Låt mig presentera er för min vän Léon Spilliaert (1881-1946). Så här såg det ut när han flanerade omkring i Oostende i Belgien. Jag har alltid tyckt att den där bilden nästan är mer Baudelaire än Baudelaire själv, men det var innan jag fattade att det på vänster sida är hav och inte en park eller nåt i Paris. Men Spilliaert är ändå så fin de siecle det bara går: symbolist, jag föreställer mig honom som ensam, arbetande nätterna igenom för att hålla tankarna borta.
Det är lätt att känna igen Spilliaerts målningar eftersom han nästan bara arbetade med tusch och gouache, men vill man likna honom vid någon annan så ligger Edvard Munch rätt nära till hands: samma formfasthet, mycket svart. Lyktorna som speglar sig i den regnvåta promenaden på bilden ovanför är till exempel väldigt lika Munchs måne som speglar sig i vatten på flera av hans målningar.
Det här är nog Spilliaerts mest berömda bild. Vertigo heter den, vilket alla vi Hitchcock-fans tycker är extra trevligt och dessutom passande. Den där skumma, runda trappan finns på riktigt i Oostende, nere vid vattnet, och till Spilliaerts minne har man satt en skulptur på den som ser ut som flickan på hans målning: så här. Lite påminner Spilliaerts Oostende-landskap om både de Chirico och Edward Hopper, det är liksom samma lätt surrealistiska ödslighet, det ser ut som om otäcka saker kan komma att hända.
Jag tycker allra bäst om självporträtten. Han gjorde jättemånga. Som ung var han väldigt stilig:
Mm, kindben… Ser ut som nån i ett synthband från tidigt 1980-tal.
Sedan började han se mer och mer galen och demonisk ut. På några bilder ser han rätt mycket ut som både Strindberg och Sven Lidman – yvigt hår, besatt blick. Det tycker jag är bra.
Porträtt av konstnären som ung.
Det är natt på nästan alla Spilliaerts bilder. Jag tycker att de på ett sätt jag inte är säker på att jag kan förklara påminner om Ola Billgren. Det är växterna tror jag, jag tänker på Ola Billgrens målningar med krukväxter och palmer som också kastar mörka skuggor på väggarna, plus att ljuset hos Spilliaert ser väldigt artificiellt ut, som i elektriskt alltså – han måste ha haft elektricitet i sin ateljé, är det möjligt? Kalla lampor i taket som gjorde att han såg extra hålögd ut de där nätterna när han hade så mycket tankar i huvudet att han inte kunde sova och var tvungen att arbeta för att slippa dem.
Léon, har du ett lysrör i taket? Du har en modern stol av böjträ iallafall. Och fina kläder.
Looking very Strindberg. Den här målningen är så fin! Så fina skuggor, så fina händer.
Precis som en annan av mina favoriter, Helene Schjerfbeck, blir Spilliaerts självporträtt läskigare och läskigare. Antagligen mådde han inte så himla bra.
Uuh!
Jag vet nästan ingenting om Léon Spilliaert som ni märker. Det verkar inte finnas så mycket att läsa heller. Jag brukar tänka att det vore kul att skriva uppsats om honom, om jag nu någonsin skulle fortsätta med min konstvetenskap, men det brukar jag å andra sidan tänka om åtminstone tio andra ämnen också. Jag ville bara presentera honom och visa lite bilder eftersom jag gillar dem så himla mycket, det känns nästan som att vi är vänner, Léon och jag, jag hade gillat att komma och hänga med honom på nätterna och dricka te eller nåt annat och prata om krukväxter och själens obotliga ensamhet.
Thereses dagbok 
.jpg){kind=link}
Mycket riktigt obekant från tidigare – tack för presentationen, intressant ju!
Allt som ser modernt ut är inte det. Den där stolen i böjträ är ganska sannolikt ”No. 14 chair” (eller någon variant av den) av Thonet, som kom redan 1859.
http://en.wikipedia.org/wiki/No._14_chair
Walter, ah, fint!
Jonas, jo men det var ju vad jag trodde ungefär – jag orkade inte googla stolen, heh, och jag skulle nog ha gissat på tio eller kanske till och med 20 år senare, men det står ju ”Some 50 million No. 14s were sold between 1860 and 1930”, och då var den väl modern strax efter förra sekelskifte – modern som i populär alltså, vilket var vad jag menade, inte modern som i modernistisk… fast alltså, modern kunde man väl kalla den och syfta på dess stil också, ”Modernism, med rötter i traditionen” är namnet på det kapitel den ingår i i min designuppslagsbok… Jag vidhåller att det går bra att kalla den ”modern” (…och så är jag glad att ha så uppmärksamma läsare… :)
Therese, vilken bildningsinsats! Nu gör du mig mycket lycklig. Jag kände inte alls till Spilliaert, men det här var något av det finaste jag sett på väldigt länge. Jag håller med dig om att det påminner om Ola Billgren i interiörerna.
Moa, ååh, fint!! Tack!!! Gud så roligt om du gillar honom, då blir jag också lycklig :)
Wow, vilka vackra bilder. Och fullständigt okänd för mig. Fast jag är ju inte så bildkonstligt bildad, så det var kanske inte så konstigt.
Nästan alla de där bilderna skulle göra sig bra som omslag till skräckromaner, vilket kanske kunde vara ett sätt för Spilliaert att få lite mer välförtjänt spridning och uppmärksamhet.
Kan inte du Therese, eller nån kreativ bloggläsare skriva en gammal hederlig spökhistoria i sekelskiftesmiljö (det förra sekelskiftet alltså) inspirarad av någon av de tre nedersta självporträtten? Jag skulle göra det själv, men jag är lite slö just nu så det är bättre om nån annan gör det…
Jag instämmer: rolig idé – jag kände bara till Vertigo-bilden sedan tidigare, så det var kul att se självporträtten – speciellt den blå, alldeles ovanför den som du skrivit Uuh! under … Bra färg!
Det finns kanske trots allt en del att läsa om honom även om de flesta böcker verkar vara utgångna från förlaget. Tyska Amazon har två ex av Norbert Hostyns bok ”Leon Spilliaert: Life and Work”. Den kom 2007. ”Leon Spilliaert: A Free Spirit” av Anne Adriaens-Pannie från 2006 verkar också vara möjlig att få tag på.
Den förstnämnda boken beskrivs så här:
”The Museum of Fine Arts Oostende owns by far the most important collection of works in public possession by the painter Léon Spilliaert (1881-1946) of Ostend. It’s a collection that has been systematically set up since the 1930s. Léon Spilliaert, Life and Work brings an extensive biography about the artist and fifty numbers from the collection, predominantly painting in mixed techniques, but also some of his many lithographies. The collection spans the entire career of the artists, and thus also shows his production from the interbellum period with the many theme switches. Text in English, German, French and Dutch.
Men konstigt det där med likheten med Schjerfbecks självporträtt, det är ju verkligen uncanny!
fan vilken amatör. asfula.
Utgående från konstitutionen på herr Spilliaert’s huvud, samt hans ansiktsdrag (smalt ansikte, glosögon, hög, välvd panna och allmänt, till synes överdimensionerat kranium) kan jag sätta fem kartonger utgången baklava på att herr Spilliaert’s mor förlöste sin son minst sex veckor för tidigt – alternativt en obehandlad hypertyreos med stigmatiserande oftamopati som följd. På det senare alternativet vågar jag bara satsa en halv kexchoklad (bruten i all hast). Det finns ju även en viss chans att han varken föddes för tidigt eller hade hypertyreos. Men det är ju ingen sport att satsa på något sådant…
Ping: konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 2 « Thereses dagbok
Ping: konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 3 « Thereses dagbok
Intressant artikel
Det var en ny konstnär för mig och blev väldigt nyfiken
Gillat hans självporträtt helt underbara
har du mer i garderoben