jobbar hemma

Det spöregnade när jag vaknade, så jag tänkte att jag kunde börja jobba lite hemma istället för att åka in till kontoret, medan jag väntade på att regnet skulle avta. Och så började jag maila. Sen kom det fler mail. Jag svarade på dem. Sen hade det slutat regna, men det fanns så många nya mail att svara på att jag tog en macka (detta var vid lunch) och svarade på några mail. Sen mailade jag några timmar till, och sen gjorde jag en maillista till alla mail jag ska skicka imorgon, sen blev det sol men jag var tvungen att maila lite och sen bestämde jag mig för att arbetsdagen fick lov att vara slut 17:08 – och då lagade jag en lax och nu regnar det igen. Så här blir det då:

image

42 steg. Och nu regnar det alltså, så nu går det inte att gå ut och promenera. Hur ska jag ta mig från 42 till 11 000 steg? Jobbar Horace aldrig hemma?

Jag har kommit på att det är praktiskt att laga fisk i ugn. Ni kom säkert på det här redan på hemkunskapen i femman, men det har peakat i mitt kök först nu. Man tar en bit fryslax, man tinar den, man skär en skåra i den på längden, så att den fortfarande sitter ihop i båda ändarna, men så att den är möjlig att öppna, på ett sätt som kan ge erotiska associationer, sedan stoppar man ner en röra där. Röran gör man till exempel genom att mosa ihop fetaost och creme fraiche, vilket man sedan kryddar efter behag (jag hade en kruka basilika hemma, så jag tog basilika, och citron, och salt och svartpeppar – det var nog allt, men fetaosten – nej, ”salladsosten”, det var inte ens riktigt fetaost – låg i en olja med lite olika goda kryddor, så det följde med lite olika goda kryddor) och sedan häller man på lite olivolja och stoppar in i ugnen i typ tolv minuter och sedan äter man det med bulgur. Det är jättegott och känns som något man lagade i medelklassen 1996!

Jag har haft en fruktansvärt vanlig dag, det har varit jättemysigt. När jag åt min lunchmacka kollade jag färdigt på det här samtalet med min idol Camille Paglia:

Hon säger att det vanliga livet är viktigt, jag håller helt med om det. Jag älskar nästan allt hon säger med kanske ett enda undantag (hon verkar hata Bourdieu, och så har jag inte en riktigt lika biologistisk syn på män, kvinnor och barn), särskilt det där med vanligheten. Hon hatar mingel och dinner parties, hon föraktar alla som sugs upp i ett sånt liv när de blir kända. Själv har hon undervisat på universitet i 40 år. Det är viktigt med ett vanligt liv, säger hon, hur ska man annars kunna skriva? Om man befinner sig i nån bubbla av kulturmedieakademikermänniskor? Sedan säger hon sjukt roliga saker om sånt och såna hon avskyr, och pratar underbart om konst. Ingen i Sverige pratar om konst på det där sättet, med en sådan passion, med en syn på konsten som en stark kraft för hela mänskligheten, liksom religionen, för att inte tala om naturen. Och hon talar om konsten I SIG, inte om teorier om den. Gud så futtigt att prata om teorier, när man kan prata om något så mycket större och viktigare. – Viktigare än Foucault? – I believe that paying minute attention to the actual work itself is the mission of criticism. I am hopelessly old-fashioned. What a windbag that guy is, I’m telling you. Foucault is nothing. He’s nothing.

1 kommentar

Filed under dagbok

20:21

kyrkogård

Böcklin_Die Toteninsel Dritte Version 1883

hammershoi

bergh-w54

friedrich kloster

1 kommentar

Filed under dagbok

11:38

Två inte särskilt viktiga saker jag tänkte på vägen till jobbet:

1. Hur kommer det sig att vissa människor kan gå extremt sakta, irriterande sakta, i publika områden som till exempel i tunnelbanan, och sedan när de kommer till en trappa som går nedåt sätter de plötsligt igång att springa! Kanske till och med liksom skutta! Varför springer folk nedför trappor? Okej om de verkade ha bråttom hela tiden, men det verkar de ju inte alls ha. Det är som att de tänker ”Wow, jag får hjälp av gravitationen*, nu gäller det att passa på!”. Mvh en som går lika fort/sakta typ hela tiden.

2. Hur kommer det sig att när man köper ett billigt smycke på typ H&M (i brist på en tillvaro som förser en med äkta) så ändrar de ofelbart färg efter ett tag. Köper man ett smycke i ”silver” kan man slå vad om att det slits och blir guldfärgat på vissa ställen, medan smycken som ska se ut att vara i guld kommer att få sin guldpatina bortnött och så kommer det att titta fram silver där istället. Never fails på oäkta billiga smycken. Men då kan man ju undra: Varför tillverkar man inte smycken som ska se ut som silver av metallen som har silverfärg, och guldsmycken av metallen som har guldfärg?? Själv har jag ett skärp från Top Shop där spännet nu har genomgått en spännande resa från guld, via silver, till koppar! Otippat! Gud vad soft att vara jätterik och slippa bekymra sig över sånt här och bara köra massivt guld överallt, som nån galen diktator.

 

*Andra gången gravitationen nämns på två inlägg! Den är något av ett tema i mitt liv just nu.

1 kommentar

Filed under dagbok

15:09

I morse hade en liten hylla i mitt badrum ramlat ner igen. Det är kanske inte ens en hylla, mer av en liten hållare. En tvålopp egentligen, tror jag. Den fästs på kaklet på väggen i badrummet med två sugkoppar och ramlar ner så där en gång i veckan trots att det aldrig ligger mer än typ tio hårsnoddar och två hårklämmor i den. Att den skulle orka hålla uppe en tvål verkar otänkbart. Jag hade en liknande hylla, fast mer av korg, i duschen förut, för att ha schampo och balsam och duschtvål i, men första gången den ramlade ner – med ett rejält brak, det stod ju rätt tunga grejer i den – blev jag rädd att den skulle spräcka en kakelplatta nästa gång den ramlade ner, så jag vågade aldrig sätta upp den igen. För jag insåg att det skulle bli en nästa gång! Visst blir det alltid en nästa gång med sugkoppar? Är alla sugkoppar dömda av gravitationen till att förr eller senare ramla ner? Det borde ju vara så. Sugkoppar är alltid en tillfällig lösning.

 

 

15:17
Livet är en tillfällig lösning!

 

(Okej, det där sista lät smartare i huvudet. ”This one goes straight to the aforismsamling!” tänkte jag först, men som tur är har jag ju en blogg att testa mina tankar i.)

1 kommentar

Filed under dagbok

ur arkivet: jag ska berätta om henne

jag ska berätta om henne

jag ska börja bakifrån
jag ska börja med när hon säger
det är skillnad på kärlek och prägling
och jag tänker att det där är något hon har läst i en bok
och gav hon mig tio sekunder kanske jag
skulle kunna säga vilken
men det gör hon inte

jag ska försöka,
även om allt inte går att förklara
som en färg man inte kan benämna
men instinktivt känner innebörden av;
den mörkt gröna nyans som lövträd får
som gör att man vet att sommaren börjar ta slut,
det är en jävla röra alltsammans

 

när hon har varit med honom
när hon har kommit hem igen
när hon gått förbi mig i vardagsrummet
i den urtvättade ljusblå tshirten
och vi pratar inte med varandra
och jag vet att jag antagligen skulle kunna känna hans lukt
i hennes tröja
och det blir skuggor på väggen av den där krukväxten
och skuggan ser ut som en palm fast inte växten gör det
och jag måste resa mig och gå ut,
måste gnugga bort alla prickar över ä och ö
vid busshållplatsen
utan att något blir särskilt obegripligt alls

 

och jag kan känna det i luften
det som hållit på sedan innan midsommar
det är inte sommar längre
det är en himmel som börjat få en vemodig anstrykning
av exakt den slags platta koboltblå som som gör luften
overkligt skarp soliga höstdagar

jag ska berätta om hur man nu får börja
ha en kofta på sig om kvällarna
om hur hon går ner till servicebutiken på andra sidan kvarteret
och kommer tillbaka med bananlådor
om hur telefonen ringer och hon flyttar med den in i sitt rum
och stänger dörren om sig innan hon börjar prata
om hur hon sitter i vardagsrummet och målar sina tånaglar
med ett ljusrosa nagellack
och hur den kemiska doften fyller hela lägenheten
medan jag sorterar böcker

det är något hopplöst över det, över hela situationen
och över hennes händer som hon inte vet var hon ska göra av
när hon står i dörröppningen och vill prata med mig
om enbart praktiska ting
såsom nycklar, datum,
mitt behov av bananlådor
etcetera
och något hopplöst, nervöst över hur hon till slut låter ena handens fingrar
snurra en slinga hår runt runt
på ett sätt jag aldrig sett henne göra förut

jag ska berätta om något hon säger:
att hon önskar att jag ska vara i alla fall lite samarbetsvillig
så det inte blir så svårt
och det är en helt och hållet självisk önskan
och jag hatar henne när hon säger så

 

om vi rör oss bakåt i tiden;
april, maj, vi dricker vodka och juice av
äpple apelsin och passionsfrukt
medan vi sminkar oss i hennes badrum
ljuset där inne är gult och utanför fönstret
är himlen klar, blå, kommer inte bli mörk
på många timmar än

jag ska berätta om en av de där nätterna
i april, maj
när det blev kyligare än vi räknat med
när vi valde kläder
och vi frös, hon så mycket att hon skakade
på väg från fest till efterfest
och till slut somnade på någons säng med grönt fottéöverkast,
ett sånt som farmor hade när jag var liten
och vi vaknade tidigt och gick tyst
för att inte väcka någon
och tog med oss överkastet
över axlarna genom stan
för att inte frysa
och hur vi resten av sommaren
när som helst kunde titta på varandra
och säga ”gud, vi måste lämna tillbaka överkastet!”
och spärra upp ögonen mot varandra
och de vi umgicks med
blev irriterade för att de inte fattade vad vi pratade om
och vi berättade inte utan skrattade
och sa ”glöm det, det var inget”

 

jag ska berätta om hur det regnar ute
åskskurar, men utan åska
bara regn som slår så hårt
att en del av blommorna vars namn jag inte vet
i den stora runda betongkrukan på gården
trasas sönder
och åska, inte förrän på natten när jag är ensam i lägenheten
och jag räknar avståndet mellan blixt och knall,
försöker hitta en formel

 

 

 

(Poesi från typ 2002.)

Lämna en kommentar

Filed under dagbok