Böcker jag läste och saker jag gjorde 2015

Jag tyckte lite grejer på Twitter om DN:s listor över årets böcker igår, och började sakna att göra en egen utvärdering av litteraturåret som gått, så där som jag brukade göra när jag var mer engagerad i det här med bloggandet. Så nu testar jag! Trots att jag knappt läste några böcker 2015 – jag tror faktiskt att hela året har gjort mig lite dummare, och tyvärr tror jag att 2015 har gjort fler än mig lite dummare, och nu känner jag mig stressad över att vända denna utveckling åtminstone för egen del.

En bra bok jag läste i våras var Per Landins Kan du inte säga något snällt istället?. Eventuellt var det den enda boken jag läste i våras? Jag minns inte. Vad hände i våras egentligen? Jag var med i ett samtal om Per Landins bok på Rönnells, det var kul, Stig Larsson var där, och sen gick jag och några vänner och åt croque madame på Bistro Berns, 2015 års inneställe, det var en mysig kväll, och tidigare på våren turnerade jag runt lite i landet och pratade om min bok typ på biblioteket i Västervik och Kristianstad, och till sist även min hemstad Norrköping, vilket jag var nervös över, och efteråt satt jag på Kvarterskrogen Asken och blev ömsom förolämpad, ömsom flörtad med av en typ nittonårig drygsnygg servitör och magnolian blommade i Strömsparken och sen träffade jag Kristina Sandberg på tågperrongen, och sedan levde jag typ på lax och avokado hela april eftersom jag ville bli smal och snygg till Venedig, dit jag åkte och kollade på konstbiennalen och åt middag med Lars Vilks och köpte en fin snäcka som ligger på bordet bredvid mig just nu. Antagligen läste jag inte en enda bok medan detta hände, kanske bläddrade jag lite i typ Winkelmanns Tankar om imitationen av de grekiska verken i konsten och skulpturen, som jag fick för mig att jag borde ha läst, och beställde på Klarna-faktura, som jag glömde att betala, så att Winkelmann till slut kostat mig typ 450 kronor, och inte ens det kunde få mig att läsa ut hans bok. Men Per Landins bok läste jag ut! Den är jättefin, vacker och rörande och rolig. ”En svensk Stoner”, skrev jag om den någonstans, så är det. Den borde ha uppmärksammats mer. Och Per Landin borde skriva på en kultursida. Ett bevis för att alla har blivit lite dummare är faktiskt att Per Landin inte skriver på en kultursida.

Sedan blev det försommar, och jag läste Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner, som är en novellsamling som utspelar sig i kulturvärlden i Berlin. Den var underhållande, och jag älskar att läsa saker som utspelar sig i kulturvärlden, eftersom jag själv är så himla förtjust i att observera saker som händer i kulturvärlden. Sedan åkte jag till Berlin, Horace Engdahl var med på samma plan, jag satt bredvid en snygg filosof som pratade om kärleken, jag blev full med Malte Persson, det kändes som i en novellsamling av Johanna Adorján. När det blev lite mer sommar läste jag två böcker av Simone de Beauvoir, vilket gjorde mig så upplivad att jag skrev ett blogginlägg om dem. Jättebra böcker! Snart ska jag läsa fler böcker av Simone de Beauvoir.

Sen blev det höst. Jag var på bokmässa, var tvungen att sluta på mitt underbara halvtidsjobb, åkte till Helsingfors för att prata om min bok med andra som också var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris – ja, jag blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, det hände också i våras, jag var nominerad jättelänge – och sedan åkte jag till Island för utdelningen av detta pris, men det var Jon Fosse som fick det. Jag fick fint mingel och utflykt till Halldor Laxness hus (han hade en likadan liten Argenta-skål som jag på sitt soffbord! Fast jag har min i köket, med flingsalt i. Jag köpte isländskt flingsalt till den) och dricka vin med min syster på Damon Albarns gamla bar i Reykjavik medan en isländsk manskör övade på våningen ovanpå. Under hösten kom också äntligen min favoritförfattare Michel Houellebecqs senaste roman Underkastelse, som är jättebra trots att ingen av DN:s litteraturkritiker hade med den bland årets böcker. Det bästa med Houellebecq är 1. att han alltid uppehåller sig vid frågor som är väldigt stora och extremt relevata, 2. att han verkar helt orädd och 3. att han skriver så himla underhållande att man bara slukar hans böcker, som när man läste Enid Blytons Fem-böcker, vilket är läsning som är så rolig att den liksom inte liknar någon annan. Underhållande på nästan samma sätt var Jill Alexander Essbaums Hausfrau, som jag läste förra veckan: mörk, sexig, spännande, sorglig. Inte lika bra som Houellebecq, för typ inget är lika bra som Houellebecq, och Hausfrau är en helt annan typ av bok, men Gud vad jag önskar att jag hade skrivit den (eftersom jag känner att detta att skriva lika bra som Houellebecq ligger en bra bit in i framtiden).

Herregud vilken lång tid det här blogginlägget redan har tagit, nu måste jag lägga på ett kol så jag hinner göra något mer idag, jag har sjukt mycket jobb och en roman att skriva färdigt, hjälp. Jag läste Marie Darrieussecqs Man måste älska männen mycket och tyckte hemskt mycket om den! Sedan fick jag äta middag med Marie Darrieussecq! Typ mitt livs finaste middag. Då kändes det som en novellsamling av Johanna Adorján igen. Som att jag var en europeisk intellektuell, som stod där och pratade med Marie Darrieussecq om Paula Modersohn-Becker och Rilke. Nej, nu blir jag jättestressad. Ovidius Metamorfoser kom i nyutgåva! Den är jättemysig att bläddra i, man kan till exempel läsa om Orfeus och Eurydike, som jag skrev om i förra blogginlägget, och som Ola Nilssons Isidor och Paula bygger på, den borde jag ha läst. Och varför läste jag aldrig ut Hauges dagbok? Göran Häggs D’Annunzio-biografi var fin och kul. Jag har fortfarande inte läst ut Daniel Kehlmanns F, men jag tror att Daniel Kehlmann sneglade på mig på Bonniers mingel på bokmässan *glad smiley*, nu verkar Walter Benjamins Passagearbetet äntligen ha kommit, jag ska beställa båda banden till mig själv i julklapp och hoppas att jag kommer ihåg att betala Klarna-fakturan. Varför har Bonniers Panache-serie blivit så ful?? Tre personer jag tycker mycket om har varit inblandade i att ge ut Renée Viviens Damen med vargen! Den ska jag snart läsa också. Liksom Antal Szerbs Resa i månljus. 2016 vill jag också läsa Elena Ferrante, Edward St Aubyn och Hanya Yanagiharas A little life, som jag tror kommer att komma på svenska. Ja, det var nog allt. 2015 var inget bra läsår för mig, det var faktiskt inget speciellt bra år över huvud taget, men nu vänder vi blad och går vidare.

2 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

I’ll always be hunting high and low

Svenska Dagbladets kultursida har nu ägnat tre artiklar åt att försöka fastställa vilken åttiotalets bästa låt är, och utöver att det är bisarrt har alla haft fel. Tror jag, jag har i ärlighetens namn inte läst så jättenoga, men jag gissar att ingen har stridit för att A-ha:s ”Hunting high and low” ska få en plats på listan. Har ni lyssnat på ”Hunting high and low” på senaste tiden?

Jag brukar hävda att jag har objektiv smak, eftersom det är det roligaste man kan hävda i denna fråga, men ibland får jag lov att erkänna att allt jag gillar inte är bra (liksom det ev. finns sådant som är bra som jag inte gillar – fast det har jag svårare att tro). Men jag tycker verkligen att det här är en bra låt. Från början gillade jag den typ för att Morten Harket sjunger jättebra, har Nordens bästa kindben och för att det är en väldigt dramatisk, romantisk och vacker låt (stråkarna vid 2:40!!! Nästan lika bra som mina favoritstråkar, de i Suedes ”Still life”). Och för att ”Hunting high and low” är ett bra motto. Som hänger ihop med förra inlägget i denna blogg, om att alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

Nu vill jag dock gärna tro att jag ständigt återkommer till den för att den rymmer mer än jag fattade från början: ”Hunting high and low” är i själva verket Orfeus och Eurydike-myten i popversion. Lyssna nu på den och tänk på det är ni snälla.

 

Det är Orfeus som sjunger. Han är jättekär i en tjej, hon sover bredvid honom, hon är söt och allt är mysigt. Och sen plötsligt: ”I watch her slipping away”. Hon försvinner! Till underjorden! Och han vet att han kommer att leta efter henne överallt. ”There’s no end to the lengths I’ll go to / To find her again / Upon this my dreams are depending / Through the dark / I sense the pounding of her heart”.

Han är i underjorden och letar efter henne, hör hennes hjärta slå där i mörkret. Han sjunger medan han letar, så fint att Karon, som har rövat bort Eurydike, inte kan stå emot det. Seriöst, skulle någon kunna sjunga tillbaka en kvinna från dödsriket så är det Morten Harket. ”Vänd dig inte om och titta på henne nu!”, säger Karon. Men Morten sabbar det. Han vill så gärna se henne. Det kan man förstå. (Jag har alltid haft svårt för det här med uppskjuten njutning. Slave for lustprincipen. Det är kasst att Freud inte verkar ha skrivit något om Orfeus, men när han skrev ”Bortom lustprincipen” så hade hans dotter precis dött. ”Freud’s daughter Sophie died at the start of 1920, partway between Freud’s first (1919) version and the version of Beyond the Pleasure Principle reworked and published in 1920.” Jag tänker mig att det här hänger ihop på något sätt, även om jag inte kan reda ut det nu för jag har varit på två olika tillställningar ikväll, med två olika fria barer.)

Åter till A-ha. ”And now she’s telling me she’s got to go away”, sjunger Morten. Och så stråkarna, stråkarna! Nu måste de skiljas åt för alltid, det är sjukt sorgligt.  Egentligen får han ju skylla sig själv för det är han som har ställt till det när han var tvungen att vända sig om och titta på henne, men det gör det nästan ännu värre. Att man hade något så fruktansvärt vackert, och sedan sabbade man det, och man har ingen annan att skylla på än sig själv. Och sedan kommer man att älta det resten av livet.

Ja, jag ville bara dokumentera denna tanke eftersom jag verkar vara först på internet om den.

(En tråkig grej med alltsammans är att jag tror att det är jag som är Orfeus. Therese betyder ”jägarinna”.)

9 kommentarer

Filed under dagbok

om förstäderna

Jag har varit bekymrad över att jag inte har hunnit blogga på ett tag, och över att den här bloggen ska bli som min dagbok på långstadiet, där varje inlägg började med ”Kära dagbok, förlåt att det var så länge sedan jag skrev i dig.” Men det är så bråda tider i kulturmediebubblan just nu, jag har varit på förlagsfest, aw, bokrelease, bröllop, aw, aw och middag samt på galleribesök och pressvisning, allt inom loppet av drygt en och en halv vecka. Inte mycket tid till bloggen då, förstår ni säkert. Jag har inte heller läst en enda bok (men beställt fyra, eller om det är fem), och så har jag känt mig upptagen av världen, av flyktingströmmarna på nyheterna, bilderna på människorna på tågstationer, videon med flyktingar som kommer till Tyskland och tas emot med värme och godis till barnen.

Igår var jag på väg till middag i Hägerstensåsen, och vid Midsommarkransens t-banehållplats tänkte jag som vanligt på skyltarna som sitter på perrongerna, där det står ”förstaden Midsommarkransen”, reproduktioner av kanske en broschyr som skulle presentera den nya förorten och sälja in den till boende när den ännu inte var färdigbyggd.

midsommarkransen

Det är inte den här bilden som sitter på perrongen, men jag tyckte att den här var finare.

Och som vanligt tänkte jag på vilket vackert ord förstad är, och som vanligt följde tanken på Werner Aspenströms dikt som slutar med raderna ”Varför spärrar ni förstädernas gator? Den ni väntar på passerar inte förstäderna.”

Jag fattar verkligen inte de där raderna. Och jag vet att man inte måste fatta poesi! Jag är helt för att det finns saker man inte fattar! Men jag blir provocerad av dem, lite för att det är två så underbara meningar, och de är väl underbara just för att det finns ett mysterium i dem, men jag blir provocerad ändå. Jag har alltid tänkt mig att de har något slags religiös innebörd. Att den man väntar på kanske är Gud själv, som är större än allt man kan fatta, och som därför inte behöver passera några förstäder (”Kärleken behöver inget pass inget visum”, som Björn Ranelid skulle ha sagt).

Men å andra sidan har de där raderna alltid fått mig att tänka på när Jesus red in i Jerusalem på sin åsna, som jag minns scenen från kyrkans barntimmar, och folk stod där med sina palmblad (som folket i Tyskland stått med karamellskålarna till flyktingbarnen), och jag är helt säker på att Jesus red genom förstäderna. Att det typ är grejen: han passerade förstäderna.

Assisi-frescoes-entry-into-jerusalem-pietro_lorenzetti

Jesus rider genom förstäderna av Pietro Lorenzetti, 1320.

Får jag välja mellan att vänta på någon som inte passerar förstäderna och någon som gör det, väljer jag någon som gör det. Vad vet man egentligen om livet om man inte har passerat förstäderna?
Alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Jag älskar att prata om väder

Det har varit så fuktig luft idag att jag är ullig som ett får i håret, men det gör inget för jag älskar fuktig luft. Särskilt när den är alldeles disig och skimrande som nu ikväll, jag gick ut och gick, hängde runt under Gamla Åstabron (ni vet den där kvinnan som var kär i Berlinmuren? Jag börjar kunna relatera till henne när det gäller Gamla Årstabron), ynglingar badade överallt vid Tanto, det var lite som en Thomas Eakins-målning. Luften fick mig till och med att glömma bort min ilska över att Weekendavisen inte levererats till mig idag, och det nymålade taket på huset mitt emot skimrade så fint när himlen var alldeles grå – – –

tak2

– – –  ser ni? Det är liksom pärlemorskimrande. Idag fick det mig att tänka på en målning med en roddare i Alger av Zorn:

Anders Zorn-363584

Zorns skimmer fastnar kanske inte heller så himla bra på bild, men en gång såg jag den där målningen i verkligheten och den är helt magisk. Definitionen av skimrande luft i min hjärnas kartotek. Nu ska jag sprätta upp en liten bok av Sapfo! Eros skakar mig heter den, bra titel.

1 kommentar

Filed under dagbok

Jag har läst två böcker

HU055011

”Det är väl inte mycket att skryta med”, tänker man rimligtvis om rubriken, men jo, det är det: jag har läst så fruktansvärt lite på senaste tiden. Att läsa två böcker på en vecka, som jag gjort den här veckan, vet jag inte när jag gjorde senast. Kanske var det år sedan. Detta rimmar ju mycket illa med att vara författare, det är jag jobbigt medveten om: hur ska man kunna skriva böcker om man inte läser böcker? Det går ju inte. Jag kan dessutom inte riktigt redogöra för vad jag har gjort istället för att läsa. ”Kollat Twitter”, är antagligen det sannaste svaret, men det låter ju helt stört. Hur mycket kan man kolla Twitter egentligen? Faktiskt jättemycket. Sedan kan man kolla Facebook och sedan Instagram och sedan Twitter igen. Och när man läst den där artikeln folk pratar om på Twitter har folk hunnit twittra lite till, och sen kollar man Facebook och Instagram och sen har folk twittrat lite till, kanske en ny artikel som man kan läsa. Så håller det på.

Dessutom har jag börjat känna att läsande av böcker på något sätt är förspilld tid. Jag blir liksom stressad av det. Vilket ju är helt sinnessjukt om nu det där kollandet av Twitter-Facebook-Instagram är vad jag skulle hålla på med annars. Jag tänkte idag när jag läste ut bok numer två, att herregud, det här känns verkligen meningsfullt. Kanske är läsande och skrivande det som känns absolut mest meningsfullt i min tillvaro. Twitter känns aldrig meningsfullt. Man borde rimligen ägna sig åt det som känns meningsfullt. Jag ska jobba mot det. Än så länge är dessa två utlästa böcker en stort steg mot detta mål, en stor personlig triumf för mig, och, inte minst, två otroligt fina läsupplevelser.

Båda böckerna har varit skrivna av Simone de Beauvoir. Jag har inte läst ett ord av Simone de Beauvoir tidigare, trots att jag under en mer feministiskt engagerad period i mitt liv lite pliktskyldigt köpte Det andra könet och ställde in i bokhyllan. Och när jag var uppe på mitt förlag (det är så härligt att skriva sådana saker!) för ett tag sedan (ett tag? Några år sedan, antagligen) högg jag ett ex av Mandarinerna (citrustema! Hesperides! Nej, jag vet att det är mandariner i en annan betydelse som åsyftas), som Norstedts givit ut i sin klassikerserie. Jag hade nog egentligen inte en tanke på att någonsin läsa den när jag tog med den hem. Fast nu funderar jag faktiskt på det, även om den är så himla tjock att jag är lite rädd att den ska skrämma min nyväckta läsambition. Jag tror att det är bäst att börja med små böcker.

Den första Simone de Beauvoir-boken jag läste är jätteliten: Marcelle, utgiven av Novellix, så det är alltså en novell. Den andra boken heter Misstag i Moskva och är av det lite märkliga men sympatiska formatet långnovell. Båda var fantastiska och väldigt rörande, på lite olika sätt. Jag orkar inte recensera dem, för då känns det som att jag jobbar, och denna blogg ska inte kännas som jobb har jag bestämt, men jag känner nu att jag tycker fruktansvärt mycket om Simone de Beauvoir som skönlitterär författare. Jag tycker att varje ord i dessa två böcker känns så sanna, på ett sätt som är lite svårt att förklara, men om man fattar så fattar man tror jag: inte sanna i objektiv mening, som i att de skulle beskriva en objektiv sanning, men som att de är skrivna med ett alltigenom sant och ärligt uppsåt att beskriva något sant och ärligt känt – vilket man kan tro att alla böcker är? Men det är de inte. Åtminstone känns det inte alltid så när man läser dem. Den där känslan av sanning är mitt litterära ideal.

Vill man veta mer om dessa bra böcker så har den pålitlige Bernur recenserat båda: Marcelle och Misstag i Moskva.

Nu ska jag fundera på vilken den tredje lilla bok jag läser ska bli! Vad roligt det är att läsa böcker! Egentligen borde jag gå ut i den uppfordrande sommarvärmen, men idag känner jag mig rätt nöjd med att bara betrakta den genom fönstret. De har målat om taken på några av husen mittemot här, med en så vacker färg: ett slags halvmatt silvervit som kan se ut som stål eller pärlemor lite beroende på ljuset. I den starka solen som är ute nu blir den alldeles bländande och det får mig att tänka på andra länder, på Medelhavet, där ljuset är så starkt att det knappt går att titta på vita ytor när solen ligger på.

tak

Det fastnade inte riktigt på bild, men ni kanske kan föreställa er.

 

4 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur