Hej, jag har varit på det fräcka stället Allmänna galleriet och ätit en regnbågsforell. Igår var jag på KB och åt en caesarsallad (Stig Larsson gick förbi bordet typ tio gånger sa mitt sällskap, men tyvärr var jag alltför upptagen med att prata om hunden i mitt blogghuvud för att märka det, det här känns lite bittert, jag har verkligen gillat Stig Larsson mer än de flesta. Det finns en dikt av Stig Larsson som slutar med raden ”ingenting har tänts, ingen eld”, det är så fint. Plus att han fick mig att tro på DEN OBJEKTIVA KVALITETEN – – – ) och sen var jag på det fräcka stället Bar rouge och drack vin. Fräckt! Jag har gjort fräckare grejer på två dagar än jag vanligtvis gör på ett halvår. Det har varit kallt hela tiden och mina skor har nästan gått sönder. Jag har inte tänkt alls på litteraturen. Ikväll pratade jag med en tjej som designar herrkläder åt H&M: hon går till jobbet och ritar en jacka och sen syr de den i 300 000 ex och sen kan hon åka till typ vilken världsdel som helst och se folk gå omkring i hennes jacka på stan. Hur tufft är inte det? Det är det tuffaste jag har hört på länge. Nu ska jag sova, sedan ska jag vakna och skriva om en bok som handlar om skolplanscher med djur- och naturmotiv. Inte så tufft kanske, men lite underbart. Jag är glad? Ja, jo. Jag ska visa en artonhundratalsmålning? Ja. Jag tänkte visa var hunden i blogghuvudet bor egentligen. Under stolen till vänster bor det en hund till insåg jag nu, den har jag aldrig lagt märke till förut, den sover med tassen så fint över nosen. Jag tycker att det är så vackert med vinthundar! Tänkt att ha ett litet vinthundshuvud i knät (knäet? knäna? – nej, i knäna vill man inte ha ett hundhuvud) – ja, med vidhängande hund givetvis… det är säkert alldeles alldeles lent att klappa på. Någon gång måste jag klappa på ett vinthundshuvud.
John Everett Millais: Lorenzo och Isabella
Thereses dagbok 
Så lustigt: jag har också gillat Stig Larsson – och flera gånger har jag varit centimeter från honom – dels på lokalbussen i Umeå på somrarna, ettans buss till Umedalens mentalsjukhus där han har jobbat, och där hans föräldrar bor eller bodde på 90-talet, och på Poesifestivalen i Nässjö – två gånger – har jag suttit vid bordet bredvid honom, men jag har aldrig vågat prata med honom. Ack.
Vinthundshuvuden är utmärkta att klappa, och jag kände vagt igen sidhuvudet från målningen. Men det intressantaste med den där tavlan är ju hans ben? Vad sysslar karln med? Och jag tycker att han kan akta hunden under stolen lite när han sitter och vippar!
Bittert att du missade Stig Larsson, kunde ditt sällskap inte teaterväst lite när han gick förbi? Tåsparkat dig på benet? Det hade jag gjort.
Jag tror att Stig Larsson är snäll om man pratar med honom, men jag skulle heller aldrig våga. Mitt sällskap visste inte att jag gillade honom, och sedan när de fattat det och var beredda att väsa gick jag på toaletten och då gick Stig förbi för sista gången, så jag missade honom fullständigt.
Jo, jag tror att mannen i vita tights sparkar efter vinthunden… även om det nu ser väldigt stelt ut… Jag tror att det är ett bevis på att han är ond! (sparken alltså, inte stelheten)