ganska hastigt igen (Manifestet, del två)

Jag har tänkt lite mer på Manifestet. Jag har läst en massa invändningar mot det på en massa bloggar och jag har invändningar mot varenda invändning, så nu tänkte jag dra några lite snabbt. Den första invändningen klarade jag indirekt av redan i gårdagens hastiga bloggpost, det är den som låter typ ”Men tänk om författare NN och författare YY (har ofta varit Shakespeare, Selma Lagerlöf och Virginina Woolf) hade följt manifestet, hur hade det sett ut då?” – ja, det är klart att det hade sugit, men så såg ju deras samtid inte ut som vår samtid, det de skrev skrev de i en helt annan kontext, det är väl självklart att ett manifest som går ut på att ta avstånd ifrån sådant man uppfattar som mindre bra vid en specifik historisk tidpunkt inte går att applicera på vilken tid i litteraturhistorien som helst – det fanns igen anledning att ta aktivt avstånd från deckarhype och romaner om Jan Eliasson på Shakespeares tid. Istället kan man väl fråga sig: ”Tänk om Shakespeare, Selma Lagerlöf och Virgina Woolf bara hade skrivit precis sådant som de visste skulle vara sin samtid till lags, med alla de beståndsdelar som utgjorde den under deras samtid framkomligaste vägen, hur hade det sett ut då?” – är ni med? Jag tror tyvärr inte att alla är med, men jag hoppas att några är det. Moving on:

Annan vanlig invändning: ”Vilka tråkiga romaner det kommer att bli! Det är reaktionärt, det är begränsande, det går inte att skapa något nytt under sådana förutsättningar, etc, etc” – jag tycker personligen inte att det låter ett dugg tråkigt, utan snarare som att man slipper en massa tråkiga grejer – fast det inser jag i och för sig är en smaksak. Men är verkligen DE ENDA sätten att skriva intressant och nyskapande prosa att basera den på en historisk person eller en nu levande, namngiven person eller sina dagboksanteckningar (fyll på med resten av punkterna…)…? – DET OM NÅGOT vore väl begränsande? Det finns väl hur mycket kul som helst man kan göra med en roman som befinner sig inom de där riktlinjerna, om man nu nödvändigtvis måste göra nåt kul med sin roman – jag skulle glatt kunna skriva under manifestet utan att uppleva mig det minsta begränsad, jag har aldrig velat göra något annat än sådant som faller inom ramarna för det (jag håller alltså på att försöka skriva färdigt en roman just nu, kanske är jag lite extra engagerad därför) men jag är å andra sidan kanske typ omedveten om de bojor jag går i, så hämmad av traditionellt berättande att jag lever i självförnekelse? Eller så är jag kanske bara lite naiv eller konstig som vill skriva vad jag skulle kalla helt vanliga romaner (jag minns att Per Hagman sa det i en intervju inför När oskulder kysser; att han hade gjort något så gammalmodigt som att skriva en roman, en påhittad, som att han nästan fick ursäkta sig, ”Förlåt, men jag har skrivit en helt vanlig roman…”) , ”vanlig” ska här givetvis inte förväxlas med ”tråkig”, det är väl egentligen när det krävs OVANLIGHETER för att bära en roman som man borde börja bli misstänksam.

Ja, och en annan invändning, den om språket och stilen, det var kanske inte klockrent formulerat i manifestet, men det är givetvis ingen som tycker att från och med nu ska alla svenska romaner skrivas på någon slags standardiserad svensk romanprosa (formuläret med riktlinjer för denna rekvireras från Jerker Virdborg, var god bifoga svarsporto) – det är väl ingen som vill bannlysa det poetiska, egensinniga, levande, glittrande, personliga och uttrycksfulla språket, herregud, då tror jag nästan att man på pin kiv gör sig lite dummare än vad man egentligen är… eller, jag hoppas det iallafall.

Jag skriver detta med mycket glatt tonfall! Ibland tror jag att ni tror att jag är arg hela tiden och läser mina blogginlägg med grälsjukt, bitchigt tonfall. Jag är oftast snäll och glad. Idag är jag det definitivt. Hej, kyss.