Jaha hörrni, nu börjar jag utvärdera 2009 lite. Jag hade tänkt skriva en jättelång lista med en massa årets nånting och årets nånting annat, men jag insåg snart att den skulle bli oändlig och att ingen skulle orka läsa den. Så jag börjar med lite hemtrevligt gnäll: jag har under stora delar av 2009 gång på gång blivit förvånad av det slappa och ihåliga användandet av ordet klassiker i litteratursammanhang.
Oftast används det som en synonym till antingen populär eller välkänd, i mer sällsynta fall som synonym till gammal. Men att en bok är gammal innebär ju tyvärr inte per automatik att den har några kvaliteter över huvud taget, och varken populär eller välkänd säger någonting om verkets förmåga att överleva en större tidsrymd, vilket är vad som utmärker en klassiker.
En modern klassiker är alltså något av en oxymoron. Möjligtvis kan man tänka sig blivande klassiker, men då är det ju fråga om rena spekulationer. Angelägnare än detta tjat om klassiker hit och klassiker dit vore att tala om bra böcker. Men det är det ju inte så inne att göra.
* * *
Kolla vilka fina klassiker! Det är klotband, ett ord vars innebörd jag i och för sig känt till men inte till fullo förstått förrän alldeles nyss: det kommer givetvis av cloth-bound. Klotband är alltså när det är tyg på pärmarna, så där som det ofta är under skyddsomslaget, vilket är lite rubbat eftersom det är så himla fint med tyg på böcker att man inte borde dölja det bakom nåt fult glättigt omslag. Klotband är framtiden! Kom ihåg var ni läste det först. Dessa fina böcker kommer från White’s Books. Skattkammarön är min favorit bland dem, jag älskar den japanska looken på den. (Men Skattkammarön är faktiskt en riktigt tråkig bok! Vore jag det där förlaget skulle jag ha gett ut Jules Verne istället.)
Thereses dagbok 
Vet att det där med klassiker är knegigt. Men har inte de flesta klart för sig skillnaden mellan en klassiker och en bra bok. Klassiker är något man inte glömmer bort medan en bara bra bok ganska snart försvinner ur de mångas medvetande. Lite som att, för att föra över samtalet till filmens värld, jämföra Jack Nicholson med Mickey Rourke (bästa jag i hastigheten kom på). Men vad vet jag. Lite tyckande var det i alla fall och feedback.
Åh vilket fint omslag på Wuthering heights.Det speglar ju hela stämningen i boken.
Intressant fråga. Jag tycker också att ”klassiker” betyder ”verk som har överlevt större tidsrymd”. Samtidigt verkar ordet vara positivt laddat. Om man säger ”Detta är en klassiker”, låter det i mina öron som om man faktiskt anser att boken i fråga också är ”bra”, eller åtminstone att en bildad person med god smak borde tycka att det är en bra bok. (Såvida man nu inte skoltrött elev och finner litteraturhistoria vara pest eller postkolonial kritiker av manligt-västerländska kanoniseringsprocesser.)
Ett problem som du är inne på är att man nog kan gömma sig bakom ”Detta är en klassiker”, om man vill slippa att argumentera för sin positiva värdering av ett verk. Det faktum att boken kanoniserats får tala för sig. (Det blir lite som påståendet att den konst är bra som ”Den symboliska makten” finner bra, även symboliska-makten-argumentet är mera synkront).
Å andra sidan finns kanske en poäng i att ”klassiker” (i jämförelse med ”bra”) tycks avge ett mer allmängiltigt omdöme. Om en bok verkligen har lyckats skriva in sig i kanon, säger det kanske väl så mycket om boken som en enskild persons värdering?
De flesta som studerat litteraturhistoria skulle nog gå med på att de själva inte uppskattat alla ”klassiska” verk lika mycket. Ändå är man kanske beredd att gå med på att också de verk man funnit mindre intressanta kan vara betydelsefulla?
Sen finns kanske en skillnad mellan ”tillhör kanon” och ”klassiker”, såtillvida att ”klassiker” – eftersom det är mindre akademiskt? – mera blandar beskrivning och värdering. Som du skriver verkar klassiker också kunna användas lite hursomhelst: ”Quater Pounder på väg hem från krogen är en klassiker” kan man nog säga, men kanske inte ”Quarter Pounder tillhör kanon”.
Jag vet inte om jag fann detta extra intressant på grund av att jag håller på med undervisning. Bör man som lärare övertyga en skeptisk elev med argumentet: ”Boken är bra” eller bör man hellre säga: ”Läs den! Det är ju en klassiker”? (Det slår mig att läraren och litteraturkritikern nog har lite olika uppgifter här.)
Annars håller jag med om att ”modern klassiker” låter motsägelsefullt. Däremot borde väl ”modernistisk klassiker” fungera, om man tänker att modernismen var en 1900-talsföreteelse och att tiden hunnit avge en (preliminär) dom?
Hej igen!
Inom musiken brukar man väl säga att ”klassisk musik” är ett sätt att hitta en kanon.
Detsamma gäller nog litteraturen. Cervantes och Voltaire representerar väl klassiker. Och Thorpe och Strindberg.
Böcker som har överlevt, som trots att de var skrivna för länge sedan (hur länge sedan?) har överlevt skiften i mode och kulturflugor fortfarande har något att säga oss nutidsmänniskor. Grekiska dramor är väl klassiker – de säger fortfarande något om oss människor fastän de är skrivna för MYCKET länge sedan. Litteratur från 1800-talet berättar väl också historier om det som är att vara människa.
Många moderna böcker gör det också, men de blir inte klassiker med mindre att de överlevt ett antal stora föreställningar om vad som är ”sant och rätt” att berätta om människor.
Nu går ju allt fortare och därför är kanske tiden kort innan något blir ”klassiker”, men jag håller med om att ”modern klassiker” är ganska meningslöst.
Skattkammarön ”tråkig”?! Wash your mouth out with soap and water… Hur kan man ha tråkigt efter denna klassiska öppning?
PART ONE
The Old Buccaneer
Chapter I
The Old Sea-Dog at the ‘Admiral Benbow’
SQUIRE TRELAWNEY, Dr Livesey, and the rest of these gentlemen having asked me to write down the whole particulars about Treasure island, from the beginning to the end, keeping nothing back but the bearings of the island, and that only because there is still treasure not yet lifted, I take up my pen in the year of grace 17—, and go back to the time when my father kept the ‘Admiral Benbow’ inn, and the brown old seaman, with the sabre cut, first took up his lodging under our roof.
det bästa som kan hända klassikerbegreppet är kanske att det börjar urvattnas och ifrågasättas. visst kan man känna behov av att sortera ut det tänkvärda ur litteraturöverflödet. problemet uppstår när en smal homogen grupp sätter upp kriterierna för detta urval, samtidigt som ordet som används för att utmärka kvalitet associeras med objektivitet.
Jag tycker modern klassiker är en ganska fin oxymoron, använd med viss återhållsamhet. Annars är väl ”kult” ett liknande begrepp som missbrukas flitigt. Årets bästa exempel, på båda begreppen, måste väl vara när Modernista marknadsför Hitomi Kanaharas, född 1983, debutroman Ormar & piercing som en ”japansk kultklassiker”.
Jag förstår din poäng, och tycker också att man ska vara återhållsam med ordet, men ”klassiker” har alltid kunnat användas även för att enbart beteckna ett högklassigt konstnärligt verk (kolla upp det i SAOB), så detta är inget nytt eller konstigt.
I The New York Review of Books-bloggen diskuterades klassikerbergeppet av Mary Beard härom dagen:
http://blogs.nybooks.com/post/286358762/are-classics-classy-the-roman-view
Fina klotband!
åh, då borde du titta på penguins nyutgåvor av ”penguin classics” med finfina klotband. jag har köpt allihop, bara för att de är så fina. mina favoriter är alice i underlandet (vit med rosa flamingos) och great expectations (mörkblå med kristallkronor)
sök på ”penguin classics hardcover” på amazon. årets julklapp!
Ping: Rävjägarn – En söndag i december och klotband