vidlyftig representation, strippor och champagne*

Nu är det visning igen i mitt trapphus, men av en annan lägenhet – den mittemot min, som är exakt likadan fast spegelvänd. Inga doftljus där av vad jag kunde se, utan vanliga levande ljus mitt på dagen, i några fina empirljusstakar och en karaff med vatten och apelsin på balkongen. Vad fint alla har det i det här huset. Jag kanske också skulle ha det fint om inte hälften av min inredning utgjordes av högar av olika typer: papper, böcker, kläder. Det mesta går att skyffla in i ett skåp eller under sängen när det kommer besök, men det är värdelöst att leva så här: så fort jag öppnar en skåpsdörr rasar det ut saker. Inte ens köpstopp hjälper, fyra böcker har kommit till mig utan kostnad denna vecka (pga jobb! Inte för att jag är en person som förses med gratissaker – tyvärr, jag skulle gärna sponsras av ett klädmärke till exempel, gärna Max Mara), jag har helt enkelt för lite utrymme.

Idag läste jag den tredje texten om ”I love Dick” i DN, jag förstod att det skulle bli så här. Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” som den nämns tillsammans med i DN idag är mycket bättre. Jag läste ”I love Dick” för att jag ville förstå vad det var som var feministiskt med den: när blir en roman en feministisk roman? tänkte jag – men det fattade man snabbt i just det här fallet. Men jag undrar fortfarande när en roman i allmänhet blir en feministisk roman! Är ”Den högsta kasten” en feministisk roman? Är min kommande roman en feministisk roman? Jag har en känsla av att en kvinna måste vara besatt av en man på rätt sätt för att det ska vara feministiskt? Alla romaner om kvinnor som verkligen vill ha en viss man är väl inte feministiska? Måste romanerna själva säga att de är det? Är det självklart att de är det för att de säger det? Om de säger att de inte är det, kan de vara det ändå?

 

*De sa detta på P1 medan jag satt och funderade över en rubrik och har ingenting med själva blogginlägget att göra! Sorry för falsk marknadsföring. Det gäller vad SF har haft för sig i Cannes och låter som en låt med Lustans Lakejer.

3 kommentarer

Filed under dagbok

som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter

Det låg en doft av typ syntetisk buske i hela trapphuset när jag kom in, det var för att det pågick visning av den lilla lägenheten på nedre botten bredvid hissen och de hade tänt ett doftljus. Jag stack in huvudet och det var en skrämmande modern killägenhet, dörren var turkos på insidan och det var klinkers på hela golvet och av sådär 21 kvadratmeter upptogs uppskattningvis 18 av soffa. Men doftljuset luktade gott, liksom grönt, jag gillar liksom gröna dofter: Mitt Pine balsam-ljus från H&M Home doftar tyvärr nästan ingenting, men min handtvål Green herbs från Zara Home är jättegod och finns även som doftljus, jag skulle köpa ett sådant om jag inte hade köpförbud just nu.

Mitt i köpförbudet – ”I love Dick” var ett undantag för den var arbetsmaterial, dvs. kunde betalas med företagskortet vilket nog doftljus inte kan (?) – fick jag en bok med posten, Kristine Næss ”Bara en människa” som jag nu kommer att hajpa oläst eftersom den 1. har en blurb av Knausgård men framför allt eftersom 2. Kristine Næss är jättegullig. Hon var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för ”Bara en människa” och vi var i Finland tillsammans på framträdanden i samband med det. Jag har anledning att tro att den är jättebra. ”Till sist blir hon översatt till svenska, den väl etablerade och säregna författarrösten i Norge. Efter åtta egna böcker”, skriver förlaget. Verkligen på tiden!! Jag känner mig så glatt nordisk efter Nordiska rådet-nomineringen och egentligen som en idiot som inte läst Kristin Næss på norska, men jag är tyvärr lite lat.

På flyget till Berlin läste jag Durs Grünbeins ”Atlantis barer”, som jag bara läser när jag reser och fortfarande aldrig kommit fram till slutet i, men den här gången var det nära. Så himla bra och mysig bok! Den är som en pyttipanna av saker som är bra – lite som Kristian Petris film ”Hotellet”! Den har jag inte skrivit om … för jag har inte bloggat på länge. Det kanske kommer – av hav och resande och myter och Dante, plus att det är en gullig tanke med Durs Grünbein i dykardräkt eftersom han ser ut som en lite bortkommen tysk ingenjör. <- Typisk mening som aldrig kommer att få mig invald i Svenska Akademien.

I ett kapitel besöker han Paestrum, ”ett dammtorrt ställe i södra Kampanien, en paradisisk sommar i början av 90-talet. Då var jag ung och full av reslust, i det avseendet har mycket förändrats.” Det är ett så underbart stycke:

Där hade man vandrat omkring i timmar mellan tempelruiner, förföljd av solen, av tusentals cikadors högspänningssirpande, nedtryckt av de tre massiva templens ståtliga dimensioner. Man hade reagerat som Goethe i denna gulbruna ödemark. Efter de yppiga landskapen vid Neapelbukten hade man hamnat på en karg slätt, i en uttorkad, föga inbjudande trakt, inte riktigt av denna världen. Dammiga vägar, majsfält, några pinjer. Ingenstans hade varningsskylten ”Se upp, arkaiskt!” förberett en på detta sceneri. Utan övergång befann man sig, så långt i väster, framför doriska invandrares kolossala kultbyggnader, en främmande arkitektonisk vegetations skrämmande utväxter. Ungefär som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter. Svettig hade man klättrat uppför trappor, drömskt lagt handen i de breda kannelyrerna på elefantben till kolonner, prövat stenplattornas soliditet genom att ta av sig badskorna – som man genast tog på sig igen, på grund av det tarantelstick som det glödheta golvet gav en. Något av sumpmark var det, trots torrheten; i värmeflimret liknade kolonnerna tjocka vassknippen som dignade under tvärbjälkarnas tyngd. Entasis* var den trollformel som förklarade intrycket, men det lät mer som elefantiasis. Begripligt att en rumsparanoiker som Piranesi här varit i sitt rätta element. Framför allt det så kallade Poseidontemplet, denna mäktiga kropp som andades, en byggnad av idel muskler i tuffsten, hade snabbt fått tyst på en. Och dystert grubblande hade man utlämnat sig sig åt de porösa kolonnmassorna, låtit sig slås ihjäl av dem.

Jag älskar kolonner! Jag har skrivit en roman om det.

 

*Entasis:

entasis

5 kommentarer

Filed under dagbok

i Tyskland anser man mig inte galen

Två saker var bra med ”I love Dick” av Chris Kraus:

”Jag tror … att den idealiska läsaren är en som är förälskad i författaren och kammar igenom texten i jakt på ledtrådar till den personen och till hur den tänker”

”‘Jag hatar nittio procent av allt omkring mig!’ berättade jag för dig. ‘Men resten älskar jag verkligen. Kanske för mycket.'”

Jag tänkte att ”I love Dick” var en bok jag måste läsa eftersom den handlar om en intellektuell kvinna i fyrtioårsåldern som pratar med män om konst, vilket är typ vad jag själv har skrivit en bok om, men jag tyckte att alltihop var liksom stolpigt och tråkigt. Det här är andra gången jag blir besviken på en roman om kvinnligt skapande som jag hört ett inslag om i P1 Kultur (även om samtalet om ”I love Dick” borde ha avskräckt mig), den förra var Jenny Offills ”Avdelningen för grubblerier”. Nu har jag läst tre böcker det senaste halvåret av kvinnor som skriver om skapande och om besatthet (lustigt nog av tre kvinnor som dessutom besökt Internationell författarscen på Kulturhuset): Sent i höstas läste jag Marie Darrieussecqs ”Man måste älska männen mycket”. Den var bäst i sällskapet, och liksom bra, men inte jättebra.

I morse läste jag Balzacs ”Det okända mästerverket”, och den var jättebra! Den handlade ju dock om manligt skapande (och kvinnan som musa och objekt), samt skrevs 1832 och lär inte få några radioprogram. Jag borde göra annat än läsa böcker jag hört om på P1. Läsa Vilhelm Ekelunds samlade verk kanske, se hela Kenneth Clarks ”Civilisation”. Jag tecknade 26 veckors prenumeration på Weekendavisen för att få ett tillflöde av något annat i tillvaron. Jag är så frustrerad! Trött på Sverige på självaste nationaldagen. Som Nerval skrev: ”Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!”

 

1 kommentar

Filed under dagbok

historien är bäst

Jag har varit i Berlin och på Altes Museum och är precis som förra gången jag var där helt uppfylld av tanken på civilisationen, fy tusan vad den är vacker. Mänsklighetens ansträngningar för att få ett fungerande samhälle, anläggandet av städer, införandet av skriftspråk och valutor och måttenheter, och gudar och klädmoden och trender i heminredning. Det är så himla rörande att se att människor för över två tusen år sedan höll på med exakt samma grejer som man själv gör idag, och därav drabbas av insikten om hur försvinnande kort livet är, och hur litet ett människoliv är i förhållande till historien, och att det ändå var enskilda människoliv som skapade allting som utgör historien och blev kvar till eftervärlden och ställdes ut på Altes Museum: Att Hadrianus blev kär i Antinous, att en hantverkare gick till jobbet och lade en mosaik i form av en and, att någon kom på att det var snyggare med röda figurer mot svart botten än svarta figurer mot röd på den där skålen som man hade några persikor i.

Och så montern med innehållet i en ung kvinnas grav, som får mig att tänka på vad som blir kvar efter en människa egentligen: i det här fallet smink och parfym, smycken, ett spel med fina stenar – människor har gillat samma saker sedan antiken, förströelse, att göra sig vackra, dricka vin, ha det fint omkring sig. Det är kanske banala drivkrafter, men det är verkligen de banala drivkrafterna som utgör en stor del av historien. De banala, och de liksom grundläggande mänskliga: liv och död och kärlek och sex, relationer mellan människor, förhållandet till naturen i alla dess former, de gudar man väljer att tillbe för att beveka dessa krafter i tillvaron.

Det är liksom krafter som befinner sig på en så helt annan nivå än en stor del av diskussionen om kultur i det här landet … ja förlåt för förutsägbart gnäll över Sverige och bla bla bla … men seriöst: en romersk tjejs kvarlämnade smink och smycken säger mig så otroligt mycket mer om att vara människa än vad alla resultat av statligt utredd välvilligt framkvoterad svensk kulturpolitik någonsin kommer att göra – ja, jag tror tyvärr att det är så. Två timmar på Altes Museum, så klarnar liksom allt om vad som är det viktiga i både tillvaron och kulturen. Gud vad jag älskar historien, historien är BÄST.

 

1 kommentar

Filed under dagbok

möblerar mitt manus

Jag tänker idag när jag sitter och går igenom min redaktörs ändringsförlag i mitt romanmanus att varje roman är som en egen värld som vilar på strukturer som alltid kommer att vara okända för alla andra än författaren. När jag började skriva i tidningar skrev jag ett tag i en inredningstidning, och vid ett tillfälle uppstod vad jag tyckte vara en konflikt inom mig själv, när jag skulle beskriva ett hem som var möblerat på ett sätt som jag personligen avskydde. Jag sa det till min redaktör, som efter ett utmärkt samtal tillade att jag kanske också borde tänka på att hem, även de hem som visas upp i inredningstidningar, i någon mån liksom bara blir som de blir. Ytterst sällan har människor möjlighet att utgå från noll och gå ut och skaffa möbler och prylar enligt ett bestämt estetiskt system som de upprättat: vissa saker hamnar liksom bara i ett hem, kanske för att man ärvt dem eller fått dem eller skaffat dem vid en speciell och personligt betydelsebärande period i livet, och sedan går det bara inte att göra sig av med dem, även om de nu inte passar in alldeles perfekt i helheten.

Det känns exakt så när jag skriver en roman. Att det finns vissa partier som liksom bara hamnar där, och som måste stå kvar, även om helheten kanske hade blivit bättre utan dem, om man ser något slags estetiskt perfektion som slutmål. De där styckena är som de där möblerna det inte går att göra sig av med: kanske kan man inte ens formulera för sig själv varför de måste vara kvar, men man vet att de måste det. Och det här är något annat än den där trötta smartheten om darlings man ska döda, även om det ofta är fråga om stycken som hängt med länge, kanske redan från allra första början, och kanske var det i någon mån just dessa stycken som gjorde att det blev en roman över huvud taget, som drev en att skriva, och sedan när man snickrade ihop resten av romanbygget runt dem så såg det kanske lite, lite konstigt ut… det får man medge. Men ändå. Att ta bort dem vore som att ta bort en bit av romanens själ.

Och sedan ska boken läsas och bedömas av människor som inte har en aning om det här! Ingen annan människa än författaren har någonsin en aning om sådant. Läsaren föreställer sig antagligen romanen som det där omöblerade hemmet, där författaren sedan kunnat möblera helt fritt, gått ut och skaffat de bästa och snyggaste prylarna, flyttat runt dessa vackra och framför allt motiverade möbler tills de utgör en harmonisk helhet … och när man har den möjligheten, varför i himmelens namn låter man det stå en avlutad klumpig gammal skänk mitt i vardagsrummet?

Ingen kommer att fatta det mer än författaren vet att skänken är en absolut nödvändighet, för annars hade det inte ens blivit en roman. Man får leva med att folk tycker att den är ful och obegriplig. Man kan ställa nåt från Illums Bolighus och några trendiga snittblommor på den för att dra uppmärksamheten ifrån den, kanske så förtjänstfullt att alla verkligen bara tjusas av den danska designen, men själv vet man att den finns där under: lite störande, lite klumpig, helt nödvändig.

2 kommentarer

Filed under dagbok