Kolla vilka fina kläder, på en fin kvinna (Milla Jovovich). Helt enkla, snygga kläder, till synes klassiska, men ändå moderna, såna där kläder jag aldrig riktigt lyckas köpa (antagligen av ekonomiska skäl i och för sig, men inte bara). Idag var jag inne i en Filippa K-butik och gick omkring och fascinerades av enkelheten, renheten, smakfullheten – det GÅR inte att se vulgär ut om man bara handlar på Filippa K, skulle jag vilja hävda. Varenda litet skärp och armband och miniväska är genomtänkta och minimalistiska, för att inte tala om skorna (snygga) och de större väskorna (snygga!) och koftorna (snygga, och extremt användbara antagligen).
Det är väldigt inne med minimalism nu. Även om jag gärna hade velat äga varenda plagg i Filippa K-butiken känner jag med varje fiber i min kropp att det där med minimalism inte är min grej. Det går inte att vara minimalist när man har lockigt hår. Det är min tes. Ni ser ju själva vad Milla har för frisyr på bilderna här ovanför. Jag är uppväxt med försök att göra det bästa av den böjda linjen (the line of beauty! Om man är på generöst humör), minimalism går liksom emot min genetiska konstruktion (-Nu tar du väl i? -Ja, jo, jag brer på lite nu, men ni fattar…? -Ja då.) .
Tjejer med lockigt hår får aldrig ha minimalistiska kläder i modereportage, de får se bohemiska ut, eller älv- och väsenlika, eller prerafaelitiska, eller dekadenta, gärna med typ mycket smink och mycket smycken och kläder av sammet (jag skulle säga att fördelningen av kläder i sammet i modereportage ser ut som följer: tjejer med lockigt hår, 80%, tjejer med rakt hår, 20%).
Nu har jag inte citatet här, men i Ornament och brott skrev arkitekten Adolf Loos något i stil med ”Mänsklighetens fortlevnad är beroende av ornamentets utplåning”, eh, jag citerar lite fritt nu, men det var något sådant, alltså någon formulering om hur ornament närmast är en defekt som bör avskaffas, och inte bara av estetiska skäl, utan för att det är en belastning för mänskligheten. Vilket är en tanke som möter motstånd exempelvis här, där utsmyckning tvärtom anses vara själva förutsättningen för mänsklighetens fortlevnad.
Nåväl. Jag har aldrig varit så nära som jag är nu att ha en BASGARDEROB. Det är, i brist på minimalism, ett klart framsteg. Jag har en svart klänning (eh, jag har i själva verket flera) och en grå klänning, jag har en stor svart kofta och en stor grå kofta, en liten svart kofta och en liten grå kofta, jag har idag till och med köpt grå strumpbyxor (men det är en svår grej att bära väl!) att komplettera de svarta med. Och sedan blandar man dessa plagg lite och lägger till lite accessoarer och så går man till jobbet. Jag är så glad över det här! Det känns så vuxet. Jag gissar att allmänintresset för min basgarderb är i det närmaste obefintligt, men jag är så glad över den. Äntligen, äntligen har jag börjat tänka två gånger innan jag köper ett plagg.
– – – Jag skulle verkligen gilla att ha en modeblogg.
Thereses dagbok 
