv sanning, men som att de är skrivna med ett alltigenom sant och ärligt uppsåt att beskriva något sant och ärligt känt – vilket man kan tro att alla böcker är? Men det är de inte. Åtminstone känns det inte alltid så när man läser dem. Den där känslan av sanning är mitt litterära ideal.

Vill man veta mer om dessa bra böcker så har den pålitlige Bernur recenserat båda: Marcelle och Misstag i Moskva.

Nu ska jag fundera på vilken den tredje lilla bok jag läser ska bli! Vad roligt det är att läsa böcker! Egentligen borde jag gå ut i den uppfordrande sommarvärmen, men idag känner jag mig rätt nöjd med att bara betrakta den genom fönstret. De har målat om taken på några av husen mittemot här, med en så vacker färg: ett slags halvmatt silvervit som kan se ut som stål eller pärlemor lite beroende på ljuset. I den starka solen som är ute nu blir den alldeles bländande och det får mig att tänka på andra länder, på Medelhavet, där ljuset är så starkt att det knappt går att titta på vita ytor när solen ligger på.

tak

Det fastnade inte riktigt på bild, men ni kanske kan föreställa er.

 

4 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

När livet ger dig citroner

Idag läste jag om citroner på mitt jobb, så nu känns det som att citroner/krukor/romerska lantvillor går som en röd(/gul) tråd genom min tillvaro – visste ni att hesperidernas gyllene äpplen (jag minns ett så bra Kalle Anka-pocket-äventyr om hesperiderna!) senare kom att antas ha varit något slags citrusfrukt och inte alls äpplen. ”The Greek botanical name chosen for all citrus species was Hesperidoeidē (Ἑσπεριδοειδῆ, ”hesperidoids”) and even today the Greek word for the orange fruit is πορτοκαλί (Portokali)–after the country of Portugal in Iberia near where the Garden of the Hesperides grew”, står det på Wikipedia i frågan, vad fint sådant här är.

Giovanni Battista Ferrari (bra namn!) skrev den första boken om citronen 1646, Hesperides, ”en historisk, mytologisk, språkvetenskaplig, botanisk och allegorisk avhandling på barocklatin om citrusfrukter”. Under barocken var citronen en statusmarkör. I Villa di Castello utanför Florens, som Cosimo de’ Medici anlade som sommarhus, började man bygga upp en citrusträdgård. På vintern tog man in citrusträden i ett växthus, och därifrån kommer ordet orangeri.

Slut för idag! Nu följer en av Ferraris fina citroner:

ferrari_fruit_297_1

 

Och kolla vilken fin parfym mitt nya favorit-parfymmärke Diptyque gör: L’Eau des Hespérides. Nu känner jag väldigt starkt att jag vill dofta som en hesperid.

hesperides

2 kommentarer

Filed under dagbok

August is a wicked month

Jag känner allt starkare att jag typ vill flytta till skogarna för att leva i medvetenhet, för att möta inget annat än livets väsentligheter och se om jag kan lära mig vad de har att lära ut; eller möjligtvis bosätta mig i en kruka med några hundar – – –

Jean-Léon Gérôme (French, 1824-1904). 'Diogenes,' 1860. oil on canvas. Walters Art Museum

 Jean-Léon Gérôme, Diogenes, 1860.

– – – men eftersom det första känns orimligt inom en snar framtid och det andra inte är socialt accepterat, tänkte jag att jag kanske borde börja blogga igen.

En kul grej angående krukan är att jag läste lite i en jättebra bok härom dagen, med texter om jordbruk och lantbruk av de gamla romarna Cato och Varro, och det var mycket tal om romerska lantvillor och mosaiker. Och jag tänkte att herregud, varför bor jag inte i en romersk lantvilla med mosaiker och ett atrium och lite fikon- och citrusträd? Sedan gick jag förbi en inredningsbutik som reade ut alla sina terracottakrukor, och jag köpte en jättestor, som såg mest ut som den typ av kruka man skulle kunna ha i sin romerska lantvilla. Nu står den på min balkong och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Den är ärligt talat inte tillräckligt stor för att jag skulle kunna bo i den, men en medelstor hund (med en stor hunds attityd?) skulle lätt få plats, och jag skulle kunna gå tillbaka till affären och köpa en ännu större till mig själv, och så skulle vi kunna sitta där och älta hur förutsägbara de där gladiatorspelen mellan olika ledarskribenter har blivit på Twitter, och att vi föredrar bröd framför skådespel, särskilt nu när vi lagt ner det där med LCHF.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Vidarebefordran

Om någon någonsin tittar in på den här eftersatta bloggen längre, så är ni hjärtligt välkomna till Skönhetskabinettet istället. Där skriver jag sedan en tid betydligt oftare än här, tillsammans med några vänner. Mest om smink, kläder och parfym, men också om konst och fina saker i största allmänhet. Välkomna!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok