Det spöregnade när jag vaknade, så jag tänkte att jag kunde börja jobba lite hemma istället för att åka in till kontoret, medan jag väntade på att regnet skulle avta. Och så började jag maila. Sen kom det fler mail. Jag svarade på dem. Sen hade det slutat regna, men det fanns så många nya mail att svara på att jag tog en macka (detta var vid lunch) och svarade på några mail. Sen mailade jag några timmar till, och sen gjorde jag en maillista till alla mail jag ska skicka imorgon, sen blev det sol men jag var tvungen att maila lite och sen bestämde jag mig för att arbetsdagen fick lov att vara slut 17:08 – och då lagade jag en lax och nu regnar det igen. Så här blir det då:
42 steg. Och nu regnar det alltså, så nu går det inte att gå ut och promenera. Hur ska jag ta mig från 42 till 11 000 steg? Jobbar Horace aldrig hemma?
Jag har kommit på att det är praktiskt att laga fisk i ugn. Ni kom säkert på det här redan på hemkunskapen i femman, men det har peakat i mitt kök först nu. Man tar en bit fryslax, man tinar den, man skär en skåra i den på längden, så att den fortfarande sitter ihop i båda ändarna, men så att den är möjlig att öppna, på ett sätt som kan ge erotiska associationer, sedan stoppar man ner en röra där. Röran gör man till exempel genom att mosa ihop fetaost och creme fraiche, vilket man sedan kryddar efter behag (jag hade en kruka basilika hemma, så jag tog basilika, och citron, och salt och svartpeppar – det var nog allt, men fetaosten – nej, ”salladsosten”, det var inte ens riktigt fetaost – låg i en olja med lite olika goda kryddor, så det följde med lite olika goda kryddor) och sedan häller man på lite olivolja och stoppar in i ugnen i typ tolv minuter och sedan äter man det med bulgur. Det är jättegott och känns som något man lagade i medelklassen 1996!
Jag har haft en fruktansvärt vanlig dag, det har varit jättemysigt. När jag åt min lunchmacka kollade jag färdigt på det här samtalet med min idol Camille Paglia:
Hon säger att det vanliga livet är viktigt, jag håller helt med om det. Jag älskar nästan allt hon säger med kanske ett enda undantag (hon verkar hata Bourdieu, och så har jag inte en riktigt lika biologistisk syn på män, kvinnor och barn), särskilt det där med vanligheten. Hon hatar mingel och dinner parties, hon föraktar alla som sugs upp i ett sånt liv när de blir kända. Själv har hon undervisat på universitet i 40 år. Det är viktigt med ett vanligt liv, säger hon, hur ska man annars kunna skriva? Om man befinner sig i nån bubbla av kulturmedieakademikermänniskor? Sedan säger hon sjukt roliga saker om sånt och såna hon avskyr, och pratar underbart om konst. Ingen i Sverige pratar om konst på det där sättet, med en sådan passion, med en syn på konsten som en stark kraft för hela mänskligheten, liksom religionen, för att inte tala om naturen. Och hon talar om konsten I SIG, inte om teorier om den. Gud så futtigt att prata om teorier, när man kan prata om något så mycket större och viktigare. – Viktigare än Foucault? – I believe that paying minute attention to the actual work itself is the mission of criticism. I am hopelessly old-fashioned. What a windbag that guy is, I’m telling you. Foucault is nothing. He’s nothing.
Thereses dagbok 