Vad trevlig den där bilden är, den ser ut som ett flickboksomslag. När jag var liten läste jag jättemycket gamla flickböcker, till exempel om Pernille som var norska. Det var alltid vinter i Pernille-böckerna minns jag det som, och hon åkte skidor genom snöiga norska skogar och var kavat och rådig och så räddade hon antagligen livet på någon, avvärjde en katastrof tack vare att hon var så klipsk och bra på att åka sidor.
Jo, jag hatar ju som sagt vintersport och hatar det läskiga sportlovsvädret som råder nu: jag kämpade mig hem i snöstorm igår kväll, jag föredrar faktiskt snöstorm framför det här blå-himmel-strålande-sol-jättemycket-snö obehagliga obehagliga perfekta vädret för alla vintersportsidkare. I could go on and on! Men istället ska jag kommentera ytterligare en grej som står i DN om Konstfack, fast jag länkar inte, ni får kopiera den här länken själva och klistra in i era webbläsare: http://www.dn.se/kultur-noje/konstfackselever-slar-tillbaka-1.804473
Den fråga man verligen önskar att reportern hade ställt handlar ju inte alls om senaste tidens skandaler, utan om de två unga männen till höger: Johan och Joakim, är ni medvetna om att ni ser precis likadana ut? Är det här en speciell Konstfack-look? Vem var först med att välja glasögon och frisyr respektive odla mustasch? Ser ni er kanske lite som Konstfacks svar på Viktor & Rolf?
Thereses dagbok 
eller husvangsfolkets träningsoverall…
åh vad sött. de påminner om tecknade seriefigursekorrar.
Jag har aldrig läst någon Pernille-bok och jag tvivlar inte på din minnesbild att Pernille var en käck norsk jänta.
Å andra sidan är böckerna skrivna på danska av Gretha Stevns. Men hör och häpna: denna Gretha som producerat 38 flickböcker om Pernille repektive Susy var faktiskt en man som hette Daniel Jacob Eilif Mortensen, född på Färöarna 1916 och död 1989.
Hela hans bibliografi finns på nätet och alla titlarna är som hämtade ur en klichélåda för flickböcker. En av dem heter ”Pernille i Norge” (1950) vilket ändå tyder på att det kanske inte var där hon egentligen bodde. En annan har den käcka titeln ”Pernille laver halløj”
Kolla här: http://bibliografi.dk/content.php?page=author&value=12785
Och här ett omslag med de käcka flickorna Susy och Solveig: http://www.countrycollection.dk/bog-susy_og_solvejg.htm
Haha, meh! Jag var stensäker på att Pernille-böckerna var skrivna av en norsk dam, och att Pernille var norska… men ja, ”Pernille i Norge” låter väldigt bekant, kanske var det så att jag läste den och sedan rörde ihop det..? Men jag lovar att hon var bra på att åka skidor iallafall!
Skumt dessutom att det finns en bok som heter ”Bravo Suzy” när jag är fullständigt övertygad om att en av mina hette ”Bravo Pernille” (därav rubriken på detta blogginlägg – men någon sådan titel finns inte med i listan och en Suzy-bok tror jag aldrig att jag har öppnat).
Pernille ser iallafall väldigt chic ut på den här bilden tycker jag: http://www.loppekram.dk/picture.aspx?id=19108339
När det gäller ”Bravo Pernille” så är ditt minne helt oklanderligt. Så heter faktiskt den bok som på svenska kom ut på Sörlins förlag 1951. Det är lite oklart vilket danskt original det rör sig om men det kan vara ”Pernille i feriehumør”.
Man förstår att den svenska översättaren tvekade inför den titeln och i stället plockade upp en mer säljande variant ur flickböckernas standardverktygslåda.
På Bokbörsen kan du köpa den för 40 kr i klotband med nötta hörn och sen göra en nostalgiresa. Man gå nu först ut i snön och åk lite skidor. Kunde Pernille så kan väl du.
Heh, det måste vara en installation. Varför skulle de annars ha Buttericks glasögon-näsa-mustasch på sig när de intervjuas i DN?
http://www.buttericks.se/cache/large/205.jpg
Haha! ja, jag upptäckte också de där två och tänkte genast samma sak. formfranska. och jag tänker samma sak när det gäller den politiska vänsterlooken och den politiska högerlooken.
Jonas, haha!
Soy, ah – vad tänker du om den politiska vänster- och högerlooken?
Mustaschen är dessutom tämligen tysk vilket både är glädjande och samtidigt oroande.
För ett par somrar sedan läste jag en bok som ingick i en serie med en Syster Lillemor som var ett under av präktighet, duglighet och kyskhet, till skillnad från den slampiga kollegan Syster Nan (det namnet minns jag). Titlarna är mkt underhållande: Syster Lillemor ger första hjälpen, Syster Lillemor i valet och kvalet och Syster Lillemor gör sitt val. I den sistnämnda tror jag att hon till sist släpper till, åtminstone efter vigseln.
Men, nu ser jag att Inger Bergå, författaren till Syster Lillemor-böckerna, egentligen heter Uno Modin. En man alltså!
Det blir ju bara mer och mer spännande. Allt kring de här flickböckerna borde ju vara ett drömämne för gender- och queerteoretiker.
Här har vi två män som i författarrollen klär ut sig som kvinnor och som skriver om den unga Pernille (freudianska drömmar?) eller den plikttrogna sjuksköterskan Lillemor (som förresten börjar sin litterära tillvaro som undersköterska).
Sen har vi den arketypiska dialektiken mellan den slampiga Syster Nan och den präktiga Lillemor.
Till Lillemors goda egenskaper kommer också hennes internationella engagemang – ”Syster Lillemor i Korea” och ”Syster Lillemor i Orienten” finns med som titlar i Bergå/Modins serie. Ser hon kanske med orientalismens ögon på den kultur hon möter? Är koreanen och araben ”den andre” i hennes kulturförståelse? Också där skymtar ett intressant avhandlingsämne.
Annars skrev ju Uno Modin pojk-, djur- och äventyrsböcker i parti och minut. Han måste under sin aktiva tid ha haft minst en i skrivmaskinen och en på tryckeriet vid varje given tidpunkt. Titlarna varierar mellan ”I maffians våld” och ”Bonni, det övergivna rådjurskidet”. Den senare titeln antyder ett ömsint ekosofiskt sinnelag.
Åh, jag har en hel trave Pernille-böcker hemma! Och ev. även nån Suzy. Mammas gamla, som jag vårdade ömt i min barndom. Klämkäckt så att det räcker till!
Det är verkligen intressant för ingenstans är kvinnorna mer kvinnliga än i alla dessa ”flickböcker” och om de till stor del författats av män blir det en absud fabrikation (som endast kan lyckas om virket är tillräckligt svagt som Klara Johansson uttryckte det). Och: satt Uno Modin själv och trånade efter alla dessa doktorer vars ”seniga armar” skickligt utförde operationer i parti och minut? Det är dags att läsa ytterligare en volym.
Tidenstecken, hahaha! – Titlarna varierar mellan “I maffians våld” och “Bonni, det övergivna rådjurskidet”… vilken artistisk spännvidd!
Ja, mycket intressant med dessa män under kvinnopesudonym, trans-fiction, finns det begreppet kanske? Att skriva sig över könsbarriärerna. Det är ju en avhandling som bara väntar på att skrivas!
Ping: Rävjägarn – Lillemor hade kanske inget val