Jag hittade den här bilden på en blogg, det stod att det är Sankt Antonius (samma Antonius som i Salvador Dalís kända målning), målad av en fjortonhundratalsmästare vars riktiga namn är okänt. Han har som så många andra av den tidiga renässansens konstnärer gått till historien med ett namn påhittat efter hans mest berömda verk: Master of the Osservanza Triptych på engelska, jag vet inte vad han kan tänkas heta på svenska. Osservanza-mästaren är väl mest logiskt, men han verkar över huvud taget inte vara omskriven på svenska, inte på internet iallafall. Vi kallar honom nu Osservanza-mästaren. (Han har i övrigt alltså målat en känd triptyk som finns i Osservanza. Här kan man läsa mera.)
Åter till målningen: Det står på Wikipedia att den heter Saint Anthony Abbot Tempted by a Heap of Gold, vilket alltså skulle innebära det gamla vanliga Antonius frestelse-motivet. Men grejen med den här målningen är alltså att det inte finns någonting i den som föranleder Antonius reaktion – han ser rädd ut, som att det händer något otäckt, men vad? På Wikipedia står det så här:
Depictions often show him surrounded by debased creatures who gather to lure him into sin by offering the devil disguised in various cloaks, such as posing as a woman or an object of wealth. In this instance, the gathering animals entice him with a pot of gold. At some stage early in the painting’s history, the pot, which had been shown directly before the saint, was scraped out or painted over, leading to a lack of harmony in the surviving panel between Anthony and his foreground.
Kanske kan man ana att det har funnits något på marken framför honom, mellan honom och haren – färgen är omotiverat lite rödare där. Kanske var guldet gjort av äkta guld, som någon skrapat bort? Men jag undrar om man verkligen VET detta, eller om man bara har antagit att det är så. Tänk om det var Osservanza-mästaren själv som suddade ut sitt guld för att han ville att målningen skulle se ut exakt som den gör nu.
För själv tycker jag att den bästa tanken är att det aldrig har funnits någonting där. Landskapet är så läskigt tycker jag, ser ni fåglarna på himlen? Jag är dålig på fåglar till min fars stora sorg, men jag tänker att det är olyckskorpar, att de kraxar skränande, ser ni träden? Kala och svarta och spretande vassa. Jag vet inte vad det är för djur där bakom, ett ihoptryckt rådjur? Först tyckte jag att det var en utdragen varg men det är nog psykosomatiskt. I mitt hjärta har en varg sin kula. Jag vet hans hunger, hans gom, hans bittra sömn. Rädda mig, älskade. Jag är själv oron, vargen, vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst. Ser ni himlen? Ser ni att den påminner om en annan himmel? På en målning gjord 450 år senare?
Ingen undrar väl vad gestalten i Munchs Skriet är rädd för egentligen. Om det är något som har suddats ut eller målats över. Kanske fanns det aldrig någon fysisk form för Sankt Antonius rädsla heller. Kanske hände det otäcka i den bilden ingan annanstans än i honom själv.
Thereses dagbok 
Therese, dina iakttagelser har en stig larssonsk särprägel och kvalitet, alltså genialiska. Nu undrar jag spänt vem diktaren bakom det kursiverade stycket är: Heidenstam?
”Först tyckte jag att det var en utdragen varg men det är nog psykosomatiskt.”
Hahaha. Mycket roligt och förstås i sammanhanget signifikativt. Får jag förresten vara fräck och fråga: När kommer din roman? Hoppas även på en framtida konstbok! Din blick för bilder och förbindelser är verkligen anslående.
Det verkar vara en mycket fin målning, och din text var det bästa jag läst här på länge. Tack för att du visade mig dom båda!
Jag håller med, väldigt fin och sorgsen text och verkligen en fantastisk bild!
RH: Jag tror det är Stina Aronsson? Det vet jag inte för att jag är bildad, utan för att jag tror Therese har citerat just de där raderna någon/några gånger tidigare.
Tack, vad ni är snälla.
RH, det är inget datum bestämt för romanen än, men jag skulle gissa i september. Förhoppningsvis förhoppningsvis om allt går som det ska ta i trä. Jag hoppas förresten också på en framtida konstbok!
Och rätt gissat av Per, här kan man läsa hela dikten:
Det här var lite FÖR bra för att bloggas, känner jag. Iaktagelser som dessa borde tryckas på finaste papper och placeras i en kunskapsbank under jorden i Svalbard, inför framtiden.
Underbart, tack för information, nu gick jag omedelbart in på antikvariat.net och beställde ett ex av Tolv hav (dessvärre det sista exemplaret) + Feberboken för att fylla en av mina många och kanske mest akuta bildningsluckor.
Och med ens klingar vargraden ovan inte alls särskilt heidenstamsk…
Tack Therese, jätteintressant.
Jag undrar bara över en sak. Även om målningen ofta klassificeras som Antonius frestad av guld så kallas den av Metropolitan Museum of Art i New York (där den finns) för ”Saint Anthony the Abbot in the Wilderness”. Kanske av försiktighet eftersom den det påstådda utsuddandet av guldet verkar mystiskt.
Själv funderar jag så här: I St. Athansius berömda levnadsteckning Vita Antonii finns följande passus (i engelsk översättning):
”And on the day following he went forth still more eagerly bent on the service of God and having fallen in with the old man he had met previously, he asked him to dwell with him in the desert. But when the other declined on account of his great age, and because as yet there was no such custom, Antony himself set off forthwith to the mountain. And yet again the enemy seeing his zeal and wishing to hinder it, east in his way what seemed to be a great silver dish. But Antony, seeing the guile of the Evil One, stood, and having looked on the dish, he put the devil in it to shame, saying, ‘Whence comes a dish in the desert ? This road is not well-worn, nor is there here a trace of any wayfarer; it could not have fallen without being missed on account of its size; and he who had lost it having turned back, to seek it, would have found it, for it is a desert place. This is some wile of the devil. O thou Evil One, not with this shalt thou hinder my purpose; let it go with thee to destruction.’ And when Antony had said this it vanished like smoke from the face of fire.
Then again as he went on he saw what was this time not visionary, but real gold scattered in the way. But whether the devil showed it, or some better power to try the athlete and show the Evil One that Antony truly cared nought for money, neither he told nor do we know. But it is certain that that which appeared was gold. And Antony marvelled at the quantity, but passed it by as though he were going over fire; so he did not even turn, but hurried on at a run to lose sight of the place.”
Kan målningen mot den bakgrunden inte lika gärna handla om det stora silverfat som gick upp i rök? Det förefaller mera logiskt. Jag tror faktiskt inte på teorin om det försvunna guldet.
Och fåglarna är väl de arketypiska korpar som möter oss redan i Gamla testamentet hos profeten Elias.
Bea, åh! Gud så fint.
tidenstecken, aha! Men då tror du att det innebär att det aldrig har funnits någonting mer i målningen? Utan att den visar Antonius reaktion på precis det tomrum som han ser ut att reagera på?
Ja, varför skulle konstnären eller någon annan ha skrapat bort guldet? Man ska minnas att alla de som på medeltiden skildrade den helige Antonius frestelser säkert läste innantill i Vita Antonii, en av den västerländska kulturhistoriens mest inflytelserika skrifter.
I den finns ingenting om en kruka guld. Tvärtom står det att guldet var utspritt på vägen och att Antonius snabbt skyndade förbi utan att vända sig om. När det gäller silverfatet står det uttryckligen att han stannade upp och tittade på fatet som sedan gick upp i rök.
Jag har förstås inget bevis men är personligen övertygad om att det är silverscenen (kap. 11 i Vita Antonii) som konstnären velat skildra.
Therese!
Åh, dina konstbetraktelser är ljuvliga!
Och visst är det spännande med de okända ”gamla mästarna”. Visst kan vi fundera på vem upphovsmannen är, men fokus flyttas till verket, vad bilden föreställer och vad den säger oss. Vi grubblar oss inte fördärvade på om konstnären var ung eller gammal, fattig eller rik, förtryckt eller fri, vilka politiska åsikter han hade eller vilka hans kompisar var – vi fastnar i bilden.
En intressant historia om renässanskonst finns i Robertson Davies Corsnish-trilogi, särskilt i ”What’s bred in the bone”.
Efter den här blogposten får jag nog leta mig hit oftare. Jag kanske skulle råka lära mig nåt också. Men vad är det i molnen ovanför berget till höger?
jag måste bara säga vad jag tänkte häromdagen. jag gick på en promenad längs kungsholmsstrand och det var riktigt kallt ute. vid ett av de ställena där vattnet smalnar och det endast är några meter brett, och träden ligger så fint och vakar över strandlinjen, låg det en blank is. skenet från gatubelysningen gjorde färgerna så varma, lite rosaaktig, vilket skapade ett så fint vinterlandskap. jag fick plötsligt känslan av att jag hade sett den vyn förut i ett annat sammanhang, men förstod inte varför jag tänkte så. då kom jag på. de bilder du la upp i ett gammalt inlägg över isarna på åarna i holland var det som fick mig att känna att ”det här har jag sett förut”.
fick mig att fundera på hur man sparar bilder i huvudet. hur de påverkar en. på hur min upplevelse av den blanka isen kanske stärktes då jag associerade den med målningarna.
det var bara det.
Det är märkligt hur vissa tidiga sienesiska målningar har den där märkliga böjda horisonten, som om jordklotet vore väldigt litet eller som om landskapet sågs igenom en tjock, deformerande lins. Odd Nerdrum brukar härma den där böjda horisonten – vet inte vad tycker om hans bilder, Therese, men han är en annan målare som deformerar landskapet för uttrycka existentiell destabilisering.