Jordbävningen i Lissabon

Ett radioföredrag för barn av Walter Benjamin, sänt i Berliner Rundfunk i oktober 1931. 

lisbon-burning2

Har du behövt vänta på apoteket någon gång, och sett ett recept mätas upp? Apotekaren väger alla ämnen och pulver som behövs till den färdiga medicinen på en våg, med hjälp av en uppsättning finkalibrerade vikter, gram för gram.

Jag känner mig som en apotekare när jag talar till er i radio. Mina vikter är minuterna, och jag måste väga upp dem noggrant: så mycket av det ena och så mycket av det andra, om den färdiga blandningen ska bli rätt.

”Hur kommer det sig?”, undrar ni. ”Om du vill berätta för oss om jordbävningen i Lissabon, börja med att berätta om hur den startade. Och sedan kan du fortsätta med att berätta vad som hände efter det.” Men om jag följde det rådet tror jag inte att det skulle bli en så rolig historia. Hus efter hus rasade samman; familj efter familj förlorade sina liv. Paniken när branden spred sig, vattenmassorna, mörkret, plundringarna, de sårades jämmer, ropen från människorna som sökte efter sina älskade – att höra om det och inget annat skulle inte göra någon glad. Och det där är dessutom sådant som återkommer i så gott som samma form vid alla naturkatastrofer.

Men jordbävningen som ödelade Lissabon den första november 1755 skiljer sig från andra katastrofer. På flera sätt var den anmärkningsvärd, till och med unik. Och det är om det jag vill berätta för er.

Lissabons förstörelse 1755 var ungefär likvärdig med en förstörelse av London eller Chicago idag. Vid sjuttonhundratalets mitt stod Portugal på toppen av sin epok som kolonialimperium. Lissabon var en av de mest blomstrande handelsstäderna i världen. Hamnen vid floden Tejos mynning var alltid full av skepp, och längs gatorna låg de engelska, franska och tyska – speciellt hamburgska – köpmännens stora handelshus. Staden hade 30 000 hushåll och en bra bit över 250 000 invånare, av vilka runt en fjärdedel omkom i jordbävningen.

Kungahuset var berömt för att vara både strikt och överdådigt. Människor hade en sådan upphöjd bild av kungen av Portugal att de många små skrifter som spred noggranna redogörelser för katastrofen till hela Europa inte kunde förlika sig med att den kunde drabba en så mäktig kung. ”Även om en olyckas omfattning inte kan förstås förrän i efterhand”, skrev en reporter, ”kan även ni förstå vidden av den här fruktansvärda katastrofen när ni föreställer er att den store kungen och hans hustru tillbringade hela dagen i en vagn, i det eländigaste av tillstånd, övergivna av alla.”

Skrifter med sådana berättelser var den tidens tidningar. Den som kunde, såg till att komma över så många detaljrika ögonvittnesskildringar som möjligt, och tryckte dem sedan och sålde. Jag ska snart läsa för er ur en sådan skildring – berättad av en engelsman, som för tillfället var bosatt i Lissabon.

Det finns en ytterligare, speciell orsak som kan hjälpa till att förklara varför just den här händelsen påverkade människor så starkt – varför oräkneliga skrifter om den cirkulerade, och varför nya vittnesmål fortsatte att dyka upp nästan hundra år senare. Anledningen är att den här jordbävningen var den kraftigaste som någonsin uppmätts. Den kunde kännas över hela Europa, så långt bort som till Afrika. Det har beräknats att den, med sina mest avlägsna verkningar, påverkade två och en kvarts miljon kvadratkilometer – ett enormt område. De kraftigaste skalven sträckte sig från den marockanska kusten till de andalusiska och franska stränderna. Städerna Cádiz, Jerez och Algeciras blev nästan helt förstörda. Ett ögonvittne i Sevilla påstod att katedralens spiror vajade som vasstrån i vinden. Men de kraftfullaste skalven färdades med havet. Från Finland till Nederländska Ostindien rapporterades om väldiga flodvågor, och de beräknades ha rört sig med häpnadsväckande hastighet – på en kvart! – från Portugals kust till Elbes mynning.

Och det här är bara händelserna vid själva tidpunkten för olyckan. Lika betydelsefullt är människors grubblerier kring de märkliga naturfenomen som observerats veckorna före jordbävningen, och som sedermera – och antagligen inte alldeles utan anledning – betraktades som förebud om katastrofen som skulle komma. I Locarno i södra Schweiz sågs till exempel ånga strömma upp ur jorden ungefär två veckor före jordbävningen; inom några timmar hade den förvandlats till en röd dimma, som mot kvällen föll som ett purpurfärgat regn. Sedan påstod sig människor i västra Europa ha bevittnat fruktansvärda orkaner, med skyfall och översvämningar. Åtta dagar före jordbävningen visade sig marken nära Cádiz vara helt täckt av nykläckta kräldjur.

Ingen var mer fascinerad av dessa häpnadsväckande händelser än den store tyske filosofen Kant, vars namn kanske är bekant för några av er. Vid tiden för jordbävningen var han en ung man om tjugofyra år, som aldrig hade lämnat sin hemstad Königsberg – och som heller aldrig skulle göra det. Men han samlade ivrigt alla rapporter han kunde hitta om jordbävningen, och den tunna bok han skrev om den markerar antagligen begynnelsen för geografin som vetenskap i Tyskland. Och definitivt begynnelsen för seismologin. Jag skulle gärna berätta något för er om utvecklingen av denna vetenskap, från beskrivningarna av jordbävningen 1755 fram till idag. Men jag måste lägga band på mig, så att inte den engelsman vars ögonvittnesskildring jag fortfarande vill läsa för er försvinner i mängden. Han väntar otåligt, för efter 150 år då ingen har brytt sig om honom vill han gärna tala, så låt mig bara säga några korta ord om vad vi vet om jordbävningar idag.

Enkelt uttryckt: det är inte som du tror. Jag kan slå vad om att om jag avbröt mitt tal helt kort och frågade dig hur du skulle förklara jordbävningar, skulle det första du tänkte på vara vulkaner. Det stämmer att vulkanutbrott ofta är förknippade med jordbävningar, eller åtminstone föregås av dem. Det är därför människor i två tusen år – från antikens greker fram till Kant, och faktiskt ännu längre, ungefär fram till 1870 – har föreställt sig att jordbävningar orsakas av glödande gaser och ånga som stiger från jordens innandöme och sådana saker.

Men när människor började mäta och göra beräkningar, kort sagt när de började se vetenskapligt på problemet, visade sig sanningen ligga ganska långt därifrån, åtminstone när det gäller sådana stora jordbävningar som den i Lissabon.

De uppstår inte vid jordens medelpunkt, som idag tros vara flytande, eller åtminstone trögflytande, ett slags sjudande sörja, utan orsakas av processer i jordskorpan. Jordskorpan är ett ungefär 3000 kilometer tjockt skikt. Det är oroligt; i ständig rörelse i sin strävan efter balans. Vi känner till några av faktorerna som stör denna balans, och försöker ständigt att upptäcka nya. En sak är säker: de största förändringarna orsakas av den pågående nedkylningen av jorden. Den orsakar väldiga spänningar i bergmassorna och till slut, i sin strävan efter balans, spricker de, i den omvandling vi kallar jordbävning.

Andra förändringar uppstår av att bergen vittrar sönder, vilket gör dem lättare, och ackumuleras på havsbottnen, vilket gör den tyngre. Stormar som rasar över hela jordklotet, särskilt på hösten, inverkar på jordytan. Och slutligen påverkas jordens yta av andra himlakroppars dragningskraft.

”Men”, säger du kanske, ”i så fall är ju jorden aldrig stilla. Då pågår det jordskalv hela tiden!”. Det har du helt rätt i. De oerhört känsliga instrument vi har idag – bara i Tyskland har vi tretton seismologiska stationer i olika städer – dessa känsliga instrument är aldrig helt stilla. Med andra ord: det är alltid jordbävning, men vanligtvis märker vi det inte.

Värre vore om jordskalv kom som en blixt från klar himmel. Och ”från klar himmel” ska tas bokstavligt: ”Ty”, skriver vår engelsman, som nu äntligen får komma till tals, ”solen strålade. Himlen var alldeles klar och blå, det fanns inte minsta tecken på att något skulle hända. Sedan, mellan nio och tio på morgonen, satt jag vid mitt skrivbord när det plötsligt började röra sig, och eftersom jag inte kunde se någon anledning till det blev jag förvånad. Jag funderade på vad som skulle ha kunnat orsaka det, när hela huset plötsligt började skaka från grunden. Från underjorden steg ett muller av åska, som om en storm rasade långt borta. Jag lade snabbt ner pennan och kom på fötter. Även om situationen var olycksbådande hoppades jag att den snart skulle vara över, men i nästa ögonblick grusades alla sådana förhoppningar. Ett öronbedövande dån hördes, som om alla byggnader i staden samtidigt störtade samman. Mitt hus skakade också, så mycket att de översta våningarna rasade, och rummen jag befann mig i gungade så att köksredskapen ramlade ner från hyllorna. Jag trodde verkligen att min sista stund var kommen, för väggarna brast och stora stenar föll ur sprickorna, bjälkarna tycktes sväva i luften.

I samma ögonblick förmörkades himlen och det blev omöjligt att se någonting. Allt sveptes in i en stygisk dimma, som antingen kom sig av allt damm i luften som de rasande byggnaderna orsakat, eller de stora mänger svavelgas som steg från jordens innandöme. Till slut blev det ljusare, och de kraftiga skakningarna avtog. Jag samlade mig, och när jag började se mig omkring förstod jag att jag hade överlevt tack vare en trivial omständighet: Om jag hade varit fullt påklädd skulle jag antagligen ha flytt ut på gatan, där jag skulle ha blivit begravd under husen som störtade samman.

Jag kastade på mig rock och skor och sprang ut på gatan mot São Paulos kyrkogård, övertygad om att höjden den var belägen på skulle vara säker. Det gick inte att känna igen gatorna; det gick inte att beskriva vad som skett. Allt var sönderslaget, ingen visste vad som hänt med familjer eller tillhörigheter. Från kyrkogårdens höjder blev jag nu vittne till ett förfärligt skådespel: ut över havet, så långt ögat kunde nå, kastades ett myller av skepp omkring av vågorna och kraschade in i varandra som om de var leksaker i en väldig storm. Plötsligt sjönk hela den enorma kajen i havet och försvann, tillsammans med alla de människor som hade trott att det var säkert att stå på den. Samtidigt blev de många båtar och farkoster som människor försökte fly på också offer för havet.”

Som vi kan utläsa av andra vittnesmål var det ungefär en timme efter det andra och mest förödande skalvet som den väldiga flodvågen – tjugo meter hög – som vår engelsman kunde se på håll, slog in över staden. När vattnet drog sig tillbaka skedde det med sådan kraft att Tejos flodbädd torrlades helt, allt vatten sögs ut ur floden. Engelsmannens redogörelse fortsätter som följer: ”När kvällen sänkte sig över den ödelagda staden tycktes hela landskapet förvandlas till ett hav av eld; ljuset var så starkt att man hade kunnat läsa ett brev i det. På minst hundra olika platser steg lågor mot skyn, och de rasade i sex dagar. Allt som jordbävningen hade skonat slukades nu av dem. Som förstelnade av skräck betraktade tusentals människor lågorna, medan kvinnor och barn bad till helgon och änglar om hjälp.”

Det var en olycksalig dag, den första november 1755. Katastrofen den bar med sig var av ett slag som skulle göra människan lika maktlös idag som för 170 år sedan. Men tekniken kommer att kunna besegra sådana katastrofer, om än på ett omvänt sätt: med hjälp av förutsägelser. Fortfarande är dock vissa djurs sinnen överlägsna de känsligaste instrumenten vi har. Hundar sägs till exempel visa tydliga tecken på oro dagar innan en jordbävning bryter ut, så människor använder dem som hjälp vid utkiksposter i jordbävningsdrabbade områden.

Detta för mig till slutet av mina tjugo minuter, och jag hoppas att de inte har känts alltför långsamma för er.

 

Översättning: Therese Bohman

Texten är lätt förkortad. 

 

 

 

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Jordbävningen i Lissabon

  1. Tack, fascinerande läsning. Var ju särskilt lämpad för hög sådan. Frun instämde. :-D

  2. Mathias

    Vilket guldkorn. Historiens ängel är kanske den vackraste metaforen för en humanistisk världsåskådning. Hellre en radikal humanist än en anti-humanist.

  3. PeHå

    Det anonyma engelska ögonvittnet är Charles Davy, hans berättelse finns bl.a. här: http://sourcebooks.fordham.edu/halsall/mod/1755lisbonquake.asp

  4. Oliver

    Tack för intressant text! Och tack för alla spännande tankegångar som du bjöd på när du lät dig intervjuas av Per Svensson på Stadsbiblioteket i Malmö! Uppskattade din lediga inställning till litteraturen, ditt fritt associerande (som håvade in både ”fin”- och ”ful”-kulturella referenser) och din bildkonstnärliga inkörsport till textvärlden. Kommer inom kort att läsa dina böcker!

  5. Nilsson

    Tack för citatet! Walter Benjamin är alltid läsvärd.

  6. Nilsson

    Tack för citatet! Walter Benjamin är alltid läsvärd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s