att känna eller inte känna

Jag fick Ord & Bild med posten, eftersom jag, när jag deltog vid den årliga lilla bokmässan i Göteborg (obs, det där var ingen ironi som syftade på Bok & Biblioteksmässans storlek, detta är verkligen en LITEN bokmässa, med små förlag och tidskrifter och veganmat och queerbarnböcker) och råkade tillbringa dagen (obs, kort sidospår: Vad är dealen med att varenda människa skriver spendera om tid? ”Kvällen spenderades med ett parti schack?”, ”Kvällen spenderades på Bar Rouge i Gamla Stan”  – nej, det gjorde den inte, den TILLBRINGADES, för det enda man spenderar på svenska språket är pengar. Sorry, inte meningen att bli gnällig, men jag stör mig på att folk som använder ordet ”spendera” om tid verkar tycka att det låter lite extra sofistikerat. Det gör det inte!) bredvid Ord & Bilds bord, och de hade ett prenumerationserbjudande där de bland nya prenumeranter lottade ut en Prins Eugen-reproduktion, från tiden då Prins Eugen var verksam alltså, den var nån liten present till prenumeranter då. Så jag tecknade en prenumeration och vann reproduktionen – jag kan ärligt erkänna att jag är mer intresserad av Prins Eugen än av Ord & Bild. Men i numret som kom idag var jag nämnd, det var detta jag skulle komma fram till med denna rekordlånga inledning:

Elin Grelsson har skrivit en artikel om dagboksbloggar, där denna blogg (well, eller den gamla dagboken på Skunk är det ju, men de beter sig ju rätt likartat) tas upp som exempel på en ”intresseblogg”: ”I litteraturkritikern Therese Bohmans blogg, som rör sig kring litteratur och konst, förekommer instick, som i exemplet ovan [en liten utläggning om ensamhet, min anm.] , kring hennes liv, men det finns ändå ett markant avstånd mellan bloggförfattaren och läsaren. Det tydliggörs att det som ligger till grunden för bloggen är just kommentarer kring litteratur, konst och samtid.”

Detta ställer Grelsson i kontrast till ”den utlämnande, privata bloggen”, där ”avståndet mellan bloggidentiteten och läsaren är mindre”, vilket exemplifieras med ett citat ur en blogg som heter ”Den goda hustrun”. Där skriver någon (den goda hustrun?)  att hon trots ett tyggt liv med slentriansex och släktmiddagar (hennes definition av trygghet, inte min)  är  ”en känslomässig kompost av bekräftelsebehov, uppmärksamhetssökande och komplimangfiskande”.

Jag tycker att det här är ett lite naivt sätt att se på bloggande, tänkte jag skriva, men nu ändrade jag mig: Jag tycker att det är ett lite naivt sätt att se på vad det innebär att känna någon, kanske till och med på vad det innebär att vara privat. Jag tänkte faktiskt på det här under julen, när jag inte skrev någonting här om min julafton, för den innehöll sådant jag inte skriver om här. Jag tror inte att man automatiskt lär känna en människa för att man delges djupa förtroenden. Faktiskt. Jag hade brevvänner när jag var yngre, särskilt när jag gick på högstadiet, och poängen med hela brevväxlingen var att liksom agera terapeuter år varandra när det gällde vänskap och kärlek, och det var verkliga förtroenden som utbyttes, och några gånger hände det att jag träffade brevvännerna i verkliga livet (detta var innan termen IRL existerade), och det var alltid en besvikelse, det slutade alltid med att jag tänkte Vem är den här människan..? Att VETA saker om en annan människa innebär definitivt inte att man KÄNNER henne.

Jo, och sen tänker jag att man väl kan tänka att de erfarenheter jag gör i den del av livet jag inte uttryckligen skriver om i den här bloggen är sådant som ändå påverkar det  jag skriver om här: mina tankar om litteratur och konst, åsikter i de frågor jag brukar ha åsikter om, själva min upplevelse av världen – det är ju texter som har filtrerats genom den person jag faktiskt är, även om jag nu inte visar upp… primärmaterialet liksom. Jag skulle nästan kunna argumentera för att det är ett… sannare sätt att lära känna en människa på, än det där spilla ut sitt hjärta-sättet. Fast jag har verkligen inget intresse av att någon ska lära känna mig genom att läsa det här alltså! Vill man känna mig får man göra sig besväret att interagera med mig under en längre tid. 

Ja. Jag är alltså inte alls säker på att privata detaljer skulle innebära att avståndet mellan mig och de/ni som läser här krympte – även om många nog skulle tycka att det gjorde det. Här kommer vi då in på frågan vad det egentligen innebär att känna en annan människa, och kanske därmed frågan om vad en människa är. Summan av drömmar, rädslor och sexuella preferenser (som i ”den utlämnande, privata bloggen”)? Summan av de tankar som väcks av en bok av Lennart Sjögren eller en målning av Brueghel? Smak i stickade koftor och föredragna nyanser på läppstift? Favoriter bland listpop mellan åren 1986 till 1992? När jag deltog i den där skrivarkursen under ledning av en känd manusförfattare från Hollywood tjatade han om och om igen om att man inte lär känna en människa förrän man ser hur hon regerar i en krissituation – ”choice under pressure” tror jag att han kallade det för. Det är kanske en del av sanningen, men jag håller inte med honom ett dugg om att det skulle vara det SANNASTE om en människa – kanske i fiktionen, då är det ju behändigt om inte annat.

Jag har väldigt svårt att komma fram till vad jag anser är det sannaste om en människa. Men jag är som bekant (om man känner mig iallafall – heh, eller vet vad jag brukar tycka om littertur?) alltid väldigt skeptisk till alla typer av litterära försök som uttalat vill gestalta en hel människa med alla små nyanser och egenheter (den där motbjudande amerikanska romantypen som exempelvis Jonathan Safran Foer företräder, eller Jan Kjaerstad, även om han inte är motbjudande). Jag tycker inte att det känns som sanning heller, jag tycker att det känns utstuderat, att det lätt blir pose. Fast jag tycker inte att försök att visa på människans ruttenhet automatiskt känns sannare heller – nu kommer jag inte på något bra exempel, men ni vet? ”Jag ska berätta om alla de mörkaste och sjukaste tankar som dväljs i mitt inre för att ni ska få se SANNINGEN”?  Sanningen om en människa består kanske av en summa där även det man inte själv är medveten om ingår? Ni vet, som när man är med på ett fotografi och plötsligt ser sig själv i en vinkel man aldrig sett sig själv i förut, eller med en min man inte visste att man kunde göra? Och man känner inte igen sig själv, och man tänker ”Kan jag verkligen se ut så där?” Hm. Fast samtidigt tycker jag att den människa man faktiskt försöker vara ingår, den man vill vara, den man medvetet arbetar på att vara. (Om man nu gör det.)

Jo, men tillbaka till artikeln: ”Här tillåts människor ge uttryck för det behov av bekräftelse som finns även för våra svaga sidor, sorger och självtvivel” står det, och jag tänker Vadå bekräftelse: Jag skriver om ensamhet och ingen säger ett ljud, jag skriver om yoghurt och får tjugo kommentarer. Äsch, jag vet, vissa saker är svårare att kommentera så klart. Jag tycker att det finns så mycket välvilja när man talar om bloggar bara, så många förhoppningar, en tendens att skriva om bloggande som något så autentiskt och vackert. All text som skrivs för att läsas skrivs ju med vetskapen om att den faktiskt ska läsas. Och ja, om man är anonym så… men ändå, jag vidhåller: Det är verkligen skillnad på att veta saker om en människa, även om det man vet är ytterst privat, och att faktiskt känna en människa.