Jag lyssnade lite på Johanna Koljonens sommarprogram, hon sa att hon tyckte att Alice i Underlandet är en bra bok bland annat för att Alice slipper vara en duktig flicka när hon är i Underlandet. Jag tänkte att okej om man har en stiff viktoriansk uppfostran (även om den riktiga Alice faktiskt verkar ha gjort en massa roliga saker och inte bara suttit och tränat skalor på pianot och rabblat verbformer), men jag är så himla trött på det slentrianmässiga i det där, det ständiga deklarerandet att man INTE MÅSTE VARA EN DUKTIG FLICKA – lätt för er att säga, brukar jag tänka, lätt för vem som helst att säga som har alternativ som står till buds.
Att vara en duktig flicka har varit den enda chansen att göra något vettigt av mitt liv. Hade jag inte duktigt gjort mina läxor och duktigt skrivit alla rätt på prov och duktigt skaffat mig höga betyg så hade mitt liv sett helt annorlunda ut, och inte på ett spännande, bohemiskt och frigjort sätt, utan bara på ett sorgligt sätt.
Jag hatar verkligen moralism, men jag hatar lika mycket den självklarhet med vilken det hävas (i typ allt från barnprogram till DN till mitt twitterflöde – okej, kanske inte så stor spännvidd däremellan i och för sig, men ni fattar omfånget) att det är toppen att vara dålig flicka, bråkig flicka, slampig flicka, slarvig flicka, ful flicka, flicka som skriker och svär, flicka som gör dumma saker. Visst, sett utifrån en välanpassad medelklasstillvaro är kanske allt det där kittlande och frigörande, men utifrån en arbetarklassverklighet utan tradition av akademiska studier, utan pengar som alltid finns om de behövs och utan självklar pedagogisk pepp från vuxenvärlden blir slutresultatet av den där vägra vara duktig flicka-attityden tyvärr ofta arbetslöshet, tonårsgraviditet, socialbidrag, white trash, missbruk, elände.
Jag blir så himla provocerad över att det där med att vara duktig flicka nästan alltid beskrivs som något problematiskt. Det kan precis lika gärna vara räddningen.
Thereses dagbok 
Viktigt inlägg! Tack. Ska bli spännande att läsa mer av dig :-)
Det kanske är som med så mycket annat, att det inte behöver vara i sig problematiskt, utan handlar om normen och kraven? (Obs: Ej klart argument utan teorifundering.)
Men ja, det är klart att utgångspunkt och perspektiv gör väldigt stor skillnad.
Som jag tolkar begreppet ”duktig flicka” är problemet att det finns flickor (och för all del även pojkar) som strävar efter att bara vara duktiga. Att kämpa och sträva kan ju vara bra, men nog är det bättre att sträva efter kunskap eller ngn speciell färdighet istãllet för att bara bli betraktad (och i det bekräftad) som duktig.
Malin: Tack!
Julia: Men det finns ju en norm enligt vilken det anses sunt och nyttigt att våga låta bli att vara en duktig flicka (liksom i kontrast mot en gammeldags före-Pippi Långstrump-norm, som sa att flickor skulle vara duktiga), och det är ju en destruktiv norm för jättejättemånga. Även om det liksom anses självklart att den är en sån väldig förbättring mot den gamla, ”flickor ska vara snälla och duktiga”-normen. Ofta är det ju just att vara duktig som leder till en verklig möjlighet till självständighet (som i mitt fall!).
lovisa: Ja, det är klart att det är bättre att vara duktig på riktigt än på låtsas, men i valet mellan duktig på låtsas och dålig på riktigt har jag svårt att se att det förra skulle vara sämre än det andra.
Bra inlägg!
Personligen undrar jag vad pojkar tjänat på att tillåtas vara mer bråkiga, skrikiga och dåliga i skolan. De duktiga pojkarna går det generellt sett mycket bättre för.
Ivar, det var ju också en jättebra poäng.
Bra inlägg! Och bra synpunkt från Ivar. Jag led en hel del av att vara en töntig och lite tjock mellanstadie- och högstadiepluggis när det begav sig, men de tuffa killarna som började röka i femman och och slogs på rasterna, tja, de gick väl med något undantag inte direkt några lysande framtider till mötes hemma på bruket.
Sedan finns det så klart en skillnad i samhällelig acceptans mellan olydiga pojkar och olydiga flickor, men frågan är om inte slutresultatet ändå ofta blir rätt likadant, även om jag kan tänka mig att en bråkstake till pojke får fler chanser innan han betraktas som förlorad.
Det har du ju helt rätt i. Jag önskar bara att fler vågade gå sin egen väg istället för att ånga på i duktigspåret som små maskiner. En del ser så olyckliga ut. Men det är kanske en helt annan diskussion. Tack för en intressant blogg förresten!
Kanoninlägg, väldigt tänkvärt, bra perspektiv på duktighetsdebatten…
Tänker samma sak.
*gör vågen* för detta inlägg. Är så less på just det medelklassperspektivet, där det finns ett skyddsnät (inte minst ekonomiskt) som fångar upp den som spränger ramarna och misslyckas. Fint för dem, men alla har det inte så förspänt, och jo, dtet är faktiskt sant att skolan och utbildningen är den viktigaste vägen till ett bättre och tryggare liv.
Apropå det där med pojkar så läste jag för drygt 20 år sen nån universitetskurs där det ingick en bok om arbetarklassungar i England. Flickorna var duktiga och satsade på skolan, pojkarna var bråkiga och störiga och kallades/tyckte att de själva var rebeller, MEN poängen var att det egentligen var killarna som följde normerna, på så vis att det faktum att de sket i skolan var just det faktum som gjorde att de skolades in i sina fäders arbetarklasstillvaro.
En bra poäng vad gäller klassperspektivet, men jag tycker att du är lite hård mot Koljonen et al. Det är väl ingen som hävdar att man ska slå läraren på käften och skita i skolan – problemet är väl snarare att många med toppbetyg och utmärkta prestationer överallt inte förmår, som du, använda detta till ”verklig självständighet” utan att det bara upplevs krävande/kvävande?
Det kan ju finnas upplevda eller kvarspökande (halvsjälvpåtagna?) normer som blir det man gör uppror mot, även om upproret är det som faktiskt ger uppskattning och positiv uppmärksamhet.
Kanske finns också den hyfsat skötsamma förnöjsamhetens väg mellan toppenduktigheten och den avgrund du beskriver? En rätt okej plats någonstans mitt i hierarkin.
Dock är det väl något som du skriver slenterianmässigt med uttrycket ”duktig flicka”. Så som uttrycket används verkar det ju inte alltid betyda att man ens nödvändigtvis är speciellt duktig, i alla fall inte superduktig, utan snarare ”flicka som har så höga krav på sig att hon själv mår dåligt”. Ibland låter det nästan lite elakt och ironiskt, eller i varje fall nedlåtande. Som om den verkligt duktiga är duktig utan att behöva sträva efter det – och så är det ju inte. Jag tror också att det är rätt bra om arbetsamhet och ambition får vara ideal.
Även för killar är det där klassdefinierat. De killar som växer upp med oceaner av möjligheter på grund av pengar och status kan, tyvärr, ofta vara hur slappa och bråkiga som helst. Sedan köper/snackar pappa in dem på en skola där man av hävd inte sätter lägre betyg än 18,0 (helst högre) och nu är de alla börsmäklare i HongKong eller London. Trots att de slogs och härjade under hela grundskolan. Såg till att vår lärare hamnade på sjukhus efter att ha fått en golfboll i huvudet (golfbollar, det är sådant de kastar) etc.
Duktiga pojkar göre sig icke besvär i vissa kretsar.
Tove > Vilken är alltså slutsatsen? Att alla pojkar med pengar och status blir börsmäklare i Hong Kong? Eller att alla i överklassen bråkar och stökar? Eller att alla börsmäklare i Hong Kong bråkade och stökade till sig minst 18 poäng i skolan?
Om du ursäktar; undrar du inte ibland om du själv målar världen som du vill se den (för enkelhetens skull)?
Dennis, Tove m.fl > Det handlar väl inte om att komma fram till en slutsats? En stor del av problemet är ju just generaliseringar efter normer.
Något jag personligen blir fruktansvärt provocerad av är den ofta liberalistiska inställningen att ”alla har samma förutsättning”.
Tack Therese för en väldigt skön blogg att läsa! Vet inte varför jag fortfarande inte länkat till den, ska ordna det nu…
Ping: Tweets that mention duktig flicka « Thereses dagbok -- Topsy.com
Ping: Inlägg som berör – 6 augusti 2010 « Nattens bibliotek
Det här med ”duktig flicka” och ”duktig pojke” har väl skiftat i betydelse? Efter det att 60- och 70-talens hippier och akademiker uppfostrat sina barn till att göra uppror mot auktoriteter har dessa gjort det enda som återstått – gjort uppror mot sina föräldrar genom att bli ”duktiga flickor” och ”duktiga pojkar” i klassisk bemärkelse – och därmed blivit rebeller.
Så bra och viktigt. Tack.
Ja det var också en konstig sak att säga om Alice i underlandet, slipper vara duktig flicka? Jag håller med, det är något nedlåtande över uttrycket ”duktig flicka”.
Tove: Håller med om att det är klassdefinierat även för gossar. Men just de exempel du tar upp är ju inget medelklassuppror. Du beskriver en ren överklasstillvaro för det yttersta fåtalet, lite som när kungen skulle trixas genom studentexamen på Sigtuna.
Jag uppfattade att Thereses inlägg mer gällde hemmablindheten i revolutionsromantiken hos en ganska bred medelklass, en medelklass som nått sina positioner genom att faktiskt i praktiken omfatta just de ideal och dygder som de romantiserar om att bryta mot.
Medan revolten i verkligheten lätt leder till katastrof om den bedrivs utan skyddsnät.
Ola, vilken utmärkt sammanfatting, det var exakt så jag menade.
Ping: Fördomsprofilen: Skolkaren och den duktiga flickan av Elin Grelsson
Johanna K komer ju från Finland och där finns betydligt mer av det gamla läroverket kvar, om än i uppdaterad form. *Studier* räknas mycket högre i Finland, de uppfattar säkert Sverige som ganska slappt – och med viss rätt. Så det är sin egen uppväxt i ett klimat där auktoriteter och plugg kunde vara självklart positiva värden hon talar om. Men visst, det hon säger passar väldigt bra in i konjunkturen här i Sverige – det är inte okej att vilja vara elit och påläst hos oss, det är inte heller okej att betona att ens råplugg och innötta kunskaper har tagit en någonstans. Särskilt inte om man inte påtagligen tjänar multum med pengar på det.
Håkan Lindgren (Agamemnon/”The Loser”) skrev häromåret apropå den där danska debattboken om konstkritikens schabloner att den oavsiktligt pekade på något mycket större än konstkritik: att ”elefanten i rummet är vårt ambivalenta förhållande till auktoriteter”, vare sig det handlar om moraliska och estetiska idéer, politiska värderingar, kunskaper eller idoler. Auktoriteter och normer som man både följer, ser upp till och kanske vill mäta sig med och överträffa – mer eller mindre klart genomtänkta och valda var det förr en självklarhet att man hade en del sådana normernde värden. Också att göra uppror förutsatte att man hade en klar norm att revoltera *mot*, men idag ses det ju inte som speciellt praktiskt att ha ett sådant genomtänkt, stadigt förhållnde till auktoritativa personer och värden (vilket man kan säga att den fina eller ambitiösa flickan vill ha), det är mest till hinders när man ska smeta på nya attityder, en ny spellista och ny fuskbränna. Normen nar blivit – som Peter Weiss skrev om henry Miller – att börja på den punkt där statyerna redan är omkulvvräkta, oavsett vem som åstadkom detta. Och vad är det säkraste s’ttet att demonstrera sitt förakt för alla ”borgerliga normer”? Jo, att ha sex offentligt, naturligtvis, eller tårta ärkebiskopen eller något liknande, oavsett varför man utför den gesten
Ping: Skolk – är det sjukt att vara så lat? « Ozymandias Suspensoar
Instämmer i att vi som kom från fattigt hem var tvungna att vara duktiga för att komma någonstans. Men jag revolterade inom mig mot tanken att vara duktig så jag blev aldrig bäst i något.
Ping: Nyanserat om duktiga flickor « Nattens bibliotek
”Jag har gått varenda gata,
jag har letat, kammat noll.
Jag har genomskådat bluffen men vad
spelar det för roll?
Jag säger en stor stark, det e’ vad jag behöver,
en stor stark, jag är ett skepp i nöd,
en stor stark om det så ska bli min bleka död,
jag säger
en stor stark…”
-Kjell Höglund (nej, inte Häglund), 1990. Ingen duktig person…
Jag förstår hur du menar men att vara en duktig flicka handlar inte enbart om att vara ambitiös och ha bra betyg, enligt mig. Jag har varit en duktig flicka hela mitt liv och alltid haft enormt höga krav på mig själv, med ätstörningar, sömnproblem och ångest som följd. Jag pluggade som en idiot hela gymnasiet och hade som krav att jag skulle få MVG i nästan allt (vilket jag ändå inte fick) och mådde skitdåligt hela tiden. Sen spelade mina relativt bra betyg ändå ingen roll för jag kom in på juristprogrammet tack vare högskoleprovet (så man måste inte vara duktig i skolan, man kan göra högskoleprovet ist. Önskar att jag hade fattat det när jag gick på gymnasiet). Jag jobbar hårt för att släppa de hårda kraven på mig själv, som inte bara gäller skolan utan allt annat i livet, men det är svårt. Jag har många vänner som är duktiga flickor och det är ingen av dem som mått bra av att vara det. Visst, det är bra att ha bra betyg, men att vara en duktig flicka – nej tack.
Tack Therese.
det här var ett inlägg som utger sig för att vara något det inte är. det du talar om håller ingen arbetarklass om ryggen; du talar om världen som vore det en plats med olika dörrar att kliva igenom, om en bara är duktig nog att ägna sig åt en sådan sak. som en self made man-värld, där en liksom kan ta för sig, om en bara är fokuserad nog.
om en är arbetarklass, är det knappast det enda den personen är. inte heller är en kvinna, eller en flicka, enbart en kvinna eller flicka. det finns väldigt många kvinnor som trots sin duktighet inte får den karriär som du talar om som din chans i livet, även om jag självfallet förstår att det har fungerat bra för dig och gratulerar dig för det. anledningarna kan vara många och bero på såväl deras härkomst som deras kroppstyp. att tala om intersektionalitet är inte att tala om en moden flumterm: intersektionalitet är i ropet då det faktiskt fungerar som analysmetod. jag inser dock att du i ditt resonemang utgår från en vit flicka, då du i slutet ändå tar upp ”white trash”.
dessutom förstår jag inte varför du kopplar Koljonens uttalande om Alice med ett livsuppbyggarprojekt. vad jag minns står det ingenstans att Alice försummar sina betyg eller riskerar att hamna i tonårsgraviditet på grund av sitt fall. Koljonen pratar självfallet om att inte infinna sig i en påtvingad flickroll, som nuförtiden förvisso har en hel del med studieduktighet att göra, men som historiskt till lika stor del har haft att göra med att en ska sitta still, vara vacker, inte ligga runt. den rollen är begränsande och det är jag övertygad om att du håller med om.
om någon liksom jag inte går med på att världen är en self made man-värld, faller hela resonemanget och det framstår som självklart att jag ska kunna vara hur rebellisk som helst. det är ju inte som att duktigheten kommer att ta mig någonvart, och inte vill jag vara världen till skönhetsbehag heller. faktum är att jag redan i mig själv, som kurd och bisexuell, har mist min chans till en duktig flicka-karriär. och inga duktighetsbetyg kommer att någonsin få arbetsgivare att sluta förvänta sig en brytning när jag för första gången öppnar munnen.
tack Flavia för den viktiga kommentaren, man vet så lite om andras situationer och så mycket om sin egen och de som är lika en själv,
jag vet ingenting om dig, men jag är uppvuxen med en mamma som inte har haft flera dörrar att välja mellan, själv har jag haft det, jag hör vad du säger och jag förstår likväl vad Therese säger, det är hennes liv och ditt ser annorlunda ut