jag läser äntligen ut en roman

Jag klämde Knausgård på mindre än ett dygn. Belöna mig för detta på det sätt ni finner lämpligt. Nu ska jag delge er vad jag, efter långt övervägande, tror är mitt favoritstycke ur boken. Låt mig understryka att konkurrensen var hård.

När man föreställde sig framtiden och målade upp en värld där det urbana livet har brett ut sig överallt och människan har fullbordat sin efterlängtade symbios med maskinen, tog man aldrig det enklaste med i beräkningen, som ölet, så gyllene och smakrikt och robust, bryggt av kornet på fälten och humlen på ängen, eller brödet eller rödbetan med sin söta men mörka, jordaktiga smak, allt sådant som vi alltid hade ätit och druckit, vid bord snickrade av trä, innanför fönsterrutor som solstrålar faller in genom. Vad gjorde man när man satt i de här 1600-talspalatsen, bland alla livréklädda tjänare, iförda högklackade skor och pudrade peruker som var nedtryckta över skallar fulla med 1600-talstankar, annat än att dricka öl och vin, äta bröd och kött och pissa och skita? Likadant var det med 1700-, 1800- och 1900-talen. Föreställningen om vad människan var förändrades ständigt, föreställningen om världen och naturen likaså, all jordens märkliga idéer och trosinriktningar uppstod och försvann, nyttiga och onyttiga saker uppfanns, vetenskapen trängde allt längre in i sina mysterier, maskinerna blev fler, farten ökade ständigt och allt större delar av de gamla levnadsvanorna lämnade man bakom sig, men ölet var det ingen som hade en tanke på att lämna bakom sig, eller ens förändra. Malt, humle, vatten. Åker, äng, bäck. Och så var det i princip med allting. Vi var nedsänkta i det arkaiska, ingenting väsentligt med oss, våra kroppar eller behov, hade förändrats sedan den första människan såg dagens ljus någonstans i Afrika för fyrtiotusen år sedan eller hur länge nu Homo sapiens hade existerat. Men vi inbillade oss att det förhöll sig annorlunda, och vår inbillningsförmåga var så stark att vi inte bara trodde det, dessutom inrättade vi oss efter det, där vi satt och drack oss fulla på våra kaféer och mörka klubbar och dansade våra danser som antagligen var mycket klumpigare än de som dansats för låt säga tjugofemtusen år sedan, i skenet från en eld någonstans vid Medelhavskusten. Hur hade föreställningen att vi var moderna alls kunnat uppstå när folk stupade omkring oss, angripna av sjukdomar som det inte fanns någon bot för? Vem kan vara modern med en tumör i hjärnan? Hur kunde vi tro att vi var moderna när vi visste att varenda människa snart skulle ligga i jorden någonstans och ruttna?