<3

jag gick ut och gick

Eftersom jag är som Rousseau och bara kan tänka när jag promenerar har jag promenerat. Oftast när jag promenerar går jag längs Hornsgatan, eftersom den ligger lämpligt till. Bilden här ovanför är Eugene Janssons Hornsgatan, som jag tycker väldigt mycket om, eftersom den liksom skimrar och lockar och glittrar av STAD och allt staden kan erbjuda (spännande saker! Hemliga saker!), jag vill bara ta en drink och lyssna på jazz och ligga med nån när jag ser den, tänkte jag skriva – ja, jag vet inte, typ så är det ju, de där penseldragen får mig att tänka på såna där vispande jazztrummor (?), och så där svajig känns Hornsgatan varje gång jag gått längs den berusad – – –

– – – idag var jag inte berusad, idag tänkte jag på när jag var liten och vi var i Stockholm med familjen, och man skulle svänga av vid Liljeholmen och åka in i stan via Hornstull, som liksom blev platsen där Stockholm börjar på riktigt för mig: man svängde höger efter Liljeholmsbron och åkte längs Hornsgatan mot Slussen, och jag satt i baksätet och insöp varje meter av STADEN – jag tyckte att Hornsgatan var själva definitionen av stad (kanske tycker jag det fortfarande? Ja.), jag minns mataffärerna och att jag funderade på hur det var att ha sin vardag på en gata som Hornsgatan – att ha sin vanliga mataffär mitt i en stad, att röra sig i staden hela tiden – – –

– – – (min NO-bok på mellanstadiet var indelad i kapitel om olika naturtyper, som var och en inleddes med en vacker bild över ett helt uppslag: stranden, till exempel, med en pedagogisk och vacker bild av en strand, och alla dess olika växter och djur, och ängen, och skogen – och staden: ett kapitel hette verkligen staden, och bilden föreställde en innergård, sedd från en lägenhet, det var tegel och stuprör och jag minns inga andra djur eller växter än duvan, vad kan det ha varit för några? Råttan? Jag tyckte att det var lite skrämmande, och lite sorgligt (länge tyckte jag liksom synd om alla som inte hade en egen skog att leka i) men fascinernade, kittlande) – – –

– – – och sedan låg det en radio- och tv-affär på höger sida, med turkos- och lindblomsgrönprickig skylt, jag älskade den skylten, den var lika signifikativ för staden Stockholm som Stomatolskylten för mig (jag gillade när man kom fram till Slussen och såg Stomatolskylten också, men jag tyckte ändå att prickarna på Hornsgatan smällde högre), och radio- och tv-affären med den prickiga skylten finns kvar fortfarande, och jag tycker fortfarande att den är fin, men nu har jag hört att affären ska läggas ner – – –

När jag gick längs Hornsgatan igår, på väg till Nationalmuseum för allra sista gången på väldigt länge – där man för övrigt kunde se Eugene Janssons Hornsgatan – insåg jag att jag fortfarande fascineras av samma saker som när jag gick på mellanstadiet. Jag passerade ett par som ringde på en porttelefon för att bli insläppta i en lägenhet, och jag tänkte att alla som gör det på den här gatan, gör det för att de känner någon som har en lägenhet på Hornsgatan, som antagligen äger en lägenhet på Hornsgatan, och vilken skillnad det är, på nu och då, när jag läste om staden i min NO-bok och de enda jag kände som bodde i stan hyrde sina lägenheter i förorter till Norrköping – – –

– – – och alla jag möter nu, tänkte jag, äger de också lägenheter på Hornsgatan? Är de på väg till sina vänner som äger lägenheter på Hornsgatan? Tror folk jag möter att även jag äger en lägenhet på Hornsgatan?  – – –

– – –

(jag har inget bra slut på den här texten)