gissa konstnärerna!

allt jag har tänkt sen igår

Jag drömde att jag firade nyår med Stig Larsson. Han hade på sig en liten partyhatt, men var väldigt till åren kommen, och satt i ett hörn och påminde i själva verket mer om greve Magnus Stenbock, frid över hans minne – sedan skulle jag segla i en duschkabin med några nyliberaler, efter som det var ”tradition om man legat i Uppsala”, och så fann jag mig själv blöt om fötterna på ett kallt och mörkt hav, jättearg och rädd, och tänkte att de kan dra åt helvete med sina töntiga studenttraditioner. Jag vet inte hur det slutade. Jag vaknade av att årets sista hyacint välte och orsakade stor förödelse i köket.

Men det var ju inte det som var mitt ärende idag. Kolla vilken mystisk Zorn!

Det är höst! Hon är smal! Det kanske inte är en Zorn, utan en Sargent? Nej, det är varken eller, det är en Ettore Tito. Italiens Zorn! (Boldini var alltså inte Italiens Zorn: Sargent var USA:s Zorn, och Boldini var i sin tur Italiens Sargent. Sorolla var Spaniens Sorolla. Dock anser jag inte att Zorn är alltings mått, eftersom jag nog gillar Sargent bättre. Jag pallar inte de där dalkullorna!! Jag tycker för övrigt att spanjorerna hade en bra laguppställning vid den här tiden, utöver Sorolla: Santiago Rusiñol och Ramon Casas, SÅ bra! Hoppa över den här parentesen om ni vill. Jag ska skriva mer om spanjorerna en annan dag. PS: Krøyer var fantastiskt bra också. Ursäkta ordvitsen. Sorolla kanske var Spaniens Krøyer?)

Ettore Tito hade fina hus både i och utanför Venedig, dit både Sargent och Zorn kom för att hälsa på, så det är inte så konstigt att de påminner om varandra. Det här är till exempel också rätt likt:

Kvinnor som fixar håret, med blottade underarmar (Zorn verkar ha haft en fetisch för kvinnors runda, mjölkvita underarmar? Ja, det är alltså Ettore Tito till vänster och Zorn till höger) – jag som, som sagt, har lite svårt för de frodiga kullorna, tänker ”Tänk om Zorn hade målat snygga italienskor istället!!” – alltså, tänk? Typ Monica Bellucci-kvinnor? Vad snyggt det hade varit.

Här liknar Ettore Tito P S Krøyers fina porträtt av Marie i Ravello (Tito överst, Krøyer under):

Bilder som liknar varandra är det bästa jag vet i hela världen. Förresten tycker inte jag att hon som spelar Marie Krøyer i den där nya filmen om henne är tillräckligt snygg! Marie Krøyer var typ den vackraste kvinnan i Norden, och hon i filmen är jättesöt, men Marie hade ett uttryck av allvar i allt det där vackra… som är väldigt speciellt. Jag fattar att det var svårt att hitta någon som höll måttet. Jaha, nu ska jag äta tomater igen eftersom det typ är allt jag har hemma och jag är sjuk och får inte gå ut. Hej hej.

Marie Krøyer tar sig för pannan över Bille Augusts casting.

kära dagbok V

Kära dagbok, förlåt att jag bloggar dåligt, jag har 1. inte haft tid och 2. inte haft lust, fast nu har jag båda. Nu är istället problemet att jag inte har något vettigt att skriva. Jag är i Stockholm. Idag har jag tvättat, åkt till Clas Ohlson och köpt en väckarklocka, målat naglarna, sett på Seinfeld, ätit kexchoklad. Det har varit trevligt. Jag har dessutom läst lite i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 som finns i denna lägenhet. En väldigt bra grej med denna lägenhet är att det finns böcker här.

Jag började bläddra bakifrån, den sista artikeln inleddes med meningen ”Jag vet inte om ni har läst Patrick Modianos romaner.” Jag vet inte om ni har läst Patrick Modianos romaner, själv har jag inte gjort det, trots att  jag har blivit rekommenderad att göra det av en person med mycket gott omdöme, och trots att jag tror att jag utropade förra våren till ”Patrick Modiano-våren” i den här bloggen. Jag måste läsa Patrick Modiano. Sedan fortsatte artikeln med att handla om kvällsljuset i Vasastan på sommaren. Det är alldeles varmt, orangerosa liksom. Ja, det vet ni väl kanske själva.

Jag tycker om Stig Larssons språk, det känns liksom hemtrevligt, vänligt. [Insert förutsägbar kommentar om Stig Larssons språk på DN-fester.]  I en annan text står det ”För visst är det nödvändigt att se tidernas krav för vad de är: en inbjudan till fjäsk.” Det är angående konst. I en tredje text, också angående konst (en utställning med nordiskt 1880-talsmåleri som ägde rum på Nationalmuseum 1985 och som jag oerhört gärna hade velat se), står det så här när Stig Larsson känner att han tycker mycket om P.S. Kröyers Arkitekten kammarherre Ferdinand Meldahl:

Jag slås av att jag uppskattar nästan alla helporträtt av borgare. Och ogillar dem som föreställer arbetare. Det är ju förfärligt. Verkar vara en klassreaktion. Som om jag som välmående intellektuell på nittonhundraåttiotalet kan känna igen mig i dessa dryga och förfinade gestalter och inte alls i arbetarnas fårade ansikten.
Det är nämligen svårt att hävda att Kröyers optik skulle vara så mycket mer speciell än låt oss säga Edelfelts Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka. Men jag tror att jag har en förklaring.
Huvuddelen av de målningar som föreställer ”folket” bär på en idé om att ”folket” med sina utmärglade ansikten, präglade av arbete och för lite sömn, skulle vara mer ”levande”. Dessa målningar blir därför insmickrande då de förleder oss att tro på en mycket inrotad och säkert falsk föreställning som vi när. Den om att människan blir synlig genom lidandet.

Kursiveringen är min. En falsk föreställning om att människan blir synlig genom lidandet. Jag kan nog inte riktigt utveckla mina tankar kring detta, men det hänger ihop med en kedja andra tankar jag har haft. Som den om att fulhet anses sannare än skönhet. Är lidandet sannare än glädjen? Mänskligare? Alltså jag menar: mer talande om människan?

Arkitekten kammarherre Ferdinand Meldahl.

konstpaus

Jag hittade den här bilden på en blogg, det stod att det är Sankt Antonius (samma Antonius som i Salvador Dalís kända målning), målad av en fjortonhundratalsmästare vars riktiga namn är okänt. Han har som så många andra av den tidiga renässansens konstnärer gått till historien med ett namn påhittat efter hans mest berömda verk: Master of the Osservanza Triptych på engelska, jag vet inte vad han kan tänkas heta på svenska. Osservanza-mästaren är väl mest logiskt, men han verkar över huvud taget inte vara omskriven på svenska, inte på internet iallafall. Vi kallar honom nu Osservanza-mästaren. (Han har i övrigt alltså målat en känd triptyk som finns i Osservanza. Här kan man läsa mera.)

Åter till målningen: Det står på Wikipedia att den heter Saint Anthony Abbot Tempted by a Heap of Gold, vilket alltså skulle innebära det gamla vanliga Antonius frestelse-motivet. Men grejen med den här målningen är alltså att det inte finns någonting i den som föranleder Antonius reaktion – han ser rädd ut, som att det händer något otäckt, men vad? På Wikipedia står det så här:

Depictions often show him surrounded by debased creatures who gather to lure him into sin by offering the devil disguised in various cloaks, such as posing as a woman or an object of wealth. In this instance, the gathering animals entice him with a pot of gold. At some stage early in the painting’s history, the pot, which had been shown directly before the saint, was scraped out or painted over, leading to a lack of harmony in the surviving panel between Anthony and his foreground.

Kanske kan man ana att det har funnits något på marken framför honom, mellan honom och haren – färgen är omotiverat lite rödare där. Kanske var guldet gjort av äkta guld, som någon skrapat bort? Men jag undrar om man verkligen VET detta, eller om man bara har antagit att det är så. Tänk om det var Osservanza-mästaren själv som suddade ut sitt guld för att han ville att målningen skulle se ut exakt som den gör nu.

För själv tycker jag att den bästa tanken är att det aldrig har funnits någonting där. Landskapet är så läskigt tycker jag, ser ni fåglarna på himlen? Jag är dålig på fåglar till min fars stora sorg, men jag tänker att det är olyckskorpar, att de kraxar skränande, ser ni träden? Kala och svarta och spretande vassa. Jag vet inte vad det är för djur där bakom, ett ihoptryckt rådjur? Först tyckte jag att det var en utdragen varg men det är nog psykosomatiskt. I mitt hjärta har en varg sin kula. Jag vet hans hunger, hans gom, hans bittra sömn. Rädda mig, älskade. Jag är själv oron, vargen, vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst. Ser ni himlen? Ser ni att den påminner om en annan himmel? På en målning gjord 450 år senare?

Ingen undrar väl vad gestalten i Munchs Skriet är rädd för egentligen. Om det är något som har suddats ut eller målats över. Kanske fanns det aldrig någon fysisk form för Sankt Antonius rädsla heller. Kanske hände det otäcka i den bilden ingan annanstans än i honom själv.

två snabba

Hej lilla blogg, egentligen har jag inte tid att skriva här för jag måste läsa ut en roman som är bättre än många romaner jag läst på senaste tiden (eh, ”på senaste tiden” förresten, jag har väl läst typ en enda roman det senaste kvartalet eller så – – – ja, kan det vara så? Langelands Manuskriptet. Innan dess vet jag inte. Sofi Fahrman kanske? Gud så deprimerande) och klart bättre än de flesta böcker jag åläggs att läsa (vilket även det är deprimerande när man börjar tänka på det), men två snabba grejer bara:

1. Kan ni snälla sluta älta Björn Ranelid och allt han säger och gör överallt? Det är sådant här som gör Sverige till ett så tråkigt land: Här har vi en person som faktiskt är genuint excentrisk, vilket inte direkt är vanligt förekommande, kan vi inte bara uppskatta det då? Måste det slås ner på varenda yttrande han gör som inte stämmer exakt överens med era egna värderingar? (Detta är bara en försmak av vad jag skulle kunna skriva om Björn Ranelid, jag skulle kunna hålla på hela kvällen, men nu vill jag bara – lätt irriterat, men fortfarande med vänlig ton – be er vara så snälla att tänka över er nästa tweet om Björn Ranelid två gånger innan ni klickar på ”update”.)

2. Och eftersom jag vet vad ni vill ha innan ni vet det själva ger jag er nu tre fina målningar med personer som fuskar i kortspel! Triss i kortspelstavlor!

Caravaggio, ca 1594

 

Georges de la Tour, slutet på 1620-talet

 

Balthus, 1948 – 1950