Just när jag var på väg att besviken ge upp min jakt på något Underbart att läsa hittade jag ett antikvariat som sålde ut allting för en tjuga per bok. Så jag köpte en hel kasse. Ovanför syns ett fotogeniskt urval: Det estetiska lifvet av en Yrjö Hirn, Den tillbedda av Sarah Bernhardt (skrev hon den själv? Den kallas ”förströelselitteratur” på baksidan, det var ju ett fint ord. Jag köpte den mest för att omslaget är så snyggt men det kan ju hända att jag låter mig förströs av den), Stefan George och andra studier av Sven Stolpe, Orfika av Bertil Malmberg, Hjärtats landsflykt av Björn Julén, Kantele av Stina Aronson. Därtill bland annat en liten bok med Svensk Sturm und Drang, mer Bertil Malmberg (dumt antagligen, eftersom jag ju, som ni vet, inte ens gillar Bertil Malmberg särskilt mycket) och lite mystisk lyrik. Om något är underbart återstår att se, roligt var det iallafall. Och så köpte jag en tygkasse – jag inser att det inte är speciellt glamouröst med tygkassar, men eftersom jag rätt ofta måste bära omkring på böcker och buntar med manus och allt möjligt som inte går ner i en handväska så är de iallafall praktiska, och den här är iallafall bättre än den från Monki (som jag och tusentals 14-åringar har) eller den som det står KULTURCHOCK på (som iofs är rätt snygg men som får mig att känna mig som någon som typ gör ett feministiskt seriefanzine… och det gör jag ju inte). Kolla!
”Hunting high and low”! Äntligen ett budskap jag kan stå för, i dubbel bemärkelse: både den faktiska innebörden av orden och den eventuella referensen till min favoritlåt med A-Ha. Hurra!
Det står i en artikel av Malte Persson i Expressen idag att jag i den där texten om litterära skandaler ”tyvärr fortsatte att romantisera dem och idén om det marginaliserade” – well, det är ju roligt med skandaler! Och sedan förstår jag inte det där tyvärret angående romantiserandet av det marginaliserade* – vad finns det att beklaga i den hållningen? Sa jag emot mig själv på något sätt? Jag försökte att vara självkritisk. Och jag gillar ju det marginaliserade..! (Well, om det är bra, givetvis… eller iallafall hyfsat… haha.) Jag orkar inte med några fler smarta analyser med utifrånperspektiv (eller, ”utifrånperspektiv”) på debatter nu… alltså, om alla som uttalade sig om hur det borde diskuteras på kultursidorna faktiskt skulle få bestämma över diskussionerna så skulle det bli skittråkiga kultursidor. No offence Malte alltså, jag talar om något större nu. Som jag har lite svårt att formulera… En stor trötthet kom iallafall över mig nu. Så nu går jag ut och köper hämtmat med okänt asiatiskt ursprung. Hej, hej.
*”IDÈN om det marginaliserade” står det visst ja – jag gillar det som faktiskt ÄR marginaliserat. Jag tycker att det marginaliserade existerar i verkligheten och inte bara som idé. Fast jag gillar iofs idén också!
Update: En så fin bild på Stefan George! Nästan alla foton av honom är i profil, antagligen eftersom han hade en så imponerande/demonisk sådan – kolla på väggen, där hänger det ett annat foto av honom i profil. Sjukt snygg tapet dessutom:
Thereses dagbok 
Vilka fina böcker! Jag har I solnedgången (Anna Hamilton-Geete) i en utgåva liknande Stefan George-boken. den är mkt tjusig! Bilden är påklistrad och ramen runtomkring upphöjd. Dessutom är böckerna bra. I övrigt är jag svag för gamla häftade böcker.
Synd att jag inte har kvar några Mjölkbaren-kassar, då hade du kunnat få en sådan. Den var mörkt brun med namnet och en spruttulpan på. Jag ser dock ingen anledning att klaga på en Hunting…-kasse.
Jag känner mig barnsligt avundsjuk på din bokkasse, var var det den där rean var? I Gbg eller Sthlm?
En Stefan George-biografi av Sven Stolpe måste bli rätt… märklig. Jag har mest läst hans litteraturhistoria, och framförallt hans del om den svenska romantiken och…eh, den gode herr Stolpe sticker ju aldrig under stol med vad han tycker om den ene eller andres liv och gärning. Vilket iofs. är en ganska hedersam egenskap, även om jag sällan delar hans konservativa katolicism; han redovisar iaf. sina ståndpunkter klart och tydligt.
Men med tanke på hur svårt han har att förlora Stagnelius Rysslands-vurmande och bristande intresse för Finland undrar jag hur den gode Stolpe hanterar en homosexuell esoteriker som George? Låter som två speciella kynnen drabbas samman.
Jag har vid flera tillfällen underhållit mig med att titta i Stolpes sekundärlitteratur om Stefan George. Den liksom i stort all hans franska litteraturvetenskap – ca 2000 volymer – ägs numera av universitetsbiblioteket i Linköping. Stolpe antecknade och markerade rätt flitigt i sina böcker, men just Georgeböckerna är tråkiga i det avseendet: kommentarer förekommer knappt alls och de fåtaliga markeringarna är rätt ointressanta (tycker jag i alla fall). I stället har han noga noterat på försättsbladen vilka böcker som är värdefulla, sällsynta och ibland viktiga. Ofta har han uppskattat vad böckerna är värda i kronor. I Eduard Lachmanns ”Die ersten Bücher Stefan Georges” har han t.ex. antecknat ”sällsynt 25 kr”
Jag har något slags vag plan om att någon gång skriva om Stolpes boksamling. Om man har läst en del av honom – särskilt hans texter om franska kulturpersonligheter – finns det en del spännande att hitta i hans anteckningar och markeringar. Men även som fragment ur en bokälskares liv är boksamlingen intressant. Särskilt tilltalande tycker jag att försättsbladet till Ernst Robert Curtius’ bok ”Kritische Essays zur europäischen Literatur” är. Där har Stolpe noga antecknat varje gång han har läst boken. Det är fråga om tolv gånger mellan 1950 och 1988. 1955 inflikar han kommentaren: ”Mitt liv är för kort!”, 1965 står det: ”Lever ännu!” och 1976 framgår det att han är sjuk. Sådant är givetvis inte så betydelsefullt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är charmigt.
En annan personlig favorit är Stolpes kommentar på försättsbladet till femte volymen av André Gides dagböcker: ”Läst i Rom mars -76 [influensa; varm – värk; sömnlös; feber; magblödning; rätt nöjd!!] 31/3 -76” Den kommentaren fick mig att köpa en egen uppsättning av dagböckerna.
Anteckningar i marginalen! Jag kan tycka att de är mer intressanta än boken i sig. Nästan som dagboksanteckningar, men knutna till en läsupplevelse.
Rävjägarn: Ja, det håller jag med om. När det gäller en kulturpersonlighet som Stolpe är det spännande att få kika in bakom essäerna och böckerna. Ibland återkommer anteckningarna nästan ordagrant i hans egna texter. Han verkar också ha låtit sina spontana känslor vid läsningen ta form av anteckningar. Några exempel: Knut Jaenssons förord till Stendhals ”Henri Brulars liv” sammanfattar han kärnfullt med ”förfärligt pekoral”. I marginalen till en essä om Hermann Hesse framgår att texten är ”Lysande!”. Georges Bernanos bok ”Nouvelle histoire de Mouchette” är ”Ett mästerverk! Föreslås till övers.” Boken blev ju sedermera också översatt av Stolpes vän Gunnel Vallquist, och översättningen finns i boksamlingen.
En oansenlig bok och sliten bok, P. L. Couriers ”Oeuvres”, har ägts av Frans G. Bengtsson, och detta faktum har Stolpe antecknat två gånger med tillägget att boken är en gåva från Frans G. Bengtsson den 11/3-43 och att en liten anteckning på baksidan av försättsbladet är ”ant. av hans hand – vänd!”. Anteckningen i fråga lyder: ”Tappra som göra i byxorna 320” och under har Stolpe skrivit: ”Frans G:s stil!”. Uppenbarligen värderade han proveniensen högt.
Per, och jag känner mig barnsligt glad över mina böcker :) Det är i Göteborg utförsäljngen är, har du vägarna förbi stan får du ta kolla in den.
Stolpe verkar förresten komma bra överens med George – just nu har han (George, inte Stolpe) förälskat sig i Hugo von Hofmannsthal, det är fint och känsligt beskrivet (”För första gången kände George sitt väsen blomma…”).
David, vilka kul kommentarer! Jag har knappt en enda bok med marginalanteckningar, jag tycks välja begagnade böcker där före detta ägare lämnat ovanligt få spår efter sig… det låter ju underbart med någon annans tankar så där (haha, ”Lever ännu!” var så roligt), jag borde anteckna mer i mina egna böcker… jag nöjer mig oftast med understrykningar och ibland ett hjärta i marginalen om det är något som är extra bra.
Rävjägarn, en Mjölkbaren-kasse lät ju verkligen tjusigt… hur länge sedan var det du var med och drev den? Jag har för mig att jag läste om den i typ Nöjesguiden när jag bodde i Stockholm i slutet på 90-talet, kan det stämma?
”Förfärligt pekoral” ord och inga visor. jag skulle önska mig ett par hyllmeter med böcker vars marginaler vore fulla av Klara Johansons noteringar.
Hoho, nej det var 2003 som vi öppnade och så sålde vi 2007. Fullt så länge sedan är det alltså inte. Verkstadsgatan 10 var adressen.
Aha… jag tänkte skriva att det lät så hippt och skrämmande när jag läste om det, men då blandar jag nog ihop det med något annat café… :)
En av de roligaste marginalanteckningar jag träffat på: http://jennymaria.com/?p=298
I rec. ex skriver jag direkt i boken.
Så synd att ingen smygfotograferade den som antecknade i marginalen. Det ansiktet är jag nyfiken på.
Sven Stolpes essäsamling om George, med en smula om Gundolf, rekomenderar jag varmt. Fick den i julklapp av min far.
Under hans trålande genom Göteborgs kvarvarande antkvariat hittade han också Duinoelegierna i första utgåva. Också den en julklapp.
HerreGud. Ja, bästa Therese, man blir så innerligt trött ibland. Då är George, Rilke och gänget rena rama medicinen.
Du verkar ha ett helt medicinskåp hemma.
Goda tankar – Christopher