Jag tycker att Lena Andersson är en väldigt bra skribent, men idag håller jag inte med henne alls. Monarkin bygger inte på genetisk överlägsenhet utan på slumpmässighet. Man råkar födas till drottning liksom man råkar födas till allt. ”Det är det enda ämbete man föds till”, kan man invända – ja, jo, må så vara. Jag har aldrig haft några problem med detta bara.
Däremot har jag haft mycket att invända mot mycket annat man föds till: exempelvis privilegierad övre kulturmedelklass i Stockholms innerstad. Detta har jag funnit mycket mer upprörande. Jag skulle dock aldrig hävda att detta privilegium (eller om man så vill: denna förbannelse) har med gener att göra. Det har med slumpmässighet att göra. Därför kan det hela också sluta med olycka: här föds man med alla förutsättningar och förväntningar på att man ska bli något fint i exempelvis kulturens tjänst, och så är det helt motståndslöst att bli det, eftersom efternamn och kontakter har öppnat alla dörrar, och så sitter man där på exempelvis Sveriges Radio eller Stor Dagstidning och tycker kanske inte att det är så himla kul, utan snarare som det ska vara – kanske är man inte ens speciellt bra på det, kanske saknar man fullständigt läggning för det, men ändå sitter man på en plats som oändligt mycket bättre skulle förvaltas av någon från en annan miljö, med andra åsikter och värderingar, med en annan drivkraft, med andra kontakter och efternamn.
Så har jag tänkt många gånger. Hur vissa sfärer i samhället förvaltas av vissa grupper som inte av en slump kommer från hem med Svenskt Tenn-lampor… ja. Men grundförutsättningarna är en slump. Vem man föds till är en slump. Vilket är jätteorättvist, men det är så det är, för livet är jätteorättvist. Man kan ju önska att människor i lite högre grad kunde rannsaka sig själva och tänka ”Är det här verkligen vad jag borde syssla med..?” – ja, man kan ju till och med drömma om en värld där någon tänker: ”Är det verkligen så lämpligt att jag har den här fina herrgården, när jag hatar att ta hand om den och hellre skulle bo i en fräsch lägenhet i Hammarby Sjöstad, och utan att göra märkbar ekonomisk förlust helt enkelt skulle kunna skänka den, inklusive alla fina gamla saker och den där fantastiska samlingen med symbolistiskt måleri som min farfars syster byggde upp, till exempelvis Therese Bohman, som skulle uppskatta detta så oändligt mycket mer..? (Jag tar bara med mig en liten akvarell av Moreau)” . . . men så fungerar ju inte världen.
När jag var lite tyckte jag om att fundera över slumpmässigheten. Jag brukade tänka ”Tänk om jag hade blivit född i Kina” (jag kunde ha valt vilket land som helst, Kina kändes mest avlägset. Ibland tänkte jag ”Afrika” och såg framför mig barnprogram om fattiga barn med getter och en sorglig liten brunn och det var lera överallt), eller ”Tänk om jag blivit född till prinsessa”. Det är fortfarande så jag tänker ungefär.
Att vi har ett kungahus är ju däremot ingen slump. Men jag krälar inte för kungahuset, som Lena Andersson skriver, liksom jag inte krälar för någon över huvud taget (om det nu inte råkar vara en situation då jag vill det – – ), jag krälar inte för människor med framgång inom områden där jag själv vill ha framgång (vilket alltså är något som ligger i en mycket mer realistisk nivå för mig att förhålla mig till, och eventuellt irritera mig på), trots att denna deras framgång alltså mycket väl kan vara resultatet av precis samma medfödda fördel som gör någon annan till drottning.
Medfödda fördelar är orättvisa, och medfödda nackdelar är orättvisa, och dessa är relativa i förhållande till vad man tänker sig att syssla med: vill man bli chef för Moderna Museet är det en nackdel att vara född i en underklassig förort till Helsingborg… – ja, nu när jag skriver detta inser jag att jag ju tycker att medfödda nackdelar är orättvisare: jag har alltid haft svårt för resonemang av typen ”Det är lätt att känna sig tvingad att göra det-och-det” när man fötts med guldsked i mun och Svenskt Tenn-lampa i vardagsrummet, typ: ”Man känner sig så låst! Tänk om man när en dröm om att jobba i storkök! Då blir man socialt stigmatiserad!” Jo. Jag har svårt att ta detta problem på lika stort allvar. Vill man bli drottning är det dock svårt att bli det om man inte fötts till det. Denna orättvisa drabbar det stora flertalet av oss.
Denna kosmiska slumpmässighet som sätter oss till världen är lika slumpmässig till sitt ursprung oavsett vilka teorier för eller emot exempelvis klassamhället man sedan väljer att applicera på den. Hur man än väljer att förhålla sig till slumpmässigheten kommer man inte att kunna göra tillvaron rättvis för alla människor med mindre än att man skapar en typ av samhälle som historien borde lärt oss att försöka undvika, och även i ett sådant samhälle skulle någon vara snyggare och fulare och friskare och sjukare än någon annan, och därmed lyckligare eller olyckligare, och någon skulle känna att den inte fick vad den förtjänade, precis som i detta samhälle, där jättemånga faktiskt inte får vad de förtjänar – – – och det är orättvist… och slumpmässigt. (Nu talar jag inte så mycket om politik egentligen, men känner mig tvungen att tillägga att även om jag accepterar det faktum att grundförutsättningarna är orättvisa och att det är så det måste vara, så anser jag att vissa förutsättningar kan och bör jämnas ut, med exempelvis ett bra skolsystem, tillgängligt för alla, vilket är en hjärtefråga för mig, vilket alla som känner mig vet.)
– – – Jättemycket är ju slump. Tänk om jag aldrig hade träffat den-och-den, tänker jag ofta. Så annorlunda allt skulle ha varit då. Så där Sliding Doors/Kalle Anka-pocket med äventyr som har många möjliga utgångar: Vill du att Kalle ska gå in genom den mystiska dörren, bläddra till sidan 68. Vill du att han ska undersöka ljuden i biblioteket istället, bläddra till sidan 72-aktigt. Gud ska veta att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag aldrig hade träffat den-och-den.
Nåväl.
Ni säger att det är självutlämnande att blogga? Det är ingenting emot vad det är att skriva en roman, kan jag meddela idag. Man kallar det fiktion, likväl är det ens själ man spiller ut över boksidorna, fläker ut till allmänt beskådande, vidhåller en tunn fernissa av distans med ordet ROMAN på omslaget som innesluter ens själ om den ges ut av ett förlag. Jag tänkte detta även när jag läste Christine Falkenland igår. Hon uppehåller sig också vid slumpen och orättvisan. Hon skriver: ”Aldrig skulle han funnit vägen till en kvinna som du, utan att gå igenom mig.” Det är en formulering som gör ont i mig.
Michel Houellebecq säger: ”Det är konstigt att folk beskriver mig som en ideologisk författare. Jag ser det snarare som att jag mest ger uttryck för mina tvivel.”
Nu ska jag skriva en roman. Jag ska svepa in er i mitt språk som i en varm filt.
En varm filt är bilden av allt jag vill ha.
Thereses dagbok 
Jag håller med dig vad gäller slumpmässighet. De som klagar över att de inte är födda på Djursholm, utan som t ex jag, i Kortedala i Göteborgs nordöstra förorter, gnäller sällan över det faktum att man har ett visst försprång genom att vara född i Sverige än i t ex Somalia.
Vad som dock är problematiskt är när den tredje statsmakten inte har en större spridning bland sina företrädare, utan till större delen består av en etniskt homogen kulturell medelklass, boendes inom ett stenkast från Medborgarplatsen.
Jag är övertygad om att journalistiken skulle bli både bättre och öka i förtroende om bredden på bakgrund och bostadsområde ökade.
Större delen av Sveriges befolkning bor ju faktiskt inte på Södermalm…
Bra skrivet! Jag håller med dig, men det kanske inte är så konstigt (jag som vik NT-ledarskribent var ju del av det som blev till nagel i ögat på Lena Andersson den här gången.) Men roligt att du tar upp ”Sliding doors” och Kalle Anka – jag har försökt mig på en liknande handling i min roman. Tanken är kittlande för många. Så ska det vara. Kittlande, inte en smärtsam klåda.
Kan du inte sticka in oss läsare i ett garn den här gången? Hellre än en varm filt, tycker jag. För att vi förtjänar det.
Bara som att plocka upp ett risgryn; i ”Måns och Mari om våren” sitter dessa två i sina av pinnar byggda koja och pratar om varför saker är som det är, om varför Mari inte är en flicka i Kina.
Hej Therese,
bra inlägg. Men jag vet inte om jag håller med dig i din kritik av Lena Andersson. Hon skriver ju inte att monarkin de facto bygger på genetisk överlägsenhet, utan på idén om densamma:
”Det medför paradoxalt nog att de som kommer ur den utvalda familjen inte behöver vara lämpade för sin lott. I en monarki kan man, helt teoretiskt givetvis, bli statschef fast man passar sämst i landet för ämbetet.”
Stämmer inte denna hennes beskrivning av monarkin i själva verket ganska väl överens med din analys av privilegiesamhället i Stockholms innerstad?
Bara det att monarkin så att säga stänger de flesta dörrar som ändå, åtminstone i mångas föreställning om hur en meritokrati bör fungera. finns i de flesta andra institutioner utanför kungahuset. Vi vill nog föreställa oss samhället som en transparent trappstege, monarkin undantagen, ja, men i själva verket vi vet ju att de finns, alla dessa band och privilegier och lojaliteter, och att de ofta är outtalade, förnekas och sopas under mattor, och att de är brutala, eftersom den svenska självbilden är den av en meritokrati där vem som helst skall kunna ta sig vart som helst. Monarkin är en ärligare institution, den utgör sig inte för att vara demokratisk. Jag är mycket skeptisk till den.
Hur vi skall hantera klassamhället är ytterst en etisk, i förlängningen politisk fråga, också globalt.
Hälsar Magnus
Lena Andersson – och då tänker jag egentligen på henne som radioröst och föredragshållare – är nog den ojämnaste person jag känner till i mediasverige. Ibland är hon knivskarp och helt oövervinnerlig. Ibland låter hon mest förvirrad och lite magsjuk. Men jag är – även om jag inte delar hennes åsikter i exempelvis religiösa frågor – glad att vi har henne.
Monarkin som ett monument över livets orättvisa? En god invändning. (Borges skulle kanske gillat den). Tänkvärt och väl skrivet, även om jag nog vill tillägga att jag inte tror det är bättre inom familjer dominerade av exempelvis ekonomer, jurister eller läkare.
Vi har en enorm fantasilöshet när det gäller sysselsättning som vi ibland väljer att se som klassfrågor. Båda synsätten rymmer viss sanning.
Däremot tror jag att åtminstone adeln ansett att de vilar på genetisk överlägsenhet. Jag har faktiskt hört en man på tv som motiverade att riddarhuset var intressant med att nästan alla rikets framstående män ju varit medlemmar där. (Då har man liksom tagit genvägen och ansett att folk blivit adlade utifrån förtjänst och att begåvningen varit ärftlig – två antaganden det kan finnas vissa skäl att ifrågasätta.)
U.J.
Intressant, men jag tycker att du några poänger. Och även, faktiskt, är en smula naiv. Jag undrar om man som feminist i den privilegierade kulturmedelklassen skulle köpa argumentet att orättvisor är inte mycket vi kan göra något åt; ingen vill flytta på sig som redan sitter bekvämt.
Det är en slump att vi föds till vad vi föds till, men vårt samhällssystem är ingen slump. Det är ingen slump att barn ärver sina föräldrar (extremt exempel men intressant, inte minst för att jag öht ser det som extremt – ska vi inte ge barnen samma förutsättningar? Att vilja sitt barns bästa, är inte det en omskrivning för att vilja ge just sitt barn ett lite, lite bättre försprång än barnets vän?), och det är ingen slump att vi väljer människor med samma syn, uttryck och sociala koder som oss själva när vi tillsätter tjänster.
Det är också himmelsvid skillnad att drömma om prinsessliv och rik överklass med tio segelbåtar mot medelklasslivet med litet salongsbibliotek och trädgård. Det förra är en främmande värld medan det senare är den normerande bild av det lyckade livet vi översköljs av varje dag, i magasin, tidningar och i de sammanhang vi har nära omkring oss.
Jag vet inte, vi kanske är rörande överens om detta, men jag upplever att din text uttrycker en acceptans av förhållanden som jag tycker att man inte borde acceptera om man eftersträvar jämlikhet.
Hanna, jag är inte säker på att jag förstår. Eller, jag förstår en del, men invänder: jag tycker till exempel att barn bör få ärva sina föräldrar. Inte minst för att jag tror att det skulle ta glädjen ur hårt arbete för många, om man sedan inte fick använda frukterna av det som man själv önskade. (Det får man inte, skulle kanske någon som står mer till höger än vad jag gör i ekonomiska frågor invända nu, men jag betalar gärna skatt. Det som blir kvar sedan skulle jag dock aldrig acceptera att inte få förfoga över som jag vill.)
Och tycker man att barn bör få ärva sina föräldrar får man finna sig i konsekvensen: att barn får olika ekonomiska förutsättningar. Det accepterar jag. Jag accepterar däremot inte att den som inte har rika föräldrar får dålig sjukvård eller dålig utbildning. Därför har jag inga problem med att betala skatt. Som sagt.
Jag vet att vårt samhällssystem inte är en slump, men precis som jag skriver: jag har svårt att föreställa mig hur man skulle kunna göra någonting åt vissa orättvisor, utan att inkräkta på individers frihet på ett sätt jag tycker är oacceptabelt. Hur tycker du själv att ett sådant samhällssystem skulle se ut?
(Och det där med att du tycker att det är så stor skillnad på att drömma om överklassen och ”litet salongsbibliotek och trädgård”… Nog kan väl det senare framstå som precis lika ouppnåeligt!)
Björn, är det skönare att bli instickad? Och jag som inte kan sticka… bara virka hjälpligt. Jag ska virka in er i mina ord..?
Ping: Anderssonskans blodsmystik «
Håkan Nesser spiller nog inte så mycket själ ut över sidorna. Men så ska det räcka till en himla massa sidor också.
Jag måste säga att hela det kaotiska livet som blir helt annorlunda bara man träffar en person känns mer som en våt lovikavante än en varm filt. Fast jag tycker nog att du har flera goda poänger, även om jag inte tror riktigt på den där slumpen. allt känns tvärt om ytterst utstuderat.
Jag tycker du skriver det väldigt bra. Jag tror inte heller att man kan motverka orättvisornas uppkomst, men därför blir det ju viktigt att tex. ha ett bra skolsystem som låter folk utan medfödda fördelar ändå ta sig dit de vill. (Förutsatt då att man inte ämnar bli kunglighet eller likande.) Jag håller inte med Hanna om att man vill att sina barn ska ha det lite bättre än andra barn, det lät väl ganska hemskt? Man vill väl att alla barn ska ha det så bra det går och få utvecklas som fria individer, oavsett om det är ens eget barn? (Jag skulle tex inte gå runt och vara lite nöjd i smyg om mitt barn hade dyrare kläder och bättre betyg än ett fattigt grannbarn med läs-och skrivsvårigheter. ) Tror tvärtom att en viktig grej för att ge alla mer lika förutsättningar är att inte tänka i ”vi och dom”. Mer solidaritet, ansvarskäsla och sympati för andra, samt mer skatt spenderat på vettiga sätt, det skulle kunna jämna ut medfödda skillnader en bra bit. Jag är säkert väldigt naiv, men är hellre det är egoistisk och cynisk. Plus att en liten salong med trädgård verkligen inte är uppnåeligt för till exempel mig, trots hyfsat hög lön och bra jobb.
Jag tycker nog också att arvsrätten ska bevaras, även om det hade varit bra att behålla arvsskatten. Det viktiga är (utöver det som redan nämnts, utbildning, sjukvård) att samhället lägger ner mycket pengar på att skapa en vacker och trivsam miljö att växa upp i, med bibliotek, fontäner, morsor och farsor på stan, vackra färger, konst, musik, i så kallade dystra förorter och bruksorter (behöver inte alls vara dystra, men ni förstår säkert vad jag menar). Det är inte säkert att ”barnfattigdom” handlar om brist på utlandsresor och elektronik. Det är brist på andlig stimulans, skönhet, bildning, roliga lekar, som måste motverkas.
Härom sistens pratade jag med någon om hur jag tidigare har sett alla val jag ställs inför som livsavgörande. Jag har haft ett slags diffus idé om att det finns en bestämd väg jag borde vandra, och att minsta avvikelse från den vägen är ett misslyckande, och att det är ett ännu större misslyckande att inte kunna se vägen över huvud taget. Så sakteliga har jag insett att det inte finns någon väg och att valen jag ställs inför inte är avgörande, även om de kan vara betydelsefulla, för något annat än just det valet gäller. Jag kom att tänka på det när du skrev om slumpen. Även om mina handlingar inte är slumpartade så är sammanhangen jag befinner mig i det. Det har gjort mig mindre handlingsförlamad att kunna släppa tanken på att allt jag gör är en chans att en gång för alla definiera mig själv. Så jag tycker om slumpen. Den är betryggande.