Monthly Archives: augusti 2010

recenserad

Nu har jag under de senaste tre dagarna fått uppmärksamhet så det räcker i iallafall några år, herregud. De gjorde typ en affisch av mig i SvD i lördags, som ni ser här ovanför. Haha! Här finns intervjun som hör till bilden att läsa. Det var en liten intervju med mig i DN i lördags också, men den verkar inte finnas på nätet.

Och idag var det recensionsdag för mig och herregud vad recenserad jag har blivit: Jättestort och positivt i DN, hurra! Det känns fantastiskt. Och positivt i Expressen, och ganska positivt i SvD och mer tveksamt i Aftonbladet, men glatt och fint i UNT och HD, och extremt fint i Arbetarbladet. Och fint men lite kryptiskt i Kristianstadsbladet och lite skeptiskt i Sydsvenskan. Och rejält skeptiskt i GP… man ska inte kommentera dåliga recensioner va..? Nu får jag verkligen anstränga mig för att inte göra det. Jag anstränger mig jättemycket – – –

Och så har jag blivit blogg-recenserad, av Bernur och Rävjägarn och Bokhora och Bokbabbel, och kanske på nåt mer ställe som jag har missat/inte hittat än. Man kan väl sammanfatta det hela med att det har varit övervägande positivt och väldigt spännande alltsammans: jag trodde att jag kunde förutspå saker i högre grad än jag uppenbarligen kunde, särskilt kritik. Och så trodde jag att någon skulle säga något om Ola Hansson-mottot och det skånska landskapet och de, i mina ögon, rätt utbroderade blomsterbeskrivningarna och den laddade stämningen och huvudpersonens deterministiska reflektioner, som alltså enligt mig hänger ihop, men det kanske bara är vi (hur många är vi, två, tre?) riktiga Ola Hansson-nördar som lägger märke till det.

Jag har varit så nervös inför den här dagen i flera veckor nu, livrädd, uppstressad, spänd, illamående, you name it… sen rann det bara av mig alltihop i morse, ni fattar inte vilken lättnad..! Nu känner jag mig helt skönt utmattad och lite… snurrig. Jag har ingen lust att blogga mer så nu slutar jag, nu ska jag mysa över mina fina recensioner. Hej, hej.

15 kommentarer

Filed under dagbok

hetsens och jaktens tid/hunting high and low

Hej, förlåt att jag inte uppdaterar. Jag har så himla mycket att göra med det här med att vara litterär debutant. Plus att jag har haft ett jobb att sköta: slutproduktion av höstterminens första Axess-nummer, vilket alltid är utmattande, och nu dessutom i kombination med typ att ta emot en fotograf från SvD i mitt hem och svara på intervjufrågor och gå på fest och bjuda in till fest och åka till Göteborg och läsa ur min bok (högt! inför publik!) och försöka köpa en helt vanlig svart klänning. Och träffa snälla människor och dricka vin till lunch för att lugna min nerver lite och dessutom fixa allt inför momsdeklaration och skriva färdigt artiklar och svara på tusen miljoner mail: jag vet inte om jag någonsin i mitt liv har känt mig så upptagen som de senaste veckorna.

Jag gillar att vara upptagen alltså. Hela mitt liv är en oändlig sträcka o-upptagenhet, så det är kul som omväxling. Jag har dessutom hunnit köpa vad försäljaren hävdade är ett kopparstick från 1600-talet, det kan beskådas på bilden ovan. Tror ni seriöst att det är så gammalt? Även om männen på bilden ser väldigt 1600-talsmässiga ut så tycker jag att priset på 70 kronor motsäger den eventuella äktheten: kan man sälja något som är nästan 400 år gammalt för 70 kronor? De konstiga figurerna på bilden är formationer på slagfältet, som de rider till antar jag, även om de har jakthundar med sig, så jag vill gärna tro att de ska jaga istället. Har man hundar i krig? Krigshundar? Jag har aldrig hört talas om en krigshund, men det låter tjusigt.

Jag hade tänkt göra ett inlägg med mina favoritmålningar med jaktmotiv, och just då publicerade Johanna en länk till denna fantastiska målning (alla som läser detta måste klicka på länken till Johannas blogg, den är jättebra):

Julius Leblanc Stewart, Nymphs Hunting (1898) – pitbulls är det tydligen, jag är lika dåliga på att känna igen hundraser som jag är på att känna igen trumpet i en poplåt eller kvaliteten på ett vitt vin, jag kan typ tax, schäfer och vinthund. Och golden retriever och labrador och collie och cavalier king charles spaniel (pampigt namn för en så liten hund!) eftersom en kompis till mig på mellanstadiet hade en sån. Och spets eftersom de hade en sån i Dårfinkar och dönickar och chihuahua eftersom den är liten. En gång när jag åkte tåg i husdjursvagnen, vilket jag ofta gör av outgrundliga aledningar, satt jag mittemot en chihuahua som promenerade omkring på bordet (det var de där dumma sätena med ett bord i mitten, där man måste sitta och stirra en främling i ansiktet hela tågresan) och hälsade på mig och verkade helt snäll. Detta gjorde mig glatt inställd till chihuahuor. Sedan satt den resten av resan i sin mattes generösa urringning.

Det är så trivsamt och vackert ljus i den där målningen, jag tror att luften är alldeles varm och behaglig (uppenbarligen kan man ju iallafall gå omkring naken utan att se särskilt lidande ut) och tittar man mot solen tror jag att man ser några  insekter som dansar i motljus.

En annan jaktmålning jag gillar är den här:

Det är månaden december från Très Riches Heures du Duc de Berry, som jag älskar, älskar! Så underbara bilder. Jag har alltid älskat allt som handlar om månader och årstider, det har väl med min bondska själ att göra (jag köpte en Elsa Beskow-almanacka på rea typ i april på Nationalmuseum, den hänger i mitt kök och bereder mig glädje varje dag – – – ), men man ser själva jakten lite dåligt där, kolla:

Alltså, nog för att jag är hemskt förtjust i allt som har med rävjakt att göra, av estetiska anledningar, men det där är ju verkligen långt från den elegansen och bara rått och otäckt, men gud vad jag gillar det ändå.

Och så gillar jag givetvis Paolo Uccellos kända jaktscen – jag gillar allt av Paolo Uccello, men särskilt den här, som jag tycker är mycket mer än det skolboksexempel på tillämpning av centralperspektivet, som den brukar framhållas som:

Det är jättesvårt att hitta den här målningen med bra färgåtergivning (det är så med vissa målningar! Det är jätteskumt.  Uccellos jakt verkar inte ha blivit fotad sedan 1970-talet) – dessutom är den tre gånger så bred som på bilden ovan, så klicka här är ni snälla, så får ni se hela. Visst är hundarna vackra?

Min syster skickade ett så bra citat till mig för ett tag sedan, av underbara Billy Mackenzie:

I like things that are streamlined and work… See, whippets are streamlined and they work. I like Bryan Ferry, he’s streamlined and he works.

Och detta ger mig den naturliga övergången till att äntligen få publicera denna fina bild:

Det är Otis Ferry, son till Bryan och ivrig förespråkare av rävjakt i Storbritannien, som poserar i Vanity Fair med sina hundar. (Klicka och läs! – jag skulle tro att Johan Hakelius har den där artikeln i sin Favoriter-mapp – eller titta bara på de fina bilderna.)

Och här är en fin bild på Billy Mackenzie… bara för att jag tar chansen att få visa den:

(Rubriken är en kombination av min favoritlåt med det underskattade bandet A-Ha, och en dikt av Stina Aronson: det är så vackert det där med hetsens och jaktens tid, jag tycker att man kan se att det är precis den tiden i målningarna här ovanför – well, förutom den med nymfer. Nymfer behöver aldrig stressa.)

18 kommentarer

Filed under dagbok

wer die Schönheit angeschaut mit Augen – – – (jag måste rensa hjärnan lite)

Jag läser om Roj Friberg, jag läser Baudelaire. Roj Friberg gillar Joseph Brodsky och citerar honom:

Det som förklarar ögats aptit på skönheten, liksom skönhetens existens – skönhet är vederkvickelse, eftersom skönheten är trygg. Den hotar inte att mörda eller göra en sjuk. En Apollonstaty bits inte, lika lite som Carpaccios pudel. När ögat inte finner skönhet alias vederkvickelse – beordrar det kroppen att skapa sådan, och går det inte, vänjer den sig vid att se ett värde i det fula.

(ur Vattenspegel. En bok om Venedig, övers. Bengt Jangfeldt)

”Skönhet är skräck” strök jag under i mitt exemplar av Den hemliga historien när jag var 17 år gammal. ”Oavsett vad vi kallar skönhet så darrar vi inför den.” Det är tydligen det grekiska sättet att se på saken. Jag vill invända mot Brodskys ”skönheten är trygg” å det bestämdaste – jag älskar sådant som är tryggt, liksom jag älskar sådant som är vackert, men mitt liv vore betydligt enklare om dessa två okända storheter kunde sammanfalla lite oftare – – – sedan läste jag Baudelaire:

Skönhet, säg, har din vagga i avgrunden stått
eller i himlen? Din blick, demonisk och helgonlikt god
utgjuter kärleksverk och skändliga brott
– häri liknar du vin – i samma förvirrade flod.

(”Hymn till skönheten” ur Det ondas blommor, övers. Ingvar Björkeson) 

Jag älskar Baudelaire. Baudelaire formulerar alla mina tankar. Kärleksverk och skändliga brott i samma förvirrade flod. Sedan försjönk jag en stund i Roj Fribergs gobelängliknande målningar av skogar. De är helt fantastiska. Sedan följde jag en länk till en sida med bilder från bränderna i Ryssland. De är helt fantastiska.

 

 

 



5 kommentarer

Filed under dagbok

August is a wicked month

Jag åkte hem och lyssnade på I Buy American Records med Saint Etienne och tänkte att jag vill att mitt liv ska vara som den låten (eller kanske som nästan vilken låt som helst med Saint Etienne, som i mina ögon är så nära man kan komma den perfekta popgruppen i modern tid), och att jag alldeles särskilt vill att mitt liv ska vara som tvärflöjten i I Buy American Records, och så tänkte jag ”Är det ens en tvärflöjt?” (01:23 in i låten), och så tänkte jag att jag inte vet ett dugg om musik. Och så tänkte jag på en gång för länge sedan, typ fem, sex år sedan, när jag hade en dagbok på Skunk som folk plötsligt började läsa, och jag fick sms där det stod ”Pietro Maglio läser din Skunkdagbok!!!” och jag åkte till Stockholm ett påsklov för att träffa Madelaine Levy, numera chefredaktör för tidskriften Bon, som då var tilltänkt chefredaktör för en tidning om kultur som bokförlaget Modernista skulle starta, och som jag skulle rektryteras till, för att skriva om allt möjligt: både musik och film gick bra, tyckte Madelaine Levy, fast jag sa att jag hade bäst koll på litteratur och musik, och hon sa att det inte nödvändigvis måste vara en nackdel att inte veta så mycket om det man skriver om, ”Men”, sa hon, ”man bör ju kunna känna igen en trumpet när man hör en…”, och då tänkte jag att jag bara borde lägga ner hela grejen med att skriva för aldrig i livet att jag med 100% säkerhet skulle kunna identifiera en trumpet.

Nu blev det ju aldrig nån Modernista-kulturtidning, och jag har aldrig behövt känna igen en trumpet. Jag har skrivit en roman som jag nojar över att folk kommer att läsa. Som jag nojar över allt med. Den recenseras den 23 augusti, två dagar efter min födelsedag. Jag föddes på årets varmaste dag. Det var 26 grader den dagen, det var inte lika varma somrar på sjuttiotalet. Jag föddes i lejonets stjärntecken och lärde mig att skriva spegelvänt när jag lärde mig att skriva, eftersom jag är vänsterhänt: jag brukade inbilla mig att dessa två faktum tillsammans gjorde mig mycket speciell, typ på högstadiet när jag intresserade mig för allt som gjorde mig speciell (sådant som astrologi, som skulle kunna ge mig belägg för detta):  Madonna var lejon, Leonardo da Vinci var vänsterhänt, alltsammans verkade logiskt, lejon var dessutom självupptagna, hade snyggt hår och älskade lyx, det tyckte jag också stämde fast jag aldrig hade upplevt lyx utan bara läst om den i böcker.

Idag är det vänsterhäntas dag. Hurra för mig och min vänsterhänthet. En gång på lågstadiet när en lärarinna uppmärksammade min vänsterhänthet gav hon mig en knäpp sax att klippa med som jag aldrig kunde använda, eftersom jag enbart skriver med vänster hand men klipper och gör allt annat med höger hand, precis som vanliga människor, och inte behöver några specialredskap, och då kände jag mig – eftersom jag alltid har varit överkänslig – lite misslyckad och ofullkomlig som vänsterhänt. ”She never talks to the country kids”, sjunger Sarah Cracknell i I Buy American Records, ”She just moves with the times like her mother did”, det låter i och för sig som något jag föraktar: jag har talat med the country kids hela mitt liv, på latin, medan jag i Paris schangtila salar talar på bönders vis, eller hur det nu var – – – jag fattar ingeting av vad I Buy American Records handlar om, inser jag nu, men satan vad den där tvärflöjten, eller vad det nu är, är vacker. 

”Alla vet att augusti har ett särskilt behag genom sitt överflöd av mogen växtlighet, sitt gyllene ljus, sin värme och sin måne”, skriver Ola Billgren. ”Här har vi en sista storartad yttring av sommaren. Här löper utvecklingen, vars tecken är fullmognaden, samman med avvecklingen. Av den anledningen är augusti en tacksam spegel för människor som förknippat mognad med förberedelse för döden, i synnerhet om de[nna] rymmer inslag av pompös idealism” – – – ”Augusti har bara plats för sig själv, sin egen fullkomning, sitt janusansikte”, I rest my case – – –

5 kommentarer

Filed under dagbok

hurra!

Min bok har kommit från tryckeriet! Nu finns den i verkligheten! Nu kan man ställa den bredvid en ikon från Riga på en skrivmaskin!

Jag var så nervös att jag mådde illa när jag åkte för att hämta mitt första ex, och jag har fortfarande inte vågat läsa ett ord i den, men allt ser väldigt fint ut och nu känns det väldigt coolt.

Jag fick hälsa på Torgny Lindgren i en korridor på Norstedts. ”Det här är Therese, hon har precis varit och hämtat sitt första exemplar av sin första bok”, sa förläggaren. ”Oj då, gratulerar!”, sa Torgny Lindgren och sa att min bok såg fin ut och att när han debuterade fick man bara en häftad bok om man var debutant. ”Här står jag med min första bok i handen och pratar med Torgny Lindgren” , tänkte jag. Det kändes storslaget.

Recensionsdag för min bok är 23 augusti och inget annat. Glöm det där med mitten av september. Den skickades ut till handeln redan i måndags, så eventuellt finns den redan att köpa om man skulle vilja det.

30 kommentarer

Filed under dagbok