Kategoriarkiv: dagbok

möblerar mitt manus

Jag tänker idag när jag sitter och går igenom min redaktörs ändringsförlag i mitt romanmanus att varje roman är som en egen värld som vilar på strukturer som alltid kommer att vara okända för alla andra än författaren. När jag började skriva i tidningar skrev jag ett tag i en inredningstidning, och vid ett tillfälle uppstod vad jag tyckte vara en konflikt inom mig själv, när jag skulle beskriva ett hem som var möblerat på ett sätt som jag personligen avskydde. Jag sa det till min redaktör, som efter ett utmärkt samtal tillade att jag kanske också borde tänka på att hem, även de hem som visas upp i inredningstidningar, i någon mån liksom bara blir som de blir. Ytterst sällan har människor möjlighet att utgå från noll och gå ut och skaffa möbler och prylar enligt ett bestämt estetiskt system som de upprättat: vissa saker hamnar liksom bara i ett hem, kanske för att man ärvt dem eller fått dem eller skaffat dem vid en speciell och personligt betydelsebärande period i livet, och sedan går det bara inte att göra sig av med dem, även om de nu inte passar in alldeles perfekt i helheten.

Det känns exakt så när jag skriver en roman. Att det finns vissa partier som liksom bara hamnar där, och som måste stå kvar, även om helheten kanske hade blivit bättre utan dem, om man ser något slags estetiskt perfektion som slutmål. De där styckena är som de där möblerna det inte går att göra sig av med: kanske kan man inte ens formulera för sig själv varför de måste vara kvar, men man vet att de måste det. Och det här är något annat än den där trötta smartheten om darlings man ska döda, även om det ofta är fråga om stycken som hängt med länge, kanske redan från allra första början, och kanske var det i någon mån just dessa stycken som gjorde att det blev en roman över huvud taget, som drev en att skriva, och sedan när man snickrade ihop resten av romanbygget runt dem så såg det kanske lite, lite konstigt ut… det får man medge. Men ändå. Att ta bort dem vore som att ta bort en bit av romanens själ.

Och sedan ska boken läsas och bedömas av människor som inte har en aning om det här! Ingen annan människa än författaren har någonsin en aning om sådant. Läsaren föreställer sig antagligen romanen som det där omöblerade hemmet, där författaren sedan kunnat möblera helt fritt, gått ut och skaffat de bästa och snyggaste prylarna, flyttat runt dessa vackra och framför allt motiverade möbler tills de utgör en harmonisk helhet … och när man har den möjligheten, varför i himmelens namn låter man det stå en avlutad klumpig gammal skänk mitt i vardagsrummet?

Ingen kommer att fatta det mer än författaren vet att skänken är en absolut nödvändighet, för annars hade det inte ens blivit en roman. Man får leva med att folk tycker att den är ful och obegriplig. Man kan ställa nåt från Illums Bolighus och några trendiga snittblommor på den för att dra uppmärksamheten ifrån den, kanske så förtjänstfullt att alla verkligen bara tjusas av den danska designen, men själv vet man att den finns där under: lite störande, lite klumpig, helt nödvändig.

3 kommentarer

Under dagbok

jobbar hemma

Det spöregnade när jag vaknade, så jag tänkte att jag kunde börja jobba lite hemma istället för att åka in till kontoret, medan jag väntade på att regnet skulle avta. Och så började jag maila. Sen kom det fler mail. Jag svarade på dem. Sen hade det slutat regna, men det fanns så många nya mail att svara på att jag tog en macka (detta var vid lunch) och svarade på några mail. Sen mailade jag några timmar till, och sen gjorde jag en maillista till alla mail jag ska skicka imorgon, sen blev det sol men jag var tvungen att maila lite och sen bestämde jag mig för att arbetsdagen fick lov att vara slut 17:08 – och då lagade jag en lax och nu regnar det igen. Så här blir det då:

image

42 steg. Och nu regnar det alltså, så nu går det inte att gå ut och promenera. Hur ska jag ta mig från 42 till 11 000 steg? Jobbar Horace aldrig hemma?

Jag har kommit på att det är praktiskt att laga fisk i ugn. Ni kom säkert på det här redan på hemkunskapen i femman, men det har peakat i mitt kök först nu. Man tar en bit fryslax, man tinar den, man skär en skåra i den på längden, så att den fortfarande sitter ihop i båda ändarna, men så att den är möjlig att öppna, på ett sätt som kan ge erotiska associationer, sedan stoppar man ner en röra där. Röran gör man till exempel genom att mosa ihop fetaost och creme fraiche, vilket man sedan kryddar efter behag (jag hade en kruka basilika hemma, så jag tog basilika, och citron, och salt och svartpeppar – det var nog allt, men fetaosten – nej, ”salladsosten”, det var inte ens riktigt fetaost – låg i en olja med lite olika goda kryddor, så det följde med lite olika goda kryddor) och sedan häller man på lite olivolja och stoppar in i ugnen i typ tolv minuter och sedan äter man det med bulgur. Det är jättegott och känns som något man lagade i medelklassen 1996!

Jag har haft en fruktansvärt vanlig dag, det har varit jättemysigt. När jag åt min lunchmacka kollade jag färdigt på det här samtalet med min idol Camille Paglia:

Hon säger att det vanliga livet är viktigt, jag håller helt med om det. Jag älskar nästan allt hon säger med kanske ett enda undantag (hon verkar hata Bourdieu, och så har jag inte en riktigt lika biologistisk syn på män, kvinnor och barn), särskilt det där med vanligheten. Hon hatar mingel och dinner parties, hon föraktar alla som sugs upp i ett sånt liv när de blir kända. Själv har hon undervisat på universitet i 40 år. Det är viktigt med ett vanligt liv, säger hon, hur ska man annars kunna skriva? Om man befinner sig i nån bubbla av kulturmedieakademikermänniskor? Sedan säger hon sjukt roliga saker om sånt och såna hon avskyr, och pratar underbart om konst. Ingen i Sverige pratar om konst på det där sättet, med en sådan passion, med en syn på konsten som en stark kraft för hela mänskligheten, liksom religionen, för att inte tala om naturen. Och hon talar om konsten I SIG, inte om teorier om den. Gud så futtigt att prata om teorier, när man kan prata om något så mycket större och viktigare. – Viktigare än Foucault? – I believe that paying minute attention to the actual work itself is the mission of criticism. I am hopelessly old-fashioned. What a windbag that guy is, I’m telling you. Foucault is nothing. He’s nothing.

1 kommentar

Under dagbok

20:21

kyrkogård

Böcklin_Die Toteninsel Dritte Version 1883

hammershoi

bergh-w54

friedrich kloster

1 kommentar

Under dagbok

11:38

Två inte särskilt viktiga saker jag tänkte på vägen till jobbet:

1. Hur kommer det sig att vissa människor kan gå extremt sakta, irriterande sakta, i publika områden som till exempel i tunnelbanan, och sedan när de kommer till en trappa som går nedåt sätter de plötsligt igång att springa! Kanske till och med liksom skutta! Varför springer folk nedför trappor? Okej om de verkade ha bråttom hela tiden, men det verkar de ju inte alls ha. Det är som att de tänker ”Wow, jag får hjälp av gravitationen*, nu gäller det att passa på!”. Mvh en som går lika fort/sakta typ hela tiden.

2. Hur kommer det sig att när man köper ett billigt smycke på typ H&M (i brist på en tillvaro som förser en med äkta) så ändrar de ofelbart färg efter ett tag. Köper man ett smycke i ”silver” kan man slå vad om att det slits och blir guldfärgat på vissa ställen, medan smycken som ska se ut att vara i guld kommer att få sin guldpatina bortnött och så kommer det att titta fram silver där istället. Never fails på oäkta billiga smycken. Men då kan man ju undra: Varför tillverkar man inte smycken som ska se ut som silver av metallen som har silverfärg, och guldsmycken av metallen som har guldfärg?? Själv har jag ett skärp från Top Shop där spännet nu har genomgått en spännande resa från guld, via silver, till koppar! Otippat! Gud vad soft att vara jätterik och slippa bekymra sig över sånt här och bara köra massivt guld överallt, som nån galen diktator.

 

*Andra gången gravitationen nämns på två inlägg! Den är något av ett tema i mitt liv just nu.

1 kommentar

Under dagbok

15:09

I morse hade en liten hylla i mitt badrum ramlat ner igen. Det är kanske inte ens en hylla, mer av en liten hållare. En tvålopp egentligen, tror jag. Den fästs på kaklet på väggen i badrummet med två sugkoppar och ramlar ner så där en gång i veckan trots att det aldrig ligger mer än typ tio hårsnoddar och två hårklämmor i den. Att den skulle orka hålla uppe en tvål verkar otänkbart. Jag hade en liknande hylla, fast mer av korg, i duschen förut, för att ha schampo och balsam och duschtvål i, men första gången den ramlade ner – med ett rejält brak, det stod ju rätt tunga grejer i den – blev jag rädd att den skulle spräcka en kakelplatta nästa gång den ramlade ner, så jag vågade aldrig sätta upp den igen. För jag insåg att det skulle bli en nästa gång! Visst blir det alltid en nästa gång med sugkoppar? Är alla sugkoppar dömda av gravitationen till att förr eller senare ramla ner? Det borde ju vara så. Sugkoppar är alltid en tillfällig lösning.

 

 

15:17
Livet är en tillfällig lösning!

 

(Okej, det där sista lät smartare i huvudet. ”This one goes straight to the aforismsamling!” tänkte jag först, men som tur är har jag ju en blogg att testa mina tankar i.)

1 kommentar

Under dagbok