Det var ett så roligt diagram över viltolyckor i DN i veckan (obs, jag tycker inte att det är ett dugg roligt med viltolyckor alltså, det var själva diagrammet som var roligt att titta på): det var olika stora cirklar för att visa omfånget av olika sorters djurs inblandning i olyckor. Störst var rådjurens cirkel, den var så stor att bara lite av ena kanten på den fick plats, så där som när man ska rita upp de olika planeterna i solsystemet skalenligt och solen är så jättestor att bara en liten skärva av den syns och så får man föreställa sig resten – dessa är de svårfattbara storheterna, tänker jag nu: evigheten, universums proportioner, rådjurens olycksfrekvens. 22 523 rådjur hade varit med i olyckor. Tvåa var älgar med 3749, trea vildsvin (1661).
Inga harar var med, räknas de inte till ”vilt” (för att de är för små? Inte tillräckligt vilda?) eller blir det helt enkelt aldrig olyckor med harar, annat än för hararnas del alltså – man bara kör över dem och åker vidare? Jag kör inte bil så jag vet inte hur det går till. Däremot var utter med i diagrammet (4 st utterolyckor). Konstigast var ändå örn (5 st) – inträffar det alltså örn-olyckor? En bil kör rakt in i en örn? Det låter så klantigt av örnen, de är ju såna superdjur, det borde vara under deras värdighet att bli påkörda av en Volvo.
Tillsammans med järv (med olycksfrekvens 0) fanns MUFFLON (också 0), på bilden var det en siluett av något som såg ut som ett får med stora horn. Jag trodde att det var ett skämt först, kanske en grafiker som velat skoja till det lite, eftersom mufflon såg ut som något som typ lever på en savann och dessutom hade olycksfrekvens 0, jag tänkte att giraff säkert också var inblandad i 0 svenska trafikolyckor, liksom blåval och sill. Fast sedan såg jag att det stod om mufflon i texten, ”mufflonfår”, och då var jag tvungen att googla det: Mufflonfår (Ovis orientalis) är en vild fårart som troligen är tamfårets förfader. Jag visste inte ens att mufflon fanns, och definitivt inte att det drar omkring mufflon (mufflons? mufflonar?) i svenska skogar. Är det inte det roligaste namnet på ett djur? (”Öh, ditt mufflon!”)
Mufflon i snö
Mårdhund var däremot inte med i diagrammet (det fanns dock en cirkel för ”övriga”, 403 stycken, så mårdhund skulle, hypotetiskt, kunna vara föremål för fler olyckor än kronhjort, varg, örn, björn, lodjur, utter, järv och mufflon tillsammans, fast man av någon anledning valt att inte redovisa detta). [Update: Detta framgår inte av statistiken som utgör diagrammets underlag heller.] Mårdhunden är mer utbredd än vad Wikipedia vill göra gällande – ”Mårdhunden har ingen livkraftig population i Sverige men det finns ett fåtal i Norrbotten” – jag litar mer på Jägarnas riksförbund som skriver ”År 1988 finns det belägg för att vilda kullar av mårdhund lever så långt söderut som i Örebro län och rapporter om iakttagelser av mårdhundar har kommit från Småland.” Jag är rätt säker på att jag har sett en mårdhund med egna ögon, i Östergötland. Jag är, trots att mårdhunden är snudd på overkligt gullig, emot dess närvaro i svenska skogar eftersom den sprider skabb och inälvsmask (om man nu törs vara emot mårdhund utan att bli kallad artist – vid närmare eftertanke tar jag risken). Blir mårdhund nästa stora debatt? Under älgjakten i år uppmuntras jägare att skjuta mårdhundar. Har kungen skjutit någon än? Vad tycker Kerstin Ekman? Har någon skrivit en Newsmill-artikel i ämnet? [Update: nej! Där har ni ett hett tips!]
Mårdhund i snö
En annan grej om djur jag lärde mig idag är att det finns vita rådjur. När jag åkte tåg i somras såg jag en flock rådjur från tåget, och två av dem var vita – och sedan sa jag det till min pappa, ”Jag tyckte att två var vita!” och han sa att njä, det finns inga vita rådjur… och trodde kanske att jag var lite virrig – dessutom hade jag feber vid tillfället. Men det FINNS vita rådjur*! De behöver tydligen inte ens vara albino, det kan vara en naturlig variant bara. Tyvärr blir de tydligen inte särskilt långlivade eftersom de syns så himla tydligt, men om de lyckas överleva till vintern kan de ju slappna av ett tag iallafall. En annan bonus för dem är att det tydligen betyder otur för jägare att skjuta dem (liksom de vita älgar, som också existerar), så de kan även softa under jaktsäsongen. Det känns väldigt fräckt att ha sett vita rådjur. Jag har sett många bra djur i år! Bäst är nog grävlingsungen som nästan sprang in i mig i somras.
Pyttelitet vitt rådjur.
*Nästan på tal om det: Jag har äntligen lärt mig Snoilskys Svarta svanor utantill! Jag övade på semestern. Ni kan be mig recitera när jag är full. Jag tror att det är min favoritdikt. Kanske borde jag skriva en parafras om rådjur? ”Vita rådjur, vita rådjur, hum-hum-hum-hum konfirmand”? Jag skulle gärna vilja skriva en dikt där jag liknar något vitt vid en konfirmand. I en diktsamling jag gillar står de blommande äppelträden vita som konfirmander, så jag har inte kommit på det själv, men jag tycker att det är så fint.
Update! Nu har jag sista versen (jag får återkomma om det blir några tidigare):
Bruna rådjur tamt i dungen
Beta efter gunst och ris.
Ut på vidden, vita rådjur,
Ut, I barn av snö och is!
Update igen! Alltså, jag blir rädd att det här med mufflon kan vara något alla i hela världen känner till utom jag – ”Mufflon 5 (1992-1996) var ett kritikerrosat svenskt gitarrbaserat indieband från Göteborg /…/ Bandnamnet kommer från en Tage Danielsson-sketch där fårrasen Mufflon nämns” – visste ni det här? Hade ni koll på mufflon?
Jag vet att jag kommer att ångra den här kommentaren, så f’låt innan den ens börjat, men från en engelskspråkig synpunkt: ju mindre till storleken djuren blir desto mer låter dom som amerikanska sextiotalsuttryck för kvinnliga genitalia.
Sorry. I’ll get my coat.
Hahaha! (Och Fast Show-referens på det! Väl?)
I min iver att dechiffrera Gunnars fredagskvällskommentar bingade jag på mufflon och fick upp följande: ”Vår affärsidé är att föda upp kron- och dovhjort samt mufflon får med mycket goda hornanlag.”
Vilka idéer man kan få. Men kan någon förklara kommentaren för en prydare läsekrets?
”Vi voro ju blott konfirmander.” Eller ”äro”. Rent mentalt sett alltså.
Jag har aldrig hört talas om mufflon (mufflor?) heller, men det här var ett av de roligaste blogginlägg jag läst på bra länge!
Mufflon var obekanta för mig med tills för ca 2 år sedan då jag stiftade bekantskap med viltremsan, som ska finnas i varje bil. Det är alltså anmälningsplikt på björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn. Exakt vad som är kriterierna för att få hamna på denna lista vet jag inte. Antagligen finns det nån slags storleksaspekt och nån slags sällsynthetsaspekt. Kör nån på en björn så vill man nog flytta på den eftersom den utgör en fara, kör nån på ett mufflon vill nog alla i området åka dit för att få titta på det. Uttern är väl med för att den är rödlistad, men samtidigt så finns varken några fladdermöss, svanar eller uvar med. Who sets the rules undrar jag bara – who sets the rules?
Haha alltså jag skrattar nästan högt i min ensamhet. Fattar inte hur du gör för att skriva så långt om nåt som inte intresserar mig alls men ändå får mig att läsa hela texten. Sånt flow. Och så nördigt.
Åh tack! Alltså, jag har skrattat halva veckan åt mufflon bara för att det är ett så sjukt roligt ord. Jag börjar nästan skratta högt för mig själv bara jag ser det.
Peter, aha! Där har vi ju förklaringen till urvalet då. Men som sagt, var går gränsen – är de övriga djuren sådana det inte är anmälningsplikt på, men som folk har rapporterat ändå, typ för att de faktiskt har orsakat skada på bil eller person, eller för att någon kanske har behövt komma och avliva djuret… då är ju ”övrigt”-kategorin helt godtycklig. Då SKULLE den ju kunna innehålla 100% mårdhund, vilket skulle göra mårdhunden till det femte mest påkörda djuret… Fast nej, det ingår säkert en massa harar i ”övrigt” då. Och igelkottarna, vem bryr sig om igelkottarna? De blir överkörda hela tiden.
Min svärfar fick en utbredd örn tvärs över vindrutan en gång när han körde bil. Smack, bara! Och den skymde hela sikten så han fick stanna i panik och då ramlade örnen av och liksom raglade iväg. Det var verkligen klantigt av den, håller med. Man kan tänka sig hur sur och skamsen den måste ha varit.
I Luleå där mina föräldrar bor har fågelbeståndet på vissa öar i skärgården minskat från 150 häckande par 2007 till typ 4 par i år. Det är mårdhunden som har ätit upp alla fågeläggen. Så jag tror ingen ens funderar på om de borde skjutas hela bunten, även om de vekligen är rätt gulliga. Fast jag vet inte om de är SÅ gulliga, de har så tätt mellan ögonen. De ser rätt mycket ut som det korkade, dumma medhjälpardjuret till det onda djuret i en Disneyfilm.
Och grävlingar…
Jag kände till Mufflon från Buddy Longway – i ett album sköt hans son en sådan (åtminstone enligt den svenska översättaren) men jag trodde nog inte att man kunde se dem på vår kontinent. Får börja hålla ögonen öppna när jag åker buss.
U.J.
Haha, vilket fantastiskt inlägg! Verkligen spännande med örnolyckor – rent spontant fattar man ju inte riktigt hur det går till. Det är nästan så att man kan tycka att det borde finnas någon form av belöning för människor som lyckas köra på en örn – nästan, säger jag, eftersom jag vet med mig att det är en ganska dum idé.
Mufflon verkar var en mycket elegant släkting (till utssendet – mifflon är elegant och språd, bosonhanen merbufflig) till bisonoxen, ett djur som jag fann helt fascinerande i min barndom.
jag har aldrig kötr på något djur. jag antar att det är hemskt. Särskild stora djur när kupén förvandals till ett inferno av glas och blod.
Såna här inlägg gör att jag får lust att skriva jättelånga inlägg om – det spelar ingen roll – men lika bra, typ.
Mufflon har jag stött på i ett memoryspel med djur. (Hemsk typ av spel oberoende av motivkrets.)
För mig låter det mer som en sorts bra syntetiskt fodermaterial. Invändigt 100% mufflon.
Men jag blandar väl ihop med nylon och teflon.
Det finns en kul grej som heter Spandex också. Kanske borde jag googla på den.
Hej!
Den vanligaste dödsorsaken bland örnar är just att de blir påkörda. De har få naturliga fiender utom människan, och vanligast är att de blir överkörda av tåg. Anledningen till detta är att de ofta hittar andra döda djur på tågräls, t.ex. rådjur, harar eller rävar, och då slår de sig ner för att festa loss på gratismåltiden. Jag antar att de blir så upptagna av att äta så att de inte märker att tågen kommer. Örnar är för övrigt lata på det viset, de orkar inte flyga omkring och jaga om de inte måste, gärna följer de efter stora gässflockar och spanar på dem. När alla gässen lyfter på en gång ser de direkt vilken som är svag eller långsam och vet därför vilken som blir det enklaste bytet.
Så det är väl sant med värdigheten, att det är klantigt, men å andra sidan, ett x2000 har väl inte så mycket värdighet i naturen heller. Ingen naturlig grace, liksom.
Mvh Beatrice
Jag tycker vi närmar oss ett nytt, men besläktat ämne: våra dumma vänner i naturen, som Lasse O’Månsson kallade det. Korkade djur, alltså.
En gång bodde jag i ett hus där mitt sovrum låg på fjärde vången, jämnhorisontellt med toppen på kastanjeträdet som stod utanför. Däruppe byggde varje sensommar en skatpappa ett bo åt sin familj. Men han var skitdålig på att bygga bo.
Medan mamma och ungarna satt och väntade tålmodigt på taket på andra sidan gatan, så kämpade skatpappan idogt med att samla ihop småkvistar och blad och cigarettpaket så att dom äntligen kunde flytta in. -”Like, before Christmas…?!” kväkte mamma…
Men alltihop – kvistar, blad och Bensonpaket – bara ramlade ner på marken, utanför min dörr. Han var hopplös, skatpappan. Man ville nästan hjälpa honom på traven, så dålig var han.
Jag vet inte vad som hände, för jag flyttade till East End inte långt därefter. Dom bor nog på nåt skathärbärge nu.
Det här var typ det roligaste inlägget jag läst. Kanske för att jag vurmar för djurfakta. Själv intresserar jag mig för sengångaren och sjökon särskilt mycket. Sengångaren har helt anpassat sig till ett slappt liv i träden och evolutionerat bort nästan alla muskler. De gör allt i träden, och sover väldigt mycket, även i fritt tillstånd. De har extremt dålig syn och hörsel. Det är bara en sak de inte lyckats komma på att göra i träden där de egentligen har allt de behöver. Och det är att uträtta naturbehov nummer två. Det tar dem en hel dag att klättra ner på marken för att göra det. Och eftersom deras reaktionsförmåga är extremt långsam och deras rörelser likaså, så är det här majoriteten av sengångarna blir dödade av rovdjur. Man kunde ju tänka sig att de kunde ha utvecklat förmågan att göra allt i träden, men kanske är de för väluppfostrade.
Ping: Djurinlägg « Ozymandias Suspensoar
sjökon kan heller inte bajsa i träd.
sengångare är riktigt chill. de hänger i typ två år på mammas mage. jag tror de sover mest då. i patagonien fanns det för jättelängesen jättesengångare. de var stora som bussar. ändå är sengångaren stressig jämfört med människan. vi hänger ju på mammas mage i trettio år. iallafall män.