Hej, jag har precis läst den här krönikan i UNT av Lisa Irenius. ”Män tar mer plats inom kulturen” står det. Ja, ni kan ju läsa själva. Artikeln får mig att tänka saker jag har tänkt tusen gånger förut men aldrig lyckats formulera på ett bra sätt. Det hänger ihop med frågan varför jag inte har några kvinnliga förebilder. Nu menar jag inte skönlitterära författare, för då finns det iallafall… tre, kanske fyra, som jag skulle kunna räkna som förebilder om jag är på generöst humör. Jag menar snarare typ skribenter, akademiker, debattörer, intellektuella, mediapersoner, smarta bloggare, you name it, eller författare som skriver annat än just skönlitterära böcker.
Vad jag inte riktigt pallar med många kvinnor som ägnar sig åt något av allt detta (jag talar mycket generellt nu, så snälla försök inte sätta dit mig med att dra fram några enstaka exempel på motsatsen, då får ni ha en lång lista tack) är att de så ofta gör det med erfarenheten av att vara just KVINNA i centrum.
Paradoxalt nog är det dessutom personer som gärna hävdar att kön är oviktigt som ägnar sig åt detta. Som skriver om egentligen vad som helst men med ett feministisk perspektiv, som skriver om relationer, kvinnokroppen och kvinnors upplevelser och erfarenheter av att ha en kvinnokropp – graviditet, ätstörningar, komplex, idealbilder, problem och sjukdomar. Som skriver om kvinnobilder i media, i litteratur och film, i reklam, om kvinnorepresentation inom olika yrken, om familjefrågor, delad föräldraförsäkring, sex och samlevnad ur ett kvinnoperspektiv. Och om vilken typ av kvinna man bör vara, vilken typ av kvinna man vill vara, vilken typ av kvinna man får vara, och hur jobbigt det är om man vill vara en viss typ av kvinna men känner att man inte får, hur jobbigt det är när man känner att man bör vara en viss typ av kvinna men inte vill, hur samhället ser på olika typer av kvinnor, hur män ser på olika typer av kvinnor.
Alltså, vill ni ägna er åt detta så good for you, jag skulle bara vilja ha några förebilder som skiter i hela den grejen. Jag tänkte senaste jag läste i Per Landins Dietrich Eckarts onda öga att varför är den här boken inte skriven av en kvinna? Skulle en kvinna kunna skriva en sådan bok? Vilken svensk kvinna skulle göra det? Och jag tänkte på Gunnar Harding, som har skrivit så fina böcker om den engelska romantiken, jag tänkte på Ulf Linde som har skrivit underbart om konst, jag skulle vilja ha en KVINNLIG förebild som skriver precis så, som är verkligt smart, hisnande beläst och skriver bra och underhållande, utan att tyngdpunkten ligger på att vara just kvinna. Jag kommer inte på en enda.
Lisa Irenius funderar på om den dåliga kvinnorepresentationen inom kulturen beror på ”att vi är alltför upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga och som det förväntas – det vill säga konforma snarare än originella?” – jag tror att det är i de sista orden svaren ligger. Det som verkligen förväntas av en kvinna idag är ju att hon skriver om att vara kvinna (precis som Lisa Irenius gör) och knappast att hon skriver om tyska män som skrev jättebra böcker i början av 1900-talet men hade den dåliga smaken att bli nazister. Ändå är det om man gör det förra man får mest pepp och uppskattning från andra kvinnor.
Jag råkar veta att när det första manifestet i höstens litterära manifest-debatt skulle formuleras och signeras så uppstod det problem med att få tag på kvinnor som ville vara med och underteckna det. Det beror ju knappast på att alla kvinnor är ”upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga” utan… ja, på vad? (Det är klart att hela mamma-grejen tar en massa tid, det fattar jag, men den borde ju rimligtvis inte påverka ens förmåga till originellt tänkande.)
Lisa Irenius är lite bekymrad över om kvinnor har egna rum, jag orkar inte bekymra mig en sekund till över det. Det som bekymrar mig – nej, det som gör mig irriterad – är alla dessa kvinnor som drar nytta av tidigare generationers kamp för det där egna rummet genom att vägra att komma ut ur det.
Thereses dagbok 
Jag brukar roa mig med att byta ut ordet dam i Damernas värld och Svensk damtidning. Vad får man då? Något helt annat, och det säger en hel del om hur världen är uppdelad och vad vi förväntar oss av respektive kön och våra olika ”perspektiv”. Jag minns när E24 Kvinna kom (hette den så?) det var bland det dummaste jag någonsin läst. Vi bor på samma planet och gör i princip samma säker, så att kvinnor skall ha en egen ekonomiblaska är befängt och påminner bara om femtiotalets biltester där kvinnan fick ge sin syn på biljäveln (tvättbart innertak, lättparkerad, snygg m.m.).
Den gamla kvinnorörelsen, nu pratar jag förritin, verkar snarare undvika ”kvinnoperspektivet”, inte alla, men många. Det är märkligt att det kommit tillbaka och jag tror att det började redan efter andra världskriget. Jag har tyvärr inga bra exempel i huvudet just nu. Jag förstår vrkligen din frustration.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att även om männen aldrig skriver ”ur ett mansperspektiv” så skriver de likt förbannat ibland ur ett perspektiv som jag inte alls vill associeras med. Det kan också vara tämligen irriterande.
jag hatar ”kvinnor”.
och ja, jag är kvinna. jag bara hatar hela grejen med att vara kvinna. låt mig vara i fred, för helvete. det är allt jag begär, och allt jag har att säga om den här diskussionen.
Jag tycker att vi kan utgå från en lite elitistisk tankefigur här, om inte annat så bara för att retas.
De flesta/många kvinnliga skribenter blir kvar i hemmafrusfären i sitt skrivande (sex, mat, inredning, föräldraledighet, klagande på män, klagande på fördelning inom olika sfärer etc) därför att de är för dumma för att lämna den. Skillnaden är att de idag får betalt för att föra de här diskussionerna i offentligheten istället för i tvättstugor eller kring kaffebord.
Det här resonemanget gäller i och för sig också en hel del män.
Och vad jag menade med kvalitet sitter inte i kön, eller vad jag nu skrev är helt enkelt det. Det handlar mer om en egensinnig röst och en personlig iakttagelse då man känner igen en god skribent, än om kön.
Alla som skriver om den här privatsfären under förevändning att det privata är politiskt eller annan goja, har i mina ögon straffat ut sig.
Vilket inte hindrar att man KAN skriva bra om även specifikt kvinnliga erfarenheter, men man måste vara en mkt begåvad skribent, man eller kvinna spelar mindre roll.
Få är så begåvade.
Hej Therese, fin blogg du har. Jag har läst dina inlägg på sistone.
Det du skriver känner jag igen och kan instämma i. Samtidigt är det förstås en förenkling och det skulle vara lätt att göra en hel lista på intressanta, självständiga och originella kvinnliga intellektuella och debattörer – men det ids jag inte. Och jag vill verkligen inte göra det i syfte att punktera det du säger. Jag tror det handlar mer om var man tittar och hur man tittar.
De jag tänker på tar inte plats i det offentliga samtalet på kultursidorna först och främst, mina kvinnliga förebilder är snarast starka kämpande kvinnor inom akademin. Denna av hävd manliga miljö. Men även där tog det mig många år innan jag upptäckte kvinnorna. Jag sökte mig manliga mentorer och fick bekräftelse av män för min självständighet. Aldrig att kvinnor har berömt mig för det. Jag upplevde kvinnor som gruppvarelser och jag själv som, ja, utanför.
Förmodligen har det handlat mer om min egen självvalda position, att inte vara en i gruppen utan ständigt befinna mig i marginalen. Där har jag fortsatt att vara och verka och trivs ganska bra med det. Om än lite ensamt ibland.
Fast jag har med åren mer och mer kommit att uppskatta intellektuell gemenskap med kvinnor, självständiga kvinnor, inte gruppvarelserna som ängsligt känner hot så fort en ”syster” går sin egen väg. Och jag har upptäckt att de finns, faktiskt överallt. Och de skriver om allt möjligt annat än just det där överreklamerade intima snacket – istället med kunskap, intelligens i kombination med en personlig erfarenhet.
Du behöver inte se upp till vare sig Ulf Linde eller Carl Johan Malmberg. Hallå, Therese, du är själv en bra förebild om inte annat.
Har tänkt en stund till på det här. Vill nog nyansera lite, och pröva en tanke till. Om vi säger att hela det här paketet, privatlivet och dess glädjeämnen och tillkortakommanden för hundra år sen så gott som HELT diskuterades i den privata sfären, och jämför det med idag då allt detta diskuteras livligt och utrymmeskrävande i den offentliga, så har ju även den ”utvecklingen” kommit i spåren av kvinnans frigörelse?
Jag tror i och för sig att vi alla, kvinnor som män, har ett BEHOV av att tala om de här sakerna, ett mänskligt och oavvisligt behov av det. Gör vi det inte så förtvinar vi, själsligt.
Men jag är därmed inte säker på att det egentligen har i offentligheten att göra.
När jag köper en tidning så är det inte det jag betalar för. Eller annorlunda uttryckt: jag köper inte tidningar där det här tar plats.
Man kan alltså se det så: kvinnor (framför allt) har ett behov av att diskutera dessa ämnen. När de inte har tid att göra det inom hemmets väggar längre – med andra kvinnor – så tar den diskussionen sig ut i offentligheten.
Och nu begär alltså då (vi) kvinnor, att detta ska tas på allvar, få lika mycket plats, och vara lika välbetalt, som de tidigare manliga domänerna.
Trots att jag är kvinna håller jag inte med om det.
Ja, det är konstigt när kvinnorna är överrepresenterade som mottagare av kultur, som publik på teatern, på konstutställningar, på författaruppläsningar, på föreläsningar … Men det är väl något manligt då att snöa in, att med dina exempel bli så där nördigt insatta, som Harding om romantiken, som C-J Malmberg om konst etc, som Horace E om litteratur … För visst finns det några få exempel på kvinnor som gör något liknande, men de är få – ändå måste aspirationen finnas. Eller så är det något strukturellt i samhället, som finns överallt, också inom politiken och chefsvärlden, där kvinnor som tar plats måste tryckas dit eller ned och jämföras med Thatcher. Att kvinnor vet med sig att det inte är lönt, att det kort sagt är attraktivt för en man att vara så där enkelspårigt insatt, medan kvinnor som blir sådana uppfattas som ett hot, och inte alls är lika åtråvärda.
När jag var unga hade jag en kvinnlig förebild Modesty Blaise . En serie från tidningen Agent X9. Hon blev min idol för hon kunde tänka själv. Det är tragiskt en seriefigur som idol för precis som i dag finns det inga fria kvinnor i framgång. Har hitills inte träffat på någon som inte ska predika moralkakor om fel och rätt…
Du är modig Therese, som står upp för rätten att i n t e vara kvinna.
Håller för övrigt med om Karins senaste inlägg. Vi måste bli bättre på att sålla ut vad som är viktigt att debattera offentligt. Det finns saker som angår alla och det finns saker som gärna får förbli privata intressen och val.
Sedan är ju individualitet något som uppmuntras mer bland män (eller som det kanske finns mer av från födseln, generellt sett, vem vet?) och därför finns det också fler med specialintressen.
bra tänkt therese.
och givetvis handlar det inte heller om att enkelspårigt ”snöa in” på det ena eller det andra eller inte; en fördom som man inte sällan får höra. exempelvis de ovan nämnda personerna är knappast okunniga om allt annat, bara för att de skrivit initierade böcker om ett eller annat.
fick du lämnat in ditt manus i tid?
einar
Hej, vilka bra saker ni skriver. Tack.
Anna: ”Jag sökte mig manliga mentorer och fick bekräftelse av män för min självständighet. Aldrig att kvinnor har berömt mig för det. Jag upplevde kvinnor som gruppvarelser och jag själv som, ja, utanför” – det där stämmer exakt in på hur jag upplever det. Plus att jag upplever det som att män har mycket större tolerans för avvikelser vad det än gäller, alltså avvikelser från gemenskap – jag tycker alltid att kvinnosällskap känns mer konforma.
Karin, nej, jag menar inte att kvalitet skulle sitta i kön, och jag menar egentligen något större än mitt privata problem med bristen på kvinnliga förebilder: Jag tycker att ”det privata är politiskt” blir en kvinnofälla när det blir till norm, för samtidigt som man är privat och upplever att man därmed är politisk, så överlämnar man ju åt män att skriva om allt det som INTE är privat, och då har man ju målat in sig i ett hörn… samtidigt som man upplever att man gör något för kvinnokampen. Jag tycker att det är helt uppåt väggarna.
bernur, fast det handlar ju inte ens så himla mycket om att ta plats, alla de där exemplen på intellektuella män jag tog upp (och de du tog upp) gör ju sin grej med en rätt anspråkslös attityd. Alltså, de är ju inte som… Mikael Persbrandt direkt, de sitter hemma och skriver böcker… (ja, det är ju också ett sätt att ta plats så klart, men du förstår vad jag menar..?)
Tack Einar! Japp, manuset är lämnat… inte så bra som jag ville att det skulle bli, men det finns fortfarande tid till ändringar. Kom du iväg på resa?
Trist. Man förminskar sig frivilligt som människa för att bli bekräftad inom en mycket begränsad sfär. Det är som att säga: stora frågor och mänskligheten i allmänhet angår mig inte, min position som ”kvinna” är viktigare. Straffet för att snäva in sig på detta sätt är att man snabbt blir tråkig.
Vad detta sen beror på skulle vara väldigt intressant att diskutera. Är förtrycket från männen fortfarande så stort att man inte kan ta plats i den ”riktiga” världen? Eller är man bara bekväm?
Måste dom vara svenska? Om inte så har jag två tips, på rak stubin. Historikern Linda Colley (om hur Storbritannien blev till) och kritikern/filosofen Elaine Scarry (om allting, men särskilt hennes bok om fysisk smärta: ”The Body in Pain”).
Nej, jag trodde inte att du menade att kvalitet sitter i kön, men spelar det egentligen någon roll vilket kön den som skriver/gör något bra råkar ha?
Jag menar, gör det det så målar vi ju också in oss i ett hörn (då finns Schjerfbeck och Woolf, typ, men inte alla andra?). Måste man verkligen ha kvinnliga förebilder, räcker det inte med förebilder?
Inte vad gäller leverne, men vad gäller det hjärnan åstadkommer, texten, bilden, verket.
Det här är en modell som jag så ofta stöter på i svensk mentalitet. Ja, barnen måste ha förebilder, särskilt små flickor måste ha kvinnliga förebilder i barnböcker. Ja, ungdomar måste ha förebilder så att de inte kommer på glid. Alla måste ha förebilder, annars kommer inte en katt någonstans, och dessutom måste de ha GODA förebilder – och – av rätt kön.
I Frankrike är hela den här förebildsretoriken så gott som obefintlig, vilket är otroligt skönt.
Jag påstår verkligen inte att den franska verkligheten skulle vara enklare för franska kvinnor, men i någon mån sätts intellekt före kön, erkänns före kön. I alla fall i större utsträckning, och det är – en befrielse. Det är väldigt svenskt att hela tiden hålla på att spalta upp saker efter kön, ålder, etnicitet etc och sen bedöma utifrån det.
Om Ulf Linde är bäst, ja, ha Ulf Linde som förebild!
Att färre kvinnor historiskt satt sina märken i kanon, historieskrivningen har en miljard orsaker, men jag tror knappast att FLER kommer göra det om kvinnor begränsar sig till kvinnliga förebilder.
Dessutom, bra litteratur är ju i regel skriven av folk som klarar att ta sig över de där könsgränserna. Medea är en bra kvinnogestalt nedtecknad av en man, Madame Bovary eller Nora i Dockhemmet en annan. Einar Askestad gör fina kvinnoporträtt.
Listan kan göras lång, liksom den åt andra hållet. Kvinnor som skriver bra om män.
Att det i historien finns färre kvinnor både som upphovsmän och på scen är ju inte konstigt. Det är heller inget att försöka åstadkomma historierevisionism för. Allt får ta sin tid. Vi är, trots allt, bara i början av en förändring som egentligen ur just den synpunkten, ter sig rätt skör – ännu.
Så låt oss skynda långsamt och låt oss ta oss rätten att formulera hur vi vill ha det. Både vad gäller förebilder och hur det ska låta nu.
Om resten är vi överens, tror jag.
Therese
förlåt om jag halkar in på ett bananskal, men eftersom jag deltog som föreläsare i helgens Svenska dagen och litteraturfesten i finska Ekenäs har jag en liten sak jag vill säga. Under tre dagar, vid samtliga arrangemang inklusive mitt eget, hände det jag ser hända sedan många år: 90% av de som lyssnar, köper böckerna och deltar i diskussionerna är kvinnor. Till mitt föredrag kom 2 män, alla de andra var kvinnor. Eftersom jag påpekar detta brukar publiken reagera antingen med fnissningar eller motargument. Men jag tror det är så att litteraturen här i Skandinavien har lite granna liv kvar just för att kvinnor verkligen läser och reflekterar över det de läser. Jag blir arg när jag överallt ser den manliga frånvaron. Vad det beror på vet jag inte. För övrigt deltog endast kvinnor i den bok jag publicerade om skrivandets drivkrafter, tio kvinnor från Danmark, Sverige och Finland. Jag valde dem för att jag tycker att de är något av det bästa vi fått: Suzanne Brøgger, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Anne-Marie Berglund, Janne Teller (jo, det är en kvinna det med), Pia Tafdrup, Nina Malinovski, Agneta Klingspor, Ida Jessen. Och när jag blickar utanför våra två språkområden ser jag samma sak. Eller menar ni att de män som staplas på Maxi skulle vara att föredra?
Kanske säger jag nu irrelevanta saker, men kunde inte låta bli efter Ekenäs-helgen. För övrigt var poeten Mary-Ann Bäcksbacka en av de drivande krafterna bakom. Och bäst på den litterära supén i lördags kväll var utan tvekan ryskfödda men nu svenskspråkiga Zinaida Lindén. Visst också en kvinna.
Det är helt klart att det finns färre kvinnliga förebilder, kan skriva under pâ det mesta du skriver, och ocksâ det som kommenteras; jag dras själv, som kvinna (haha) i allmänhet mer till det rent analytiska, (ofta = det mer virila, det mindre kvinnotjafsande), samtidigt som jag tycker Karin har fantastiskt rätt med att pâpeka att vi bara är i början pâ en ny tid. Kvinnor har haft rösträtt inte ens i ett sekel; vi har kontroll över vâra kroppar sedan ett halvt. Det kan tyckas banalt, ointressant i ämnet, men är och innebär revolution – och det är klart det tar tid att hitta rätt.
De som inte har behov av att skriva utifrân detta, om just detta, dränks pâ nâgot vis i den stora flod av kvinnor som just – tar plats, ur kvinnoperspektiv.
Bara faktum att du skriver ett inlägg i frâgan, Therese, gör dig del i debatten – och dessutom som kvinna i debatten. Som hon som inte vill som dom.
Alla kommentarer därefter dessutom, oundvikligen. Sâ även min.
Jag kan dock, som du, som de flesta som hittar hit, bli in i norden (jo, för det är ju i mycket just i norden) trött pâ alla dessa kvinno-, kvinno vs man-, mamma-, föräldraskapsdebatter som pâgâr precis överallt, inom allt, och pâ nâgot vis tar monopol pâ vilket slags perspektiv som ska ges. Och precis som Karin just skrev – i Frankrike är vi ljuvt befriade frân liknande samma-diskussion-syns-överallt-syndrom. Det är jätteskönt! Och förmodligen skulle jag vara ännu mer uppretad om jag inte var pâ geografisk distans. Här fâr man vara mer ifred.
Men fenomenet finns som sâdant överallt, sâ även i Frankrike. Läste just Charlotte Rochs Vâtmarker och höll pâ att skriva ett lângt inlägg om ungefär detsamma. Jag kom dock fram till att skit samma att det här inte intresserar mig, det har nog sin givna plats i historien, just för att det här inte skrivits förut. Just för att det här är skrivet av en ung kvinna som tydligen behöver skriva just detta. Även om det för mig känns lite som att läsa en tonârsbok lite försent (missförstâ mig rätt). Dvs jag känner inte personligen behovet av detta, inte behovet av att läsa och analysera detta vidare, det känns som att jag har läst färdigt om det här, för det tuggas om, tuggas om, tuggas om i olika former, smaker, media etc.
Dock är väl bara faktum att vi ”redan” retas av det nog för att tro (och hoppas) att utvecklingen kommit en bra bit pâ vägen och att ”vi” snart är beredda att ta klivet vidare. Isâfall har det gâtt relativt snabbt ändâ – och vi hoppas pâ ett jättekliv!
I övrigt. Förebild. Björk! Friare som intellektuell, artist, människa, finns det just nu? Samtliga kön (för att undvika k/m frâgan) sammanslagna?
Jag är varken utbildad eller verksam inom kultursektorn, så är kanhända ute och cyklar… Men varför måste (?) en sak fördömas för att framhålla en annan. Typ, jag älskar jazz, pop är bara skit, osv. osv. Varför inte välja det som passar mig utan sidosneglingar? Och utvecklas och vara nöjd med det? Vill jag lära mig mer/utvidgas så är det ju mitt eget val att göra det. Jag tror man går miste om ett och annat genom fördömanden/att förkasta. Jodå, visst vet jag att vi lever i ett samhälle med mestadels manliga värderingar/ måttstockar men det är väl inte detsamma som att jag måste ha de värderingarna… Och sådant det inte finns någon marknad för brukar ju dö ut/självdö…
Men det är kanske det ni har skrivit. Och jag inte riktigt hängt med.
Tycker hursomhelst att den här bloggen (+kommentarer) är en av de bästa.
Jag tänker inte skriva en lång lista på kvinnliga författare och intellektuella med bildning och bredd, som inte snöat in på att endast skriva om specifika kvinnofrågor – det är inte nödvändigt att se dem som förebilder, om man inte vill det, och det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).
Däremot vill jag påpeka en sak: att ta avstånd från kvinnliga intellektuella och betona att man inte har några förebilder hos sitt eget kön, är inte något nytt: för att göra karriär inom kulturen har det förväntats att man rackar ner på äldre kvinnor, har män som förebilder och lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella. Det är ett mönster.
Att manifestförfattarna hade svårt att få kvinnliga författare att skriva under kommer inte direkt som en överraskning (det märks på formuleringarna i manifestet att de i första hand siktar in sig på att sparka till kvinnliga författare; att listan på berättare som manifestförfattarna uppfattar som förebilder innehåller några kvinnonamn är inte heller särskilt övertygande – det hade blivit för uppenbart annars, ungefär som Therese Bomans inlägg är uppenbart..).
Detta inte sagt för att tvinga Therese Boman att börja läsa kvinnliga författare och intellektuella! Endast för att påpeka att avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor, att det är vanligare i början av en karriär än längre fram, och att det egentligen borde vara onödigt idag. Av ren artighet skulle man ju helt enkelt kunna avstå från utspel av denna typ, men å andra sidan är det nog inte många som inte har hört det förut…
Esset, vad du nu heter (jag tycker att det känns trevligare att besvara inlägg från en person med ett namn, men jag misstänker att den åsikten säkert upprätthåller ett destruktivt mönster) – nu började den här kommentarstråden handla väldigt mycket om förebilder, det var inte min huvudpoäng med inlägget. Det där med förebilderna var ett exempel på resultatet av något som JAG tycker är ett mönster: Att svenska kvinnor (akademiker, mediatyper, författare…) i väldigt hög grad ägnar sig åt att skriva om/behandla erfarenheten av att vara kvinna. Du får hemskt gärna bemöta just detta.
Få kvinnor har skrivit böcker liknande de där jag tog upp som exempel (essäliknande böcker om konst och litteratur utan fokus på specifikt kvinnliga erfarenheter, eller vad vi nu ska kalla det), det tycker jag är trist och jag skrev det här inlägget för att ventilera en frustration och sorgsenhet som jag burit på rätt länge nu. Jag blir lite uppgiven när du skriver att ”avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor” – jag önskar mig ju fler smarta kvinnor som syns och hörs! Jag önskar mig kvinnor som tar plats på samma sätt som män tar plats, som får stora förstadagsrecensioner i dagstidningarna när de har skrivit böcker med essäer om konst och litteratur. Som förklaring till bristen på dessa är jag helt med på att det finns mönster, men det är ju en ohyggligt stor fråga.
Fast det känns egentligen inte som att det är någon idé att försöka förklara saken närmare för dig eftersom du verkar ha bestämt dig för att vad jag än tycker – så länge jag inte tycker som du – så upprätthåller jag bara mönster.
För övrigt tycker jag att det du skriver om det litterära manifestet är rena tramset.
Bra lirat, Therese. Horseshit v. sense.
Vilket strunt av Esset:
”det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).”
Det är ju helt meningslöst att polemisera mot någon som hittar åsikter hos motståndaren. Jag ser inte att något av detta finns uttryck någonstans i Thereses text?
Jag vet inte heller riktigt var i texten som Therese ”lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella”. Frågor, frågor…
Och slutligen anser jag att Esset av ren artighet inte borde klanka ner på Therese Boman och andra kvinnliga intellektuella, ity det är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor!
Jag tycker förresten att Lisa Irenius i artikeln förmedlar en ganska vulgär förståelse av Virigina Woolfs tankar om det egna rummet. Så som jag uppfattar traditionen av ett solitärt rum för skrivande från Montaigne och framåt, så innefattar den en paradox: behovet av avskildhet för att söka det universella inom sig själv. Ett eget rum, så som Woolf beskriver det, kräver frihet och oberoende i form av ekonomi och utbildning. Det är utgångspunkten. Men själva poängen med denna plats är ju sedan att befria sig från könet; hon uttrycker rentav att det är fördärvligt för en skrivande att tänka på sitt kön. Att hålla sig inom den kvinnliga (eller för den delen manliga) erfarenheten innebär att man upprätthåller den begränsning som lagts på ens person. Och då blir det väl mer ett kvinnorum som hos Marilyn French (som jag tycker Therese så väl beskriver), mer än ett eget rum i Woolfs mening.
”Jag kommer inte på en enda”…
Nå, Thereses panik lugnar sig nog. Med en förebild som Montaigne kan det inte annat än gå väl.
Jag tycker om Ruth Halldéns essäsamling om viktorianska romaner, ”Radikaler & viktorianer”. Är det en bok som drar åt rätt håll?
Essets inlägg står även att läsa på Maja Lundgrens blogg, rimligen författat av henne själv. Om hon inte är ett troll.
Hmm, jag tycker du har många poänger. Jag är väldigt trött på texter, recensioner och romaner där man utgår från den specifikt kvinnliga erfarenheten. Men jag tror snarast att det beror på det övertydliga, oförsonliga och förutsägbara sätt det görs i Sverige.
Genusperspektivet blirtyvärr ofta en slags genväg till auktoritet där män inte kan konkurrera. Och där det ofta ställs mindre krav på intellektuell stringens. Själv är jag otroligt trött på att så många kvinnor fastnar i New Age-flum där man kan bli auktoritet utan kunskap.
Jag tror också att det måste tas med i beräkningen att det är svårare att etablera sig som auktoritet som kvinna. Och att kvinnor betalar ett högre pris. Män ses som mer sexuellt attraktiva och mer sympatiska när de befinner sig högre upp på hierarkin. För kvinnor är det tvärtom. Det finns en del forskning på det här, bland annat ett känt exempel där män resp kvinnor poängsattes efter attraktionsförmåga. De enda försökspersonerna fick var bilder som slumpvis fått titeln sjuksköterska/läkare. Jag behöver väl inte säga att de manliga läkarna och de kvinnliga sjuksköterskorna uppskattades mest? Det låter fånigt men jag tror inte vi får underskatta vår önskan att ha sexuell attraktionskraft.
Det är ingen slump att mina äldre kvinnliga förebilder nästan samtliga är barnlösa. Mina äldre manliga förebilder är ofta inne på andra kullen.
Det här är ingen ursäkt, bara en delförklaring.
Kaninen: När Therese först nämner en massa traditionellt kvinnliga erfarenheter och sedan efterlyser någon som inte skriver om dessa, så kan det faktiskt läsas som ett avfärdande av ”de erfarenheter som män inte har”.
Som om en kvinna aldrig kan bli intellektuell på allvar så länge hon skriver om saker som är traditionellt kvinnliga.
Som om det som varit traditionellt kvinnligt är dummare än det som varit traditionellt manligt.
Och då applåderar man samtidigt den mångtusenåriga tradition som menat att endast den ”manliga” intressesfären är värd att tas på allvar.
Jag tänker att anledningen till att män inte problematiserar sitt genus i tillnärmelsevis lika hög utsträckning (om ens alls) mycket handlar om att det ju aldrig betraktats som ett problem i sig att vara man.
Och att vi är så vana vid att betrakta världen genom mäns ögon att detta känns neutralt medan det kvinnliga perspektivet fortfarande är det avvikande andra.
Visst kan jag också bli trött på den kvinnliga offerrollen, pladderkulturen och högklackad-sko-på-omslaget-genren. Jag känner själv inte igen mig i den. Personligen föredrar jag också berättelser som bortser från det där och går direkt på andra ämnen.
Och listan på sådana böcker, skrivna av kvinnor, kan göras lång! (Jag förstår inte var Therese hämtar sin läsning när hon inte kan komma på en enda?)
Men jag älskar samtidigt Doris Lessing för hennes skarpsyn just när det gäller könsfrågor. Eller av samma anledning Joyce Carol Oats ”Blonde”. Till exempel.
Det finns inga ämnen i sig som är dummare än andra.
Det finns tramsig kvinnlig litteratur. Det finns också tramsig manlig litteratur. Och jag undviker gärna båda.
Marit, du utvecklar aldrig vad du menar med ”traditionellt manliga” respektive ”traditionellt kvinnliga ämnen”.
Men Therese skriver att hon skulle vilja se fler kvinnor skriva om konst, litteratur, musik, filosofi och historia snarare än om sina egna personliga erfarenheter. Och framförallt att det är det hon själv vill göra.
Om jag förstår henne rätt menar hon också att det personliga blir ett fängelse snarare än en fristad.
Om det är dessa ämnen (konst och allt det andra som listats ovan) som skulle vara ”traditionellt manliga ämnen” och personliga ämnen ”traditionellt kvinnliga ämnen” så tycker jag nog faktiskt att kvinnorna har dragit det kortare strået. Och jag förstår verkligen viljan att inte vilja hamna i det facket självt.
Men jag kanske missförstår dig.
Sedan reagerade jag ganska starkt på meningen:
”Jag tänker att anledningen till att män inte problematiserar sitt genus i tillnärmelsevis lika hög utsträckning (om ens alls) mycket handlar om att det ju aldrig betraktats som ett problem i sig att vara man.”
Jag försökte formulera ett bra och ingående svar på det, men det blev rätt osammanhängande och inte så smart som jag ville. Men ungefär så här: i de genuskretsar jag har rört mig rätt mycket de senaste tio åren tycker jag det oupphörligt har skildrats som ett problem att vara man, både av kvinnor och män.
Å ena sidan är mansrollen tydligen mer eller mindre sociopatisk till sin natur, och alla är vi känslomässigt alienerade ensamvargar i slitna trenchcoats. Åh, och rädslan för att verka vara homosexuell hindrar oss alla från att tala med varandra om känsliga saker och knyta nya manliga vänskaper efter typ trettio. Jag kanske har ovanligt smarta manliga vänner, men jag känner inte igen mig nämnvärt i den bilden.
OM män å andra sidan gör något så….ohippt som att typ gå på Bruce Springsteen-konsert, kan du ju ge dig fan på att det också blir föremål för en giftig feministisk krönika där man gör sig lustig över ”män som gör saker tillsammans”.
Jag har så svårt att se att det kan komma något positivt ur det. Jag skulle också vilja ha en smart och bra diskussion om mansrollen, men jag tycker ofta att den debatt vi faktiskt HAR ofta fastnar i en ganska tröttsam demonisering av allt som kan betraktas som manligt – och där detta att vara en snäll och medveten kille plågsamt ofta tycks handla om att vara ett självspäkande mähä.
Det är rätt många ofärdiga tankar här, så betrakta det som embryot till en tanke, snarare än en avslutad argumentation.
Marit, jag menar ju precis som Per skriver, att ”det personliga blir ett fängelse snarare än en fristad” när det närmast blivit ett slags norm. Jag vill inte förbjuda någon att skriva om ”typiskt kvinnliga” saker, jag tycker bara att det är trist att det syns så få exempel på kvinnor som gör något annat. Jag upplever att det finns ett problem här, och jag tycker att det är ett destruktivt resonemang som du för i början av din kommentar.
Jag tycker att Per slår huvudet på spiken: ”Om det är dessa ämnen (konst och allt det andra som listats ovan) som skulle vara ”traditionellt manliga ämnen” och personliga ämnen ”traditionellt kvinnliga ämnen” så tycker jag nog faktiskt att kvinnorna har dragit det kortare strået. Och jag förstår verkligen viljan att inte vilja hamna i det facket självt.”
Tack för bra kommentarer! Lisa, väldigt skönt att höra att någon mer upplever samma sak.
I Frankrike finns en Chantal Thomas, vet ej om hon är utgiven pâ svenska? Universitetsföreläsare i litteratur, författare av divers essäer och böcker, nu senast romanförfattare (har dock ej läst ngt av hennes skönlitterära).
Hon är intressant här av flera orsaker. För listan över de figurer som inspirerat henne till studier och essäer till att börja med. Sade, Casanova, Don Juan. Frihetsidealister och -kämpar i ordets bredaste betydelse.
En av hennes mest uppmärksammade essäer heter ”Comment supporter sa liberté”. Hur stâ ut med sin frihet? Är det inte till syvende och sist just detta det handlar om?
Det egna rummet, det räcker inte att ha rätten till ett, ekonomin till ett, man mâste ocksa fylla upp det.
Problematiken är därmed minst dubbel. Dels finns som vi redan sett ovan fler manliga förebilder pga historien – män har haft längre tid att ta plats och gör det mao utan minsta köns- eller genusperspektiv, för de har aldrig behövt ta just den kampen oc kunnat koncentrera sig pâ annat. En anledning.
Män är ocksâ generellt mer analytiskt lagda (jag veeet att jag är ute pâ hal is här, men jag stâr för det; inte för inte dras mânga kvinnor till män snarare än till ”de sina”, när det gäller intellektuellt arbete – lângt frân kvinnoprat, känslor, – vilket dock ofta är deras/vâr styrka, men ocksâ svaghet när det blir orationellt och kafferep, eller tar de otaliga former, ovan redan diskuterade av bâde Therese och andra).
Sist: att tillâta sig frihet är svârt per definition. Män är duktig-are pâ att ta för sig av rätten till den och egoismen som följer med det (Don Juan och Casanova är inte bara ”kvinnoerövrare” – kvinnorna bara symbolen); egoismen är absolut nödvändig för att nâ individuell frihet.
Kvinnor urdâliga. Pga samhället, pga historien, pga vad vet jag – men jag tror att det ocksâ sitter djupare än sâ och att det inte bara handlar om yttre anledningar. Annars skulle utveckligen gâtt snabbare.
Lisa FWs kommentar gâr i samma spâr. Kvinnor blir tvungna att vara barnlösa för att vâga satsa pâ sig själva. (Att som ung mamma fortsatt vilja sätta mig själv först – jag anser att inte bara jag kommer mâ bäst av det, men vilket är en helt annan debatt – möts jag ofta av frâgetecken, alltid de samma, de bara kommer som givna frâgor – och det krävs kraft för att hâlla för öronen).
Vet ej om mitt resonemang är läsbart för andra än mig själv?
Kort tror jag mao att de verk Therese efterlyser är frukt av fritt, individuellt tänkande. Som inte besudlas av kvinnligt och manligt, men där fokus ligger pâ ämnet i sig. För att kunna skriva det mâste man själv vara ”avlusad”. (Det, kvinnor, är vad vi mâste kämpa för och uppmuntra varandra till – och det görs inte i nâgon mammagrupp, snarare i ”icke-mamma-grupper).
Älskar din blogg, Therese.
Ser just att Per och Therese skrivit samtidigt.
Per – mao behövs även manlig avlusning (detta är en intressant diskussion i sig – hur det kommer sig Sverige som anses vara det mest ”jämlika av jämlika land” hetsar till allt detta könsfokus. Jag tror jag skulle vara lika trött pâ att vara svensk man som kvinna i dagsläget om jag bodde mitt uppit).
Fransyskan H: Jo. Det gör det nog. Och ja, det svenska debattklimatet upplever jag som otroligt könsfokuserat. Oftast verkar det räcka att placera adjektivet ‘manlig’ framför valfri egenskap eller företeelse för att avfärda det.
(Och jag kan ju tillägga att jag inte är så där överförtjust i män som ska ut och ränna med vargarna och yla mot månen heller. Jag tycker väl helt enkelt inte min könstillhörighet är det intressantaste här i livet, och vill varken göra den till min stolthet eller få den använd mot mig som en klubba.)
Och appropå ingenting: Jag har läst ytterst ytterst lite i ”mans-antologin” Pittstim, och det var länge sedan (så, ja, nu citerar jag ur mitt inte alltid pålitliga minne) …men av det jag då läste tyckte jag det fanns en irriterande tendens hos skribenterna att lyfta upp sina personliga tillkortakommanden på en allmän nivå. ”Åh, jag är en man. En man som gång på gång är otrogen mot min flickvän.” Och så förväntas det säga något om unga män idag på ett mer allmänt plan.
Gee, sluta vara otrogen mot din flickvän istället för att skriva en självspäkande text om saken kände jag. Och försök för i helvete inte göra mig delaktig i dumheterna.
Man beter sig som ett omoget svin, refererar lite bambiögt till den beklagliga mansrollen och smyger effektivt runt sitt eget personliga ansvar. Jag har svårt för när strukturtänkande blir ett sätt att frånta vuxna människor ansvaret för sitt eget liv.
Om vi nu också ska ägna oss åt att lyfta fram intressanta motexempel tycker jag Marguerite Yourcenar är ett namn som bör nämnas – både lysande författare av historiska romaner och überbildad essäist som lika självklart analyserar fornnordisk poesi, antika indiska skrifter och (den tidens) samtidspolitik. Fick tyvärr inte Nobelpriset, och vet inte om hon någonsin var uppe för diskussion, men jag tycker hon hade varit en värdig vinnare.
Mera diskussion här:
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2009/11/here-we-go-again.html#comments
Jacob, jo, jag har sett – eller, diskussion och diskussion, det verkar ju mer vara nån slags associativ upptrappning av anledningar till att jag är en idiot.
Jag tycker inte det är speciellt trevlig stämning på Maja Lundgrens blogg. Verkar som kommentatorerna hetsar varandra, invektiven står som spön i backen och man kommer allt längre och längre från själva ämnet för Bohmans ursprungliga inlägg. Typiskt också att man ”uppfinner” åsikter som man sedan ironiserar och raljerar över. Fånigt, enligt min mening. // ”Lasse” von Essen
Övervägde att sätta ”diskussion” inom citationstecken men tyckte det var lustigare utan.
Hej!
Gör ett försök att kommentera här, få se om det funkar!
Jag har lite svårt att se att det skulle gå så hett till på Majas blogg i det här fallet. ”Kommentatorerna hetsar varandra, invektiven står som spön i backen” ???
En otrevlig anonym kommentar hittar jag, men för övrigt?
Intressant artikel som dock gör mig frustrerad men också ger mig något att fundera över och gräva efter. Kan man kalla det ”likhetsfeminismens historia”?
Ping: Jag vantrivs i (samtids)kulturen « En skogvaktares dagar
IAMB, ja, ”men för övrigt”? – jag tycker att du själv är hyfsat otrevlig i de där kommentarerna – lite för att ditt tonfall genomgående är så nedlåtande, men mest för att du ju inte kommer med ett enda argument mot något jag skriver. Det tycker jag personligen är otrevligare än att rakt ut skriva att jag är en idiot – det där fullständigt substanslösa, medjamsandet för att få ingå i en gemenskap tycker jag är riktigt, riktigt obehagligt.
Varför är du irriterad över andra kvinnors val?
Har du inga kompisar eller vad. Behöver du en grupp att existera i för att känna dig bekväm med dig själv?
Jag förstår vad du menar med texten i övrigt och håller med till viss del. Det är ju inte så helt och hållet.
Att vara mamma tar tid och stryper tiden och lugnet för att skaffa originella tankar. Det är många kvinnors val att ha det så och det är väl deras ensak som jag uppfattar det i alla fall.
Men allt fler män skriar om jämlikhet och att kvinnosamhället förstör män och pappors liv så män är på stark uppmach vad gäller att grotta ner sig i det könsliga perspektivet.
Det förekommer allt fler böcker om att vara pappa och att vara man och utsatt och vara man och diskriminerad.
Bloggar inte män om rakning till exempel?
På något sätt så har det könsliga fått så stort utrymme att vi tappar det mänskliga. Och det var kanske det du ville ha sagt?
Hej Therese!
Nu tog du väl i en del ändå!
Men för all del, jag kan se att du har en poäng. Jag TYCKER illa om din artikel, och jag har nån sorts automatisk feministisk larmknapp som går igång på vissa saker. (Är gammal Grupp8-medlem. ) Och visst, jag förlitar mig på att Maja Lundgren snarare än jag ska uttrycka den kritik som även jag har, framför allt i frågor där hon antagligen har större kunskap och erfarenhet. Och ja, ett visst mått av medjamsande kan det nog finnas, även om jag försöker hålla det i schack. Så jag kan hålla med om att det jag skrev om att ”uppfinna hjulet” var mycket oklart, och att det hade varit betydligt bättre att bemöta dig på din egen blogg.
Din artikel (och Majas svar) har fått mig intresserad av ämnet. Jag fåt väl komma igen om ett halvår eller så när jag har mer substans i mina argument.
Jag tror trots allt att jag inte gör vad som helst eller skriver vad som helst ”för att få ingå i en gemenskap”.
Och jag skulle aldrig skriva att du är en idiot, bland annat för att jag inte tycker det verkar så!
Hej igen Therese!
Kom på att jag också faktiskt vill be dig om ursäkt. Vet själv hur obehagligt det är att bli kritiserad anonymt. Och jag kan förstå att just det där ”oss-emellan-snacket” (som jag i detta fall sysslade med på Majas blogg) känns extra obehagligt. Ibland glömmer man på något sätt att en blogg är offentlig, alla kan läsa vad där står. Det är en annan sak att sitta hemma hos en vän och gemensamt förfasa sig över något som någon har skrivit.
Ska försöka bli sakligare i fortsättningen!
Ping: Therese E:s skriverier – allt i text
Therese: du skriver: ”Jag kommer inte på en enda”
(smart, hisnande beläst, underhållande o.s.v.)
Är det sant?
Är det inte ganska nedlåtande att skriva så?
Apropå Ulf Linde, som citeras här: http://enskogvaktaresdagar.wordpress.com/2009/11/11/jag-vantrivs-i-samtidskulturen/
Hmmm… han verkar ha den manliga blicken med sig i alla fall…
IAMB: Tack. Ursäkten godtagen!
Nilsonne: Jo, jag börjar ju inse nu att hela inlägget är nedlåtande. Och att det dessutom är illojalt, missunnsamt, osynliggörande och förringande, att det upprätthåller destruktiva mönster och är skrivet i ett karriäristisk försök att lansera mig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella och att alltsammans dessutom är sprunget ur det faktum att jag inte har några kompisar och behöver en grupp att existera i för att känna mig bekväm med mig själv. Det hela har varit mycket upplysande!
Hej igen Therese,
Jag tycker såklart att du ska tuta och köra, ha vilka förebilder du vill, och har för övrigt skrivit positivt om din blogg också!
Jag håller med om att sånt där ”oss-emellan-snack” kan bli obehagligt (det förekommer ju rätt ofta i kommentarfält i bloggar, men det är bra om man sätter stopp för det direkt).
Men är det så väldigt konstigt att man reagerar när du skriver att du inte kommer på en enda riktigt intressant kvinnlig skribent? Du skriver ju faktiskt så. Det kan hända att jag övertolkar, eller läser för bokstavligt.
Det jag menar är att just det här inlägget inte var direkt kul eller upplyftande.
Fortsätt skriva om allt som intresserar dig, och helt klart väljer du vilka förebilder du vill. Världen är stor.
Esset
Hej Esset/Maja: Jag skriver inte alls att jag inte kommer på en enda intressant kvinnlig skribent. Jag skriver att jag inte kommer på en enda kvinnlig skribent som skriver böcker om samma ämnen och på samma vis (essäliknande) som Per Landin, Gunnar Harding och Ulf Linde. Det handlar om en viss typ av böcker om en viss typ av ämnen där jag upplever att kvinnor är kraftigt underrepresenterade, och jag tror att det kan bero på att kvinnor liksom fastnar i att skriva om andra ämnen, och det tycker jag är trist.
Fast nu har jag kommit på Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”, den gillar jag verkligen, en sådan bok skulle jag vilja skriva. Ruth Halldén, som det tipsades om här ovan, tycker jag verkar toppen också. Just formuleringen ”Jag kommer inte på en enda” skulle jag kanske ändra på om jag skrev det här blogginlägget en gång till, men själva huvudpoängen med det skulle jag inte ändra på alls.
Sigrid Combuchen
Lena Persson
Ingela Lind
Synnöve Clason
Håller bara med – rätt upp och ner. Du sätter ord på tankar jag har försökt formulera ett längre tag. Liksom; vad ÄR det frågan om..??
Tack,
Dikt om dåtiden?
av Margaret Atwood
Romantiker
Män, med sina sorgsna romantiska griller,
som aldrig får disken gjord –
det är friheten: det krossade vinglaset
i eldstadens kallnande aska.
När kvinnor tvättar upp underkläder är det vardag.
När män gör det är det exotiskt lidande.
Hör smattret av våra sockor på klädstrecket,
så vilsna och prisgivna i den utplånande vinden…
Hon är svag för denna sorgsenhet,
säger åt honom att ligga ner i gräset,
sluter hans ögon med ett finger,
applicerar sin kropp på hans som ett grötomslag.
Stackars karl, sa den australiska kvinnan
medan han höll vårt barn –
som om jag hade tvingat honom att göra det,
som om jag hade tryckt in mina högklackade i ansiktet
på honom.
Men – vem är det som låter lura sig?
Varenda gång?
Vi, och våra tomma händer, de svultna
vårdarinnornas händer.
Det är kulhål vi vill se i skinnet på dem,
ärr, och chansen att vidröra dem.
Oj, vad många kommentarer! Bra tankegångar, först från dig Therese förstås, sedan från flera andra håll!
Orkar/hinner inte läsa igenom alla kommentarer ordentligt, men vad jag kan tillägga – och som väl flera tycks vara inne på – är att även jag tänkt tanken att det är väldigt många svenska kvinnor som just fokuserar väldigt starkt på det ‘genuint’ kvinnliga, och att det inte fungerar riktigt så i andra länders klimat. Samtidigt blir jag – som är /delvis/ verksam i Frankrike – trött på att många franska intellektuella kvinnor glömmer bort kvinnorna, att man hellre satsar på prestigefyllda stora franska män; detta ser jag bland alla nivåer inom universitetet, bland många stora skribenter osv.
I ett första skede av forskarutbildningen (i Frankrike) varnades jag för att blanda in feministiska tankegångar och perspektiv; man sa till mig att det var ur tiden; och jag hade inte ens tänkt tanken; jag hade inga planer på att göra en ”feministisk” studie, bara för att jag väljer att studera hur kvinnor gestaltas i litteraturen under en viss period. Genom att studera kvinnoporträtt fångar man ju också in mannens porträtt, dynamiken mellan könen, som också finns i hela samhället… Nu har jag också med kvinnliga författare i min studie, och blandar dessa med de manliga författarna; något jag tycker ger författarna rättvisa. Att ställa författare – liksom övriga kategorier människor – sida vid sida, oavsett kön, ser jag som helt nödvändigt för att komma vidare. Därmed inte sagt att genusstudier inte behövs, för de gör de.
Och ja, jag har både manliga och kvinnliga förebilder. Men jag tror att de kvinnliga har betytt mest.
Jag funderar på om Camille Paglia är en person som uppfyller dina krav, Therese? Hon skulle nog ha en hel del att komma med i den här intressanta debatten.
Tänkte också på Paglia. Fast hon är ju inte svensk. Och så handlar ju iaf hennes ”Sexual Personae” mycket om just manligt/kvinnligt?
Har debatten avstannat? Den var annars intressant. Det måste trots allt vara svårt att vara utan kvinnliga förebilder. Jag hade några egna förslag men fastnar även jag för Camille Paglia när hon nu kom på tal, trots att hon fokuserar mycket på kvinnligt/manligt. Har du läst henne? En fräsch tänkare, något kontroversiell men väl värd läsning.
Väldigt bra inlägg. Jag har själv funderat över samma sak, fast inom politiken, som är mer min arena. Samma tendens finns där. Det är synd. Det betyder inte att det är fel att ägna sig åt kvinnliga erfarenheter etc. Tvärtom är det viktigt. Men jag har undrat ibland varför det inte finns fler kvinnor som använder något annat än just sina kvinnliga erfarenheter som utgångspunkt i t ex sin politik. Det är en intressant fråga, som jag inte lyckats få nån rätsida på.
Marika
Ping: Kvinnor och kritik « Therese E:s skriverier – allt i text
Det är väl naturligt att som kvinnlig tänkare skriva åtminstone någon bok som rör kön eller att när det är befogat hålla sig med ett slikt perspektiv. Om man samtidigt kan hantera fler bollar i luften vill säga. Bildat och egensinnigt exempel:
Karin Johannisson
Ping: jag tycker att det är toppen med den där genikulten « Thereses dagbok
Ping: Lisa Irenius om mansdominansen | FLM
Det här kan ju verka mycket creepy, att komma här många år senare, men jag har precis upptäckt din blogg och läser igenom den som en härlig intellektuell aktivitet, eftersom jag tycker att du tänker de bästa tankarna i hela landet. I alla fall är dina tankar bland de mest intressanta av alla som hörs i någon sorts offentlighet. Det har jag tänkt ganska länge, och nu var jag till slut tvungen att säga något! Jag känner igen mig i så mycket av det du säger och skriver, som t.ex. i det här inlägget. Jag identifierar mig oftare med tankar som framkommer i böcker (och låttexter!) skrivna av män, och gärna män som levde för ett antal år sedan (med bistra gubbfigurer som lider ensamhetens kval och funderar över människans villkor, bl.a.), men det beror ju inte på just att de är män, och du är ett undantag! Aldrig har jag känt igen mig så mycket i någon annans tankar, och du uttrycker dem så bra. Tack för det, det betyder mycket. Jag är så glad för att din röst finns, inte bara för min egen skull utan för hela samhällets.