i all hast om poesin

Jag har aldrig känt mig mindre sugen på att öppna en samtida, svensk diktsamling än efter att ha läst den här artikeln i Aftonbladet: Hanna Nordenhök sammanfattar det poetiska 00-talet – eller, det poetiska 00-talet runt OEI-kretsen (på det där generaliserande sättet som man bara får skriva om poesin runt OEI-kretsen på om man skriver positivt? För annars hojtar alltid någon ”Nej, nu generaliserar du för mycket! Det är fråga om en grupp högst individuella poeter, man kan inte klumpa ihop dem så här! Som en följd av din generalisering underkänner jag härmed alla dina argument.”).

Jag tycker tyvärr (och med tyvärr menar jag verkligen tyvärr, för det gör mig deprimerad) att allt i artikeln samt allt som beskrivs i den hamnar någonstans mellan akut tristess och de gamla vanliga klyschorna – mest irriterande är nog påståendet att OEI-debatten skulle ha varit en konsekvens av den konceptuella poesins politiska potential (=”ett radikalt estetiskt attentat mot en romantisk konst- och litteratursyn”). Det är inte bara fel utan även en bisarr tanke: Var (förutom på den här bloggen – haha!) finns den där förhärskande romantiska konst- och litteratursynen egentligen? I sådant omfång att det krävs både attentat och revolution? Jag blir lite trött… jag blir lite trött bara på formuleringarna. I ärlighetens namn blir jag trött bara av rubriken. (Och ännu tröttare blir jag av att få veta att man idag i SvD kan läsa i princip samma artikel, fast av Jesper Olsson. Men SvD uppdaterar ju aldrig sin sajt.)

Koncept, fragment, ifrågasättande, destabilisering, kortslutning, sabotage, sönderdelning, överskridande, ett blottläggande av språkets normerande verklighetsskapande makt och ”Själv önskar jag mig ett 2010-tal rikt på revolutioner”, det är den svenska poesin idag, iallafall den som anses viktig – – – jag skrev någon gång att all livsvisdom man kan önska sig står att finna i Pet Shop Boys låttexter, det är ett yttrande jag inte är beredd att dö för men Neil Tennant formulerade det väl; ”Change the dedication / from revolution to revelation”, DET är något att hoppas på inför 10-talet…



Mysig julbild nummer tre (börjar bli lite stressigt att bli av med dem nu).

6 kommentarer

Filed under litteratur, media, poesi

6 responses to “i all hast om poesin

  1. Ack så sant detta är, och samtidigt så deprimerande. Jag hade ett hopp om ett hyfsat slut på det poetiska året, men höstsäsongens lyrik har väl mest bestått av att OEI Editör pumpat ut nya utgåvor (som samtliga hyllats i Aftonbladets kultur). Utan det litteraturstöd som nästan undantagslöst går till den här typen av diktsamlingar skulle en sådan utgivning inte vara möjlig, och inte heller ett sådant osynliggörande av andra traditioner.

    Ett tecken på den svenska poesins undermåliga halt, är att den så sällan antologiseras. När det någon gång görs breda antologier på temat ”Dikter till tröst” eller ”Kärleksdikter från vår tid” visar sig den här samtida lyriken vara i stort sett oanvändbar. Redaktörerna får tänja sig långt för att hitta något som går att publicera och som kan tala till läsaren. Därför får den här typen av antologier i dag en olyckligt återblickande karaktär, och antagligen kommer väl utgivningen snart att upphöra. Jag skriver något om det här:

    http://vakna.blogspot.com/2009/12/svenska-poeter-inte-langre-nagra.html

    För övrigt fanns det en debatt om OEI och språkmaterialismen långt innan Johan Lundberg tog upp det i Expressen 2007. De artiklarna var väl snarast krönet på en flerårig debatt som innan dess hade förts i något smalare medier eller på nätet.

  2. Emmanuel

    Du skriver ”Var (förutom på den här bloggen – haha!) finns den där förhärskande romantiska konst- och litteratursynen egentligen? ”.

    Svaret är ju att hon har rätt, det säljs fortfarande mycket poesi i Sverige, men då just främst finns poesi som tillhör ”den förhärskande romantiska konst- och litteratursynen”.
    Fröding, Stagnelius men även Ekelöf finner hela tiden nya läsare, till skillnad mot mer samtida ”poeter”. Så försäljningsmässigt härskar en annan litteratursyn än kultursidornas.

    Kan förklaringen finnas i det som Anders Björsten ovan säger? Dvs. att omöjligheten att antologisera nyare poesi helt enkelt beror på dess undermålighet, dess bristande hantverksskicklighet, obefintliga form och framförallt dess oförmåga att engagera läsare.

    Problemet är väl att poeterna har följt Brechts råd till Ulbricht och bytt ut folket. I detta fall bytt ut läsare mot statliga givare av kulturbidrag och kultursidekritiker.

  3. Men det är väl ändå en förenkling? För Öijer är också en samtida poet, liksom Tranströmer, och ingen säljer väl som de två? (Fast de skriver ganska traditionellt, ok.)
    Men – bra poesi är bra oavsett om den är traditionell eller nyskapande. Och det finns visst bra poeter i livet som inte skriver som BKÖ eller TT:
    Frostenson, Jäderlund, Malte P, Mattias Alkberg, Magnus William-Olsson, Aase Berg, Stig Larsson, Eva Ström, Gunnar D Hansson: samtliga förtjänar att antologiseras, och samtliga skriver, möjligen med undantag för MWO, icke-traditionellt …

  4. Johannes Anyuru nämns inte heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s