mitt plebejiska blod räddade mig

Kulturtidskrifterna regnar in här (det blir ju ingen Carl-Johan Vallgren läst om jag bara får tidskrifter hela tiden, plus att jag tänker på blogginlägg resten av tiden – jag läste på Blondinbellas blogg att ett medellångt inlägg inklusive bilder och allt tar henne tio minuter att skriva och publicera – tio minuter!?!), idag kom senaste numret av Fantasin, tack! Numret heter ”Jävla medelklasshora” och jag skulle ha medverkat i det, med en text som aldrig blev färdig tyvärr. (”Medelklasshora” har jag dock aldrig kallat någon – jag tycker  att ”medelklasslampa” är ett mycket roligare ord, om vi nu ska vara lite vulgära, men det kan vi väl vara någon gång: det är så fint tvetydigt: medelklass-lampa är en smakfull taklampa ni vet, kanske av dansk design, och medelklass-slampa är en person som kanske har en medelklass-lampa – ”slampa” i denna konstruktion bör tas med en s.k. klackspark, det säger inget om sexuella utsvävningar utan är mest lite taskigt i största allmänhet, eller kanske till och med lite kärleksfullt när det sägs bakom ryggen om någon som man tycker om… inte för att jag säger sånt alltså… inte längre.)

Det är tröttsamt att gnälla över medelklassen, ja, jo – men jag har alltid retat mig på att mot överklassen är det minsann tillåtet. Som när Andres Lokko skrev det där med att alla brats borde spetsas på pålar – jag har alltid stört mig mer på kulturvänstermedelklassen, särskilt de som är mellan 20 och 30 och läser en kurs på universitetet, kanske kunde man spetsa några sådana på pålar också? brukade jag tänka när det där med pålarna diskuterades. Men nej – det är en dålig idé att spetsa människor på pålar. Haha…  alltså, jag menar att det är en smaklös formulering… och att jag är mot det här med pålarna.

Och jag kan känna mig oerhört trött på överklassen också (för att inte tala om hur trött jag kan bli på arbetarklassen! – men det får vi ta en annan gång), jag tänkte på det innan jul när en person jag känner lite berättade om en fin resa hon gjort med sin konstvetenskapsgrupp på universitetet. De ordnade en resa när jag läste konstvetenskap också, till Rom, det lät faktiskt lite underbart: att få hänga runt i Rom med personer som vet exakt allt om vad som är bra och värt att se och få allt berättat för sig och, ja, vara i Rom (jag har aldrig varit i Rom) – men det kostade några tusen att följa med, fyra, fem?  Det var iallafall helt uteslutet för mig, eftersom jag levde på studiemedel, och att ”leva på studiemedel” betydde just det, och det fanns ingenstans att ta fyra, fem tusen ifrån, så jag följde inte med till Rom, och jag tänkte när den där personen berättade om sin konstvetenskapsresa att jo jo, vissa har ju råd (denna person är väluppfostrad bildad överklass) och så blir jag lite bitter. Det är jobbigt det där med att det är lätt att bli bitter, för då går man liksom att avfärda direkt (”Det är bara bitterhet!”). (”Bara och bara” tänker jag ibland…)

Jag har rensat ur en massa gamla grejer ur en gammal dator, och i ett dokument hittade jag en dikt av Åsa Nelvin som jag inte riktigt vet hur den hamnade där. En gång läste jag en roman av Åsa Nelvin och mådde så dåligt av den att jag gav bort den. Men den här dikten var fin – ”Psyke från förstaden” heter den, bra namn på en dikt. Jag citerar ett litet stycke som jag tycker passar idag (- det är väl bäst att tillägga att den inte är tänkt att läsas politisk eller polemiskt eller tänkt att säga eller antyda något som har med samhällsklasser eller en erfarenhet grundad i en specifik samhällsklass eller någonting att göra, jag tyckte om dikten bara, särskilt de sista raderna).

 

Jag hade drabbats av den underjordiska sömnen.
Jag sov som en prinsessa
med alla burkarna uppställda bredvid mig
och vattnet rinnande över mina handleder.
Det fanns en outsinlig källa inom mig,
och när jag äntligen vaknade
var jag inte ens törstig.

Mitt plebejiska blod räddade mig.
Jag har inte så lätt för att dö.
Det är värre för gudarna som måste ha kärlek.
/…/
Jag sitter i köket och mitt hjärta
är inget annat än en tvättsvamp.
Det har varit på bottnen, och kan suga upp
vad som helst.